I ett avloppsreningsverk i Tyskland har deammonifikation (anammox) införts i huvudströmmen. Hydrocykloner används för att anrika slamgranuler i det aktiva slammet. Kapaciteten i biosteget har efter omläggningen ökat betydligt. En planerad utbyggnad med konventionell teknik har skrinlagts.
Av: Hans Holmström
Avloppsreningsverket Bickenbach (dim 32 000 pe) ligger nära Darmstadt i Sydtyskland. Anläggningen är konventionellt uppbyggd med fingaller, luftade sandfång, försedimentering och biosteg med zoner för nitrifikation och denitrifikation. Slammet rötas och avvattnas i en centrifug. Rötgasen leds till en mikrogasturbin som genererar el och värme.
Föroreningshalterna i inkommande avloppsvatten (särskilt BOD, N och P) varierar kraftigt på grund av utsläpp från en industri som rengör och renoverar stora containrar. Ibland överskrids den dimensionerande belastningen rejält, vilket leder till försämrade reningsresultat. För att minska kvävebelastningen på reningsverkets biosteg byggdes år 2012 en enhet för behandling av rejektvattnet från centrifugen genom deammonifikation.
Modifierad reningsteknik för huvudströmmen
Goda erfarenheter från rejektvattenbehandlingen medförde att en liknande teknik (deammonifikation) övervägdes för huvudströmmen. Kontinuerlig inympning av slam av rätt sammansättning från rejektvattenlinjen är troligen en förutsättning för att uppnå en stabil denitrifikation i huvudströmmen (HH:s kommentar).
Erfarenheter från ett reningsverk i Schweiz (Glarnerland) har visat att biostegets kapacitet kunde höjas med upp till 50 % enligt undersökningar av tekniska högskolan i Zurich (ETH). Det gäller att få det aktiva slammet att bilda granuler. I dessa kan sedan alla önskade reningsprocesser ske samtidigt. Granulerna sjunker bra och skyddar bakterierna från stötbelastningar och eventuella giftiga ämnen.
Under år 2016 installerades åtta hydrocykloner som matas med en delström av returslam. Från cyklonerna återförs slam (granuler) från botten, medan överskottsslam dras av från ytan. Vid uppstarten skedde en inympning av slam med önskad sammansättning (granuler) från ett annat reningsverk.
Driftresultat
Slamgranulerna har en sjunkhastighet på ca 3 m/h. Slamindex förbättrades därför påtagligt, men det tog nästan två år innan sjunkegenskaperna hade stabiliserat sig på ca 50 ml/g (slamindex) under ett helt år. Tidigare varierade slamindex mellan ca 250 ml/g vintertid och ca 120 ml/g sommartid. Med de goda sjunkegenskaperna kunde slamhalten i biostegen höjas från i medeltal ca 3200 mg SS/l till ca 5200 mg SS/l. En planerad utbyggnad av reningsverket med konventionell teknik kunde då skrinläggas.
Siktdjupet i biosedimenteringarna ökade till permanent över 2,0 m som månadsmedelvärde. Det var innan ombyggnaden relativt ovanligt med siktdjup över 2,0 m. Det biologiskt renade vattnet har nu en utgående SS-halt på ca 5 mg/l. Det medför att även partikelbunden fosfor avskiljs bättre. Den var tidigare ofta ca 0,25 mg P/l. Reningskravet på totalfosfor är 0,5 mg/l om månadsmedelvärde. Årsmedelvärdet ligger nu på ca 0,2 mg/l.
COD-halten i utgående vatten har gradvis minskat varje år och ligger nu på ca 27 mg/l. Det tolkas av författaren som en långsam anrikning av bakterier som kan bryta ned svårnedbrytbart organiskt material. Beträffande kvävet sägs bara att ammoniumhalten ligger stabilt på en låg nivå. Inget sägs om hur halten av totalkväve har påverkats av den förändrade processutformningen.
Framtida krav på avskiljning av mikroföroreningar (t ex läkemedelsrester) ska mötas med ett planerat slutsteg bestående av förfiltrering, ozontillsats och slutligen filtrering genom aktivt kol (GAK).
Källa: Stanzel, J. (2022): Leistungssteigerung der biologischen Stufe. Korrespondenz Abwasser nr 4/22 i bilagan Betriebs-Info 02/22, sid 3232 – 3235.
