I staten New York har stigande salthalter uppmätts i sjöar och vintervägsaltningen misstänks ligga bakom. En omfattande undersökning har genomförts i det skogrika, inte så tätbebyggda området Adirondack Park med 2,4 miljoner hektar inkluderande tusentals sjöar, för att hitta samband.
Av: Jörgen Hanaeus
New York State Department of Transportation sprider ca 700 000 ton natriumklorid som vägsalt varje vinter vilket innebär 10-14 ton per kilometer väg. Det gäller även Adirondack Park, som är en nationalpark; till hälften statsägd. Även vad vi i Sverige skulle kalla kommuner sprider vägsalt vintertid, men har mestadels en mer sammansatt strategi (plogning, sandning, sand+salt). Då det här rör sig om ett viktigt rekreationsområde är omsorgen om miljön stor och sjöarna hålls under kontroll. Man har noterat ökande salthalter i flera sjöar och försökt förstå om där finns koppling till vägsaltningen, eller om naturliga källor har stort inflytande. Ett område med 138 sjöar valdes ut och vägar inventerades m a p hårdgöring. Ett stort statistiskt material samlades in (av volontärer) med sjövattenanalyser och avstånd mellan vägar och sjöar. Från den statistiska bearbetningen kunde sedan slutsatser om sambanden dras.
Artikeln
Sjöarna i det utvalda området delades in i två grupper, en med närbelägna belagda vägar (82 st) och en utan sådana (56 st). Åtta avståndsklasser mellan 10m och 1280m från strandlinjen upprättades och antalet vägkilometer per ytenhet inom varje klass noterades = ”vägintensiteten”. Vägintensiteten inom resp klass korrelerades sedan med natrium och kloridinnehållet i aktuella sjöar.
18 års sjöprovtagningar visade att sommarhalterna av natrium och klorid var tämligen låga och stabila (0,6 mg Na+/l och 0,3 mg Cl–/l. Dessa värden återfanns också som medianvärden i sjöar utan belagda vägar i närheten. Fanns belagda vägar blev siffrorna 3,60 mg Na+/l och 7,22 mg Cl–/l , som medianvärden. Inga dramatiska halter, men avsevärt högre än referensnivåerna.
Proportionerna mellan natrium och klorid i sjöarna undersöktes relativt vägsaltets komposition; molförhållandet alltså. Korrelationen blev r2 =0,26 för sjögruppen utan belagda vägar i närheten; dvs svag korrelation medan värdet r2 = 0,96 beräknades för sjöproverna med belagda vägar i närheten, dvs stark korrelation och proportionerna natrium:klorid i sjövattnet är alltså mycket nära vägsaltets.
Vägintensiteten söktes, via multipel regression, som förklarande parameter till variationen i natrium- resp kloridhalt. Resultatet blev inte övertygande, då enbart ca 25% kunde förklaras av denna parameter. Då däremot vägens karaktär sorterades ut visade det sig att de statliga vägarnas intensitet förklarade ca 82 % av förändringarna i natrium- och kloridinnehållet.
De lokala gatornas intensitet förklarade bara någon enstaka % av förändringarna; i stort sett felmarginalen. När både intensiteten av statliga vägar och uppmätt proportion natrium:klorid togs i beaktande blev förklaringsgraden 84 %. Beträffande avståndsklasserna bidrog vägintensiteten nära sjön proportionerligt mer än avlägsen sådan. Starkare än linjärt.
Andra källor till natrium och klorid kan vara erosion av markmaterial och atmosfärisk deposition.
Från andra studier uppskattades den atmosfäriska depositionen till 0,8 kg Na+/ha, år och till 1,6 kg Cl–/ha, år. Kanadensiska mätningar i likartad geologi gav erosionsvärden av 2,6-6,0 kgNa+/ha,år och klorid knappt 0,12 kg Cl–/ha,år vilket kan förklara de något högre värden på kvoten natrium/klorid som uppmättes relativt vägsaltet.
Två andra bidragskällor diskuterades också: utsläpp av avloppsvatten samt restprodukter från avhärdningsanläggningar (dricksvatten). En studie, utförd i ett ruralt område i sydöstra delen av staten New York angav betydelsen av dessa källor till 4% resp 3 % jämfört med 91% som vägsaltsbidrag till den totala belastningen av natriumklorid i området.
Författarna bekymrar sig över att koncentrationsökningarna i sjöarna varit snabba och att motåtgärder kan ta tid. I ett annat projekt, som refereras i artikeln, minskades vägsalttillförseln, men effekterna i aktuell sjö blev svag och långsam.
Slutsatser
Vägsalt ger en tydlig påverkan av natrium- och kloridhalterna i sjöar i närheten av vägarna. De större, statliga (USA) vägarna saltas mer vilket gör att de, trots kortare total längd, bidrar klart mer till effekten än de kommunala vägarna.
I Sverige diskuteras strategier för vinterväghållning i många kommuner och föreliggande resultat här visar att en blandad strategi ger klart lägre bidrag till salthalten i närliggande sjöar. Kunskapen om påverkande parametrar som kom fram i projektet ledde till att en mindre del av vägsträckorna kunde pekas ut som starka bidragsgivare och prioriteras för annan vinterstrategi. Artikeln kan även ge tankar om planering av studier om ämnestransport.
I kuriosavärlden noterar vi att staden Dannemora ligger i Adirondack Park f ö granne med staden Altona; båda kända för stora fängelser.
Källa: Daniel L.Kelting, Corey L. Laxson, Elisbeth C. Yerger “Regional analysis of the effect of paved roads on sodium and chloride in lakes”, Water Research vol 46, 2012, pp 2749-2758.
Författarna verksamma vid Adirondack Watershed Institute, Paul Smiths College, New York State.
Artikeln i Water Research kan köpas från utgivaren här.
Korrespondens: dkelting@paulsmiths.edu
