I takt med att den analytiska kemin utvecklas, har möjligheten att detektera låga halter föroreningar också i dricksvatten vuxit. Kanske är detta främst en konsekvens av teknikutveckling, eller så är det tecken på att vårt hydrologiska kretslopp blir allt mer ansträngt genom allt större användning av svårnedbrytbara ämnen i samhället. I dricksvattenföreskrifterna finns några organiska lösningsmedel och bekämpningsmedelsrester listade med gränsvärden. I ramdirektivet för vatten finns listat 33 parameter eller parametergrupper, varav fyra är metaller (bly, kadmium, kvicksilver och nickel) och övriga huvudsakligen industriellt använda ämnen, som bekämpningsmedel och lösningsmedel. Andra huvudgrupper, som läkemedelsrester eller rester från konsumentprodukter är föremål för diskussion men inte reglerade ännu. På engelska brukar alla dessa ämnen som kan detekteras i låga halter benämnas micropollutants (mikroföroreningar).