Att sluta vattenkretslopp, vattenåteranvändning, med tekniskt vatten ger nya utmaningar. Forskare visar att ju mer diversifierad vattenanvändningen och -användarna är, desto högre krav ställs på institutionella arrangemang innan implementering. Forskningsstudien omfattar bland annat EU-länderna Spanien och Italien.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Återanvändning av vatten genererar nya vattencykler och ger nya utmaningar när det gäller vattenförvaltning. Det påverkar risk, involverade parter och ansvar. Forskare i Portugal och Nederländerna har gått igenom förutsättningarna för fyra olika vattenåteranvändningsprojekt i Spanien, Italien, Kroatien respektive Israel.
Möjligheten till direkt återvinning av använt avloppsvatten, i form av tekniskt vatten, ger stor uppmärksamhet till avloppsvatten som resurs. Även om de tekniska möjligheterna finns, så ställer vattenåtervinning stora krav på robusta institutionella arrangemang och åtgärder kring lagstiftning, vattenpolicys och regelverk.
Forskarna beskriver i sin bakgrund att det i EU-kontext pågår en fragmentarisering av vatten- och avloppsvattensregelverk. En påverkande reglering är den nyligen antagna förordningen Minimikrav för återanvändning av vatten (EU 2020/741), där grundkrav läggs fast.
Artikeln behandlar fyra specifika anläggningar för vattenåteranvändning: Almendralejo (Spanien), Lecce (Italien), Omis (Kroatien) samt Eilat (Israel). Vid anläggningarna implementeras olika nya vattenåteranvändningstekniker inom forskningsprojektet EU H2020.
Genom en mix av litteraturgenomgång, granskning av regelverk, jämförande studier och direktintervjuer med ansvariga experter, har forskarna som mål att identifiera hinder och utmaningar i lokala förhållanden när det gäller förvaltning av nya vattenresurser.
Forskarna slår fast att framgång i att implementera alternativa vattenresurser som dagvatten, renat avloppsvatten, avsaltat vatten eller insamlat regnvatten, alltid är avhängigt av regelverk, förvaltning, miljö, kostnader och social acceptans (äckelfaktorn).
Osäkerhet kring roller och ansvar, osäkerhet kring kvalitet och kvantitet, tvister mellan olika parter samt osäkerhet kring finansiering, reglering och drift från den nya vattenkällan, hindrar implementering,
I artikeln listas institutionella hinder för återanvändning:
- Dåligt policy-ramverk
- Icke adekvat VA-taxa
- Icke adekvat administrativ kapacitet
- Ineffektiv riskförvaltning (miljö/hälsa/teknik)
- Äckelfaktor
Anläggningarna
Almendralejo-anläggningen är vid ett offentligt reningsverk där ny teknik ska rena hushålls-, industri- och dränvatten. Återanvänt vatten ska användas för parkbevattning, lantbruksbevattning samt gaturenhållning. En delström ska ledas till en recipient (flod) för att förbättra den sammanlagda vattenkvaliteten.
Lecce-anläggningen är vid ett offentligt reningsverk. Återvunnet vatten ska användas för konstgjord infiltration till grundvatten samt till rehabilitering av äldre dåliga brunnar i området för hushålls- och lantbruksanvändning. En delström leds till recipient (hav).
Omis-anläggningen är vid en textilindustri där ny teknik ska rena vatten för återanvändning i produktionen och sedan ledas till recipient (hav) för att förbättra den sammanlagda vattenkvaliteten.
Eilat-anläggningen är vid ett aquakulturcenter där ny teknik ska rena vatten från fiskbassänger. En delström är returvatten i systemet som återanvänds i bassängerna. En annan delström används för lantbruksbevattning och en tredje delström leds till recipient (hav).
De tekniska åtgärderna beskrivs kortfattat i artikeln.
I projekten kalkyleras med besparingen genom minskad vattenutvinning och minskad energiåtgång.
Almendralejo stack ut på det sättet att vattencykeln adderar nya vattenförbrukare och även sätt att förbruka vatten. Detta kräver varierande vattenkvaliteter, hälsoregler och risk-management-rutiner för att säkerställa säkerhet och hälsoaspekter.
Lecce har färre inblandade användare men har utmaningar med den indirekta användningen från konstgjort grundvatten som ställer höga krav på hälsoaspekter och vattenkvalitet. Här krävs också betydande ny infrastruktur som måste planeras i förhållande till andra intressenter.
Omis-anläggningen har färre utmaningar då den hanterar en intern vattencykel. Samtidigt minskar den vattenbehovet och släpper vatten av högre kvalitet till havet.
Eilat-anläggningen är i en region van vid återvändning av vatten men har en del flaskhalsar i form av strikta vattenregler och överlappande vattenförvaltningsansvar.
Artikeln innehåller vidare långa resonemang kring specifika problemställningar och hur de ger avtryck i de undersökta anläggningarna.
Slutledningar
Att tillföra en ny vattencykel med varierande syften och kvalitet ger nya frågeställningar i vattenförvaltningen, särskilt gällande införande, drift och mätning. Robusta institutionella arrangemang är en förutsättning för framgång. Det rör välgjorda vattenpolicy-ramverk, regleringar, kooperativ styrning, hänsyn till risker och rättvis fördelning av fördelar, kostnader och risker. Dessutom krävs avpassning för att klara den tekniska-sociala aspekten.
Ur svenskt perspektiv förefaller det viktigt att inte bli för inriktad på tekniska lösningar utan att hela vägen ta hänsyn till strukturella och sociala aspekter när intresset för användandet av Tekniskt vatten ökar.
Källa: Fayaz Riazi, Teresa Fidélis, Manuel Victor Matos, Maria Carolina Sousa, Filipe Teles, Peter Roebeling. Institutional arrangements for water reuse: assessing challenges for the transition to water circularity. Water Policy Vol 25 No 3, 218.
