Sök
Cirkulation 6/19
partners logo

Lars-Göran Carlsson visar en tidningsrubrik från år 2000 för Kent Andersson.

partners logo

Debatten har kommit att handla mer om fosforutsläppen än om smittskyddet.

Striden om de små avloppen

Hur mycket fosfor släpper små avlopp egentligen ut? Hur mycket fosfor fastnar i marken? Vilka krav ska ställas på reningen? I skuggan av klimatdebatten har de här frågorna utvecklats till den kanske mest infekterade miljöstriden idag.

Text/Lise-Lotte Nilsson Bild/Erik Winnfors Wannberg

Närmare 700 000 hushåll har en­skilda avlopp med vattentoalett. De har i huvudsak markbaserad rening i form av infiltration och markbäddar. Men cirka 200 000 har endast slamavskiljare trots att det har varit förbjudet sedan 1969. De små avloppens (<200 pe) bruttoutsläpp till Östersjön är cirka 300 ton fosfor. Det blir 200 ton netto sedan retentionen i sjöar och vattendrag räknats bort, enligt Havs- och vattenmyndighetens (Hav) rapport Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2014.

Gnistan i debatten tändes av rapporten Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor. Den är skriven av Peter Ridderstolpe, seniorkonsult vid WRS och Lars Hylander, docent i miljöanalys vid Uppsala universitet. En första version av rapporten presenterades 2015, och den slutliga versionen kom 2017.

– Rapportens syfte är att försöka beskriva mekanismer och faktorer som påverkar fosforns upptag i mark och hur mycket som långsiktigt hålls kvar under vattnets passage från anläggning till utströmningsområde. Vi har också tagit fram ett förslag till verktyg så att miljöinspektörerna ska kunna bedöma markretentionen av fosfor i det enskilda fallet när de prövar anläggningar enligt miljöbalken, berättar Peter Ridderstolpe.

– Vi behöver en vägledning som bygger på naturvetenskapliga fakta, dels för att bättre tillvarata markens skyddande förmåga vid lokaliseringsprövning, dels för att ställa rätt krav på rening. Det behövs en samsyn kring de här frågorna så att fastighetsägare med likartade förutsättningar bedöms lika oavsett var i landet de bor. Vår målsättning var att ge ett underlag för vägledning för att möjliggöra detta, fortsätter han.

Rapportens slutsats är att fosforutsläppen från de små avloppen inte i någon större utsträckning bidrar till övergödningen, förutom lokalt och i mycket känsliga vatten. Peter Ridderstolpe lyfter också fram att i stora delen av landet är både mark och vattendrag näringsfattiga och påverkas inte negativt av de små mängder fosfor som släpps ut från ett enskilt hushåll.

– Självklart är det viktigt att ha en bra rening, inte minst för smittskyddet, men i de flesta fall fungerar det bra med markbaserad rening som infiltration eller markbädd, då smittämnen och fosfor effektivt avskiljs i marken. Förbättringskrav bör förstås alltid ställas på anläggningar som är olagliga eller orsakar uppenbar olägenhet, till exempel förorening av brunnar, säger Peter Ridderstolpe.

Bakgrunden till rapporten, som finansierats av Hav, är behovet av att kunna förstå markretentionens betydelse. Den tas inte upp i Hav:s allmänna råd om små avlopp från 2016, som ersatte Naturvårdsverket allmänna råd från 2006. Parallellt fin­an­sierade Hav ytterligare två rapporter som resulterade i ett GIS-stöd för prövning av små avlopp.

Redan 2013 lyfte Hav behovet av att få ett bättre grepp om markretention för att kunna bedöma skyddsnivå som svar på ett regeringsuppdrag. I samband med det lämnade myndigheten ett förslag till nya föreskrifter för enskilda avlopp. Det omarbetades och ett nytt förslag till förordning kom 2016 men regeringen ville avvakta utredningen Vägar till hållbara vattentjänster, som blev klar förra året. Den ser bland annat över 6 § i lagen om allmänna vattentjänster (LAV) och små avlopp, vilket är artikelns fokus även om utredningen innehåller många andra förslag.

Hav valde, efter granskning av en expertgrupp, att inte publicera Ridderstolpes och Hylanders rapport på sin hemsida.

– Vi tycker inte att den håller som vägledning. Den är för generaliserande, och markretention är en komplex och platsspecifik fråga, säger Åsa Gunnarsson, utredare på enheten för miljöprövning och miljötillsyn vid Hav.

– Allt står dock inte stilla. Vi håller på att skriva på en vägledning för prövning av små avlopp, som blir klar i oktober. I den nya rapporten Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2017 förtydligar Svenska MiljöEmissionsData (SMED) hur beräkningarna för små avlopp görs. Arbetet med kartläggning och förbättring är ständigt pågående. Formas har också fått i uppdrag att undersöka markretention av fosfor från enskilda avlopp, berättar hon.

Forskningsrådet Formas har sedan början av 2018 ett nytt uppdrag att arbeta med evidensbaserad miljöanalys. Syftet är att miljöforskningens resultat ska komma till användning i arbetet med att nå miljömålen.

– Markretention av fosfor från små avlopp är en laddad och omdiskuterad fråga men hittills har det inte gjorts någon systematisk och omfattande genomlysning av den forskning som finns om ämnet. Vi kommer nu att göra en sammanställning av all forskning på området, säger Ida Envall, analytiker och projektledare för arbetet på Formas.

– Det är en komplex fråga. Hittills har man dess­utom mest tittat på delprocesser, som alla bidrar till markretentionen men som var och en kanske inte kan säga så mycket om helheten. Vårt syfte är att skapa oss en helhetsbild av forskningsfältet och förhoppningsvis få resultat som ​i förläng­ningen kan användas praktiskt.

En expertgrupp bestående av Jon Petter Gustafsson, SLU, Lena Johansson Westholm, Mälardalens högskola, Fritjof Fagerlund, Uppsala universitet, har knutits till projektet. Det beräknas vara klart i slutet av 2020.

Trots att Hav »underkände« Ridderstolpes och Hylanders rapport har den fått ovanligt stor spridning. Den togs upp i TV 4:as Kalla Fakta 2017 om stugupproret, den hänvisas till på debattsidor i både riks- och lokalpress, i insändare och i domstolar. Det är nog också den enda VA-rapport som har diskuterats på Flashback.

Anledningen till den stora spridningen är att många husägare uppfattar att de har fått ett underlag de kan använda när de – som de upplever det – hotas av tvångsanslutning till kommunalt VA enligt 6 § i lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Sverige har därför fått ett stuguppror, som samlar tusentals fastighetsägare från norr till söder. De vänder sig framför allt emot kostnaderna för anslutning, särskilt om de redan har fungerande enskilda anläggningar. Flera bor i områden med låga fastighetspriser som gör det svårt att få låna på fastigheten, och de är rädda för att behöva sälja sina hem för att de inte har råd att ansluta sig. Dessutom upplever många sig som rättslösa eftersom möjligheterna att överklaga är mycket begränsade.

Cirkulation åkte till norra Mälarstranden utanför Köping för att prata med några fastighetsägare. Köpings kommun beslutade 2016 om verksamhetsområde för flera områden vid norra Mälarstranden enligt 6 § i LAV. Det är Stäudd, Bergudden, Galten, Bastviken, Lilla och Stora Sandviken, Berghagen, Tavsta hage och Stora Aspholmen samt fastigheter som angränsar till dessa områden. De ska anslutas via sjöförlagda överföringsledningar.

Vi träffas på en fika hemma hos Lars-Göran Carlsson, och med finns också Kent Andersson, Roland Karlsson, Roger Götheden och Anders Segerberg.

– Titta hur vi bor! Så klart att vi vill skydda det här. Det ju vi som badar och fiskar i Mälaren, säger Kent Andersson och pekar ut mot Mälaren.

Det är 235 fastigheter som berörs, varav runt 40 är permanentbostäder. Många har gemensamt vatten, andra har enskilda brunnar. Enligt Lars-Göran Carlsson är det endast ett tiotal fastigheter som inte har godkänt avlopp:

– Det har varit noll dialog med kommunen om hur vi ska kunna komma fram till en lösning för dessa fastigheter.

– Vi förstår inte på vilka grunder kommunen fattat beslut om verksamhetsområde. 2009 fick vi fastighetsägare fylla i en enkät om hur vi löst vårt vatten och avlopp. Varken före eller efter beslutet har någon varit här och inspekterat statusen på våra avlopp, förutom på St. Aspholmen i somras, fortsätter han.

– Ingen har heller tagit prover på hur mycket fosfor vi släpper ut till Mälaren. Enligt författarna till markretentionsrapporten släpper vi bara ut max 40 kilo fosfor per år till Mälaren. Räknas markretentionen in hamnar vi på 20 kilo, inflikar Anders Segerberg.

De ifrågasätter också miljönyttan eftersom de menar att utsläppen av bakterier, virus, plastpartiklar, fosfor, kväve och läkemedelsrester blir mycket större med kommunalt avlopp. Risken för bräddningar är en ständig orosfaktor.

– Det här är så groteskt att det är svårt att förstå och bemöta, säger Roland Karlsson, som är pensionerad yrkesfiskare. Vi är många som har gjort stora investeringar i enskilda avloppslösningar. Ska vi nu få en nota på 100 miljoner kronor för något vi varken behöver eller vill ha?

Annons:
VAK 2020


– Jag köpte en liten jordbruksfastighet 1974 av min far och mina syskon och har hela tiden jobbat på att förbättra den, berättar Roland Karlsson. Jordbruksfastigheten och tio fritidsfastigheter har idag en gemensam godkänd avloppsanläggning med 3-kammarbrunnar och markbäddar.

– Driftskostnaden för hela anläggningen är 7 000 kronor per år. Efter kommunal anslutning blir kostnaden 7 000 per fritidshus och år, och jag kommer att få betala 40 000 kronor om året för min jordbruksfastighet eftersom det finns flera bostadsenheter, säger han och fortsätter:

– Ska jag nu behöva investera närmare en miljon kronor för min jordbruksfastighet tvingas jag som är 76 år att ta stora banklån. Det känns obegripligt att efter 45 års hårt arbete på gården med en välfungerande och godkänd VA-anläggning behöva uppleva detta vansinne.

Detsamma gäller Gerd Andersén, som vi träffar i hennes lilla gula stuga. Hon var under längre tid sjukpensionär innan hon gick i pension.

– Jag har haft stugan i 40 år och bott här permanent i 20 år. Det här är mitt paradis, och jag älskar att arbeta i trädgården. Jag får inte låna i bank och även om jag skulle få ett VA-lån har jag på min inkomst ingen möjlighet att betala av på det.

– Det är svårt att leva med den här oron. Det är lätt att tappa livslusten och jag har fått svårt att sova och min fibromyalgi har försämrats. Vart ska jag ta vägen? Och var har jag råd att bo?, undrar Gerd.

Ett större antal fastighetsägare i området tror att de blir tvingade att flytta. Och anledningen står klar för samtliga runt fikabordet:

– Kommunen vill ersätta oss låg- och mellaninkomsttagare och pensionärer med kapitalstarkare folk som kan öka kommunens skatteintäkter. I översiktsplanen pekas vårt område ut för utbyggnad av permanentbostäder vid attraktiva, sjönära lägen. Med miljön som skäl utnyttjas LAV och Miljöbalken för tvångsanslutning. På så sätt tvingas vi bort av de höga avgifterna och öppnar upp för dem som har det bättre ställt.

Elin Granberg, som är VA-chef i Köpings kommun, har naturligtvis en annan bild även om hon förstår att det är svårt för en del av fastighets­ägarna.

– Vi har länge tittat på situationen i de här områdena. Flera har velat modernisera, bygga ut eller bosätta sig permanent. Idag använder man också stugorna på ett helt annat sätt, vattentoalett, disk- och tvättmaskiner är numera vanligt, konstaterar hon.

Tanken på en sjöförlagd ledning för dricksvatten väcktes i början av 2000-talet när de boende i Tavsta och Berghagen tog kontakt för att få utökad byggrätt. Det visade sig också att det under torra somrar blev ont om vatten, och i hela området har det förekommit att relikt saltvatten har trängt in i några brunnar.

– Vi började då fundera över att samtidigt lägga ut en avloppsledning och kunna ansluta de andra områdena längs vägen. Tanken var att kommunen skulle bygga ledningarna med anslutningspunkt i strandkanten och att föreningarna skulle ansluta sig frivilligt på avtalsbasis, berättar Elin Granberg.

– Vi arbetade intensivt med detta mellan 2008 och 2011, och hade en tät dialog med de boende även om vi inte pratade med varenda fastighetsägare. 2011 gick vi ut med ett erbjudande om anslutning men det var inte tillräckligt många som anmälde intresse.

Kommunen började då arbeta för att skapa ett nytt verksamhetsområde för norra Mälarstranden med utgångspunkt från att det i ett tätbebyggt område finns risk för hälsa och miljö, särskilt när många anläggningar har några år på nacken.

– Det stämmer att vi inte har kontrollerat varje avlopp. Det har vi ingen skyldighet att göra enligt LAV. Vi har heller inte bedömt Ridderstolpes beräkningar av fosforutsläppen, säger Elin Granberg, som också vill lugna fastighetsägarna när det gäller oron för bräddningar:

– Moderna VA-system leder inte dagvatten i samma ledning som spillvatten. Det innebär att om det bräddas så rör det sig endast om nödbräddning. Skulle det hända finns bräddmagasin vid de fyra pumpstationerna som ger oss minst fem timmar att åtgärda felet.

Konflikten om norra Mälarstranden har flera dimensioner. Det finns fastighetsägare som vill ansluta sig till den kommunala anläggningen. Det är heller inte enbart fastighetsägarna som drabbas. Det gör även tjänstemännen:

– Det är klart att det är jobbigt att få höra att det är mitt fel att folk mår dåligt, säger Elin Granberg.

Situationen i Köping och i många andra områden är den ena sidan av myntet. 6 § kan även användas för att tvinga kommunen att bygga ut de allmänna vattentjänsterna trots att detta blir kostsamt för kommunen eller för VA-kollektivet. Vissa kommuner väljer därför att inte exploatera nya områden som skulle kunna kräva kommunalt VA. Det händer också att enskilda avlopp som ligger i områden som kan klassas som ett större sammanhang inte inspekteras. För tre år sedan skrev 23 kommunalråd till regeringen för att de ville se en revidering av lagen. De ansåg att det idag ligger för stort fokus på vad som är ett större sammanhang, inte på hälsa och miljö. Det är en bild som bekräftas av utredningen om hållbara vattentjänster. LAV har också kritiserats av Landsbygdskommittén som för några år sedan påpekade att den blivit ett betydande hinder för bostadsbyggandet i glesbygd.

De människor som är oroliga för att tvingas från sina hem organiserar sig nu, och lyckas ibland stoppa kommunens planer på verksamhetsområde. I Orsa blev motståndet så starkt att kommunen backade och ville utreda mer. Länsstyrelsen beslutade dock om att förelägga kommunen att inrätta ett verksamhetsområde. Kommunen överklagade till mark- och miljödomstolen som upphävde länsstyrelsens föreläggande. I Smedjebacken däremot hjälpte det inte att ett antal fastighetsägare begärde att länsstyrelsen skulle upphäva kommunens beslut om verksamhetsområde. När länsstyrelsen lämnade deras krav utan åtgärd överklagade de till mark- och miljödomstolen som dock gav länsstyrelsen rätt.

Debatten har kommit att handla mer om fosforutsläppen än om smittskyddet. Människors desperation och rädsla återspeglas också i debatten. Hårda ord som »bedrägeri«, »korruption«, »diktatur«, »folkfördrivning« och »ekonomisk våldtäkt« förekommer, men också konspirationsteorier, missuppfattningar och personangrepp. Det här är ytterligare en fråga där människor i glesbygd känner sig missgynnade, och politikerföraktet frodas. Det innebär också att tjänstemännen kan komma i kläm. Starka känslor är i omlopp och de får klä skott för politiska beslut, vilket riskerar att bli ett nytt arbetsmiljöproblem.  

Flera ser det som ett demokratiunderskott att fastighetsägare inte har möjlighet att överklaga kommunens bedömning av vilka fastigheter som ska anslutas till kommunalt VA, och få den prövad utöver en laglighetsprövning. Det finns dock en möjlighet enligt 24 § i LAV för en enskild fastighetsägare att slippa betala anslutningsavgiften även om fastigheten ligger i ett verksamhetsområde. I en uppmärksammad dom nyligen gav mark- och miljödomstolen i Vänersborg en fastighetsägare rätt eftersom deras avloppsanläggning bedömdes vara bättre än kommunens, framför allt när det gäller resurshushållning.

Utredningen om hållbara vattentjänster lägger flera förslag för göra det flexiblare för kommunen att tillämpa 6 § och minska demokratiunderskottet utan att kompromissa med skyddet för hälsa och miljö. Utredningen föreslår att ett nytt stycke förs in i 6 §. Det innebär att kommunerna ska lägga större fokus på att bedöma behovet av vattentjänster, och utreda om det finns en möjlighet att på ett annat sätt än med kommunalt VA uppnå motsvarande skydd för människors hälsa och miljö. Ett krav införs i LAV om att kommunerna ska se till att det finns en långsiktig plan för försörjning av vattentjänsterna, som ska beslutas av kommunfullmäktige. För att öka medborgarnas inflytande ska den lämnas på samråd och granskning så att det framgår hur kommunerna planerar för att ansluta fastigheter till kommunalt VA. Dessutom föreslås att Hav utses till tillsynsvägledande myndighet för länsstyrelsernas tillsyn över hur kommunerna uppfyller sin skyldighet enligt 6 § i LAV.
 
Utredningen bereds nu i regeringskansliet. Enligt planen ska regeringen också ta ställning till Havs förslag om nya föreskrifter, och därmed också markretention och skyddsnivåer. Frågan är om det kommer ett beslut i närtid eller om regeringen avvaktar Översyn av vattenförvaltningens organisation som snart är klar, och Utredningen för mer lokalt engagemang mot övergödning, som ska presenteras i början av nästa år.

Det börjar bli bråttom. Dåliga små avlopp behöver åtgärdas, särskilt de som endast har slamavskiljning och därför är direkt olagliga. Men hållbara vattentjänster kan inte exkludera varken den ekonomiska eller sociala hållbarheten.

–––

6 § LAV slår fast att kommunen ska ordna vatten och avlopp i ett större sammanhang – i befintlig eller blivande bebyggelse – om det behövs för att skydda människors hälsa eller miljön genom att bestämma verksamhetsområde.  Behovet ska tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän VA-anläggning.

Stugupproret samlas i det nationella nätverket Va-i-tiden. Det består av enskilda fastighetsägare som är representanter för områden som berörs av kommunala tvångsanslutningar till vatten och avlopp. De för, enligt egen uppgift, talan för tiotusentals fastighetsägare.

Publicerad 2019-10-02 08:00

Uppdaterad 2019-10-02 08:00