Hur vanligt är det med enteriska virus (magsjukevirus) i grundvatten som distribueras utan desinfektion? Det undersökte amerikanska forskare i 14 samhällen i Wisconsin. Resultatet pekar på att magsjukevirus är vanligare där.
Av: Kenneth M Persson
I juni 2012 redovisade Svenskt Vatten en enkätundersökning om vattenverkens beredningssteg och hur många vattenverk som använder mikrobiologiska barriärer i Sverige. 97 procent av de svenska kommunerna svarade på enkäten. Det föreligger inga uttryckliga myndighetskrav på hur många barriärer ett vattenverk ska ha. Livsmedelsverket rekommenderar i sin vägledning ett minsta antal barriärer beroende på råvattnets kvalitet. Om råvattnet är ytvatten, skall vattenverket ha minst två barriärer mot mikrobiell förorening, en avdödande och en avskiljande. Svenskt vattens enkät visade att 32 ytvattenverk, som distribuerade dricksvatten till cirka 275 000 personer, hade färre eller andra barriärer än Livsmedelsverkets rekommendation.
Är råvattnet ett grundvatten, krävs färre mikrobiella barriärer. Vägledningen rekommenderar ändå att grundvattenverk med en produktion över 400 m3/d bör ha minst en barriär. Enligt Svenskt Vattens studie saknar åtminstone 91 grundvattenverk helt barriär. Dessa leverar dricksvatten till drygt en miljon personer. Svenskt Vatten har utvecklat två verktyg som ger stöd för att utvärdera vattenverkens barriäreffekter: den ursprungligen norska god desinfektionspraxis (GDP) och mikrobiologisk riskanalys (MRA). Svenskt vatten förespråkar att samtliga huvudmän åtminstone bör göra en GDP-analys för att ta reda på om vattenverket har tillräcklig barriärhöjd. Svenskt Vatten efterlyser också att Livsmedelsverket tydliggör i sin vägledning vad som krävs för att dricksvattnet ska anses vara hälsosamt och rent, särskilt vad gäller acceptabel risk för mikrobiella föroreningar.
Artikeln
Som ett brev på posten redovisar ett amerikanskt forskarlag några data om hur vanligt det är med enteriska virus (magsjukevirus) i grundvatten som distribueras utan desinfektion (Borchardt och medarbetare, 2012). Med hjälp av den molekylärbiologiska metoden kvantitativ polymeraskedjereaktion (qPCR) mätte man under ett år förekomst av enteriska virus i dricksvatten från grundvattenverk utan barriärer i 14 samhällen i Wisconsin. Efter att virusförekomsten mätts med qPCR bedömdes deras smittsamhet genom cellodling. Samtidigt bad man hushållen föra hälsodagböcker där särskilt frekvensen av magsjuka noterades (akut gastrointestinal sjukdom, AGI). AGI-frekvensen korrelerades med förekomst och halt av virus i dricksvatten. Man gjorde både en matematisk analys med Poissonfördeling för händelser oberoende av varandra och en simulering med Monte-Carlo-metoden för att uppskatta slumpmässiga variationer av magsjuka.
Resultaten av studien visade att magsjuka var vanligast i de samhällen och under den tidsperiod då virusförekomsten var som högst. Korrelationen var tydligast för norovirus av serotypen I (nov-GI) och för vuxna personer då enterovirus förekom. Själva mängden virus i dricksvatten behövde inte vara särskilt hög: vid medelkoncentration 1 och 0,8 virusindikationer per liter dricksvatten av nov-GI respektive enterovirus, ökade den relativa risken för akut gastrointestinal sjukdom AGI med 30%. Adenovirus förekom ofta i dricksvattenprover, men koncentrationerna var låga och visade inga statistiska samband med AGI-frekvensen enligt hälsodagböckerna. Antalet fall av magsjuka på grund av vattenburen smitta var mellan 6% och 22% av totalantalet observerade sjukdomsfall, beroende på vilken modell som användes för sjukdomsuppskattning och kunde vara så hög som 63% för barn <5 år för de perioder då nov-GI förekom rikligt i dricksvattnet.
NOV-GI var det virusslag som verkade ge högst frekvens av magsjuka. Norovirus påverkar de flesta människor, immuniteten mot smitta är kortlivad och virulensen är hög (smittodosen är låg). Norovirus ger bland annat upphov till vinterkräksjuka. Adenovirus verkade inte ha samma smittoeffekt. Två förklaringar kunde vara möjliga. Dels var det bara två av de fem adenovirusserotyper som kunde identifieras i hushållens dricksvatten som orsakar AGI, främst i spädbarn. Dels förekom just dessa två serotyper sällan. De tre andra detekterade serotyperna orsakar infektioner i de över luftvägarna.
Smittkällan för grundvattnen var sannolikt avloppsvatten som läcker in via avloppsledningar. Dåligt och oförsiktigt lokaliserade brunnar kan påverkas av avloppssystemen. I en parallell studie som forskarna genomfört kunde de påvisa spårämnen såsom tensider, flamskyddsmedel och kolesterol i grundvatten som var avloppspåverkat. Både brunnsvatten och ledningsnät kunde tänkas ta emot inläckande avloppsvatten; det senare dock främst vid trycklösa förhållanden, som vid läckor, reparationer eller strömavbrott.
Slutsatser
Studien pekar på hur betydelsefullt det är också för grundvattenverk att kontrollera vattenkvaliteten och upprätthålla mikrobiella barriärer för att motverka vattenburen smitta. Borchardt och medarbetare noterar att de flesta amerikanska grundvattenverk saknar mikrobiella barriärer och att befolkningen som betjänas av sådana system kan utsättas för vattenburna virus och därmed hälsorisker. Man föreslår att regelverket för dricksvattenkontroll bör ses över och kompletteras med krav på system för nationell övervakning av enterovirus och norovirus i kommunala försörjningssystem för vatten som inte är desinfekterat. Hygieniskt grundvatten respektive vattenverk utrustade med tillräcklig desinfektinskapacitet skulle minska AGI-frekvensen i USA. Och detsamma gäller säkert Sverige. Kanske är det läge att ändra börkraven i Livsmedelsverkets vägledning till skallkrav?
Källa: Mark A. Borchardt, Susan K. Spencer, Burney A. Kieke Jr., Elisabetta Lambertini och Frank J. Loge: Viruses in Nondisinfected Drinking Water from Municipal Wells and Community Incidence of Acute Gastrointestinal Illness. Environmental Health Perspectives (2012) 120 (9) 1272-1279
Artikeln finns att läsa gratis här.
