I Ängelholms hembygdspark finns nu en pedagogisk vattenbana där det är meningen att barn genom lek ska lära sig mer och få intresse för vatten och konstruktion.
På det här sättet kan man tidigt väcka intresse för teknik och kanske möta branschens framtida enorma behov av kompetens vid projektering, konstruktion och driftsättande av VA-anläggningar, säger Fredrik »Fidde« Johansson, som byggt anläggningen.
I vattenbanan, som har olika nivåer för olika små storlekar av barn, går det att experimentera med flöden, simulera nedsmutsning med karamellfärg, se hur kraft kan tas ut ur ett vattenhjul, göra laborationer med cirkuleringar, återbruk, filtrering, hushållning eller till och med ha fisk eller krabbor där.
När andra orter har en, ofta avsomnad, Folkets Park har Ängelholm en sällsynt livlig och aktiv hembygdspark som drivs av Ängelholms Hembygdsförening. Parken är en kombination av äventyrsupplevelser, zoo och museum, bland annat ett tekniskt museum. På 3 – 4 hektar av kommunens lummiga mark har parken byggts upp sedan 1935. Hit har den gamla läderfabriken från Stortorget flyttat, liksom andra byggnader. Avancerade lekplatser, tåg och scener är andra saker i parken som de 350 000 årliga besökarna lockas till. Omsättningen är närmare sju miljoner och tio personer jobbar i parken, allt finansierat av kommunalt bidrag, sponsorer, parkeringsavgifter och tillfälliga entreavgifter vid större evenemang. Det var tack vare detta stora intresse som parken blev en självklart placering för en vattenbana intill det tekniska museet.
– Vi har gjort så mycket inne i museerna, men inget för barnen, så när »Fidde« kontaktade oss så tände vi direkt på idén. Och det var rätt, för det har blivit väldigt populärt, berättar Susanne Jönsson som är ledamot i styrelsen för Ängelholms hembygdsförening och ansvarar för museerna tillsammans med sin man Tommy Jönsson.
Fredrik är svetsinstruktör med lång erfarenhet i tillverkningsbranschen, men har vid sidan om tagit initiativ och byggt vattenbanan ideellt och med egna medel finansierat materialet.
– Det har varit i samarbete med Teknikcollege Skåne där plåtarna skurits ut och svetsats. På det sättet har inte eleverna där sysslat med skrotpedagogik där resultatet bara hamnar i återvinningen. Istället har det blivit en produkt som kommer att användas under lång tid framöver, berättar Fredrik Johansson när Cirkulation besöker vattenbanan.
Teknikcollege finns över hela landet och är sedan 2004 ett sätt att öka kvaliteten i industriutbildningar. Det är lokala utbildningsanordnare, företag och kommuner som samarbetar, vilket medfört att industrin kan få rätt prägel på kompetensen hos kommande personal. Vitsen är också att höja statusen på utbildningarna så att fler vill välja dem. Särskilt verkstadsindustrin har lyckats bra med detta tack vare Teknikcollege.
– Fredrik är en mångårig samarbetspartner, en eldsjäl i samarbetena med skolorna inom industritekniska programmet. Han har också startat ett nätverk tillsammans med lärarna för folk i branschen och har massvis av planer för hur eleverna ska komma närmare tillverkning och konstruktion, säger Kristin Sjöholm, projektledare på Teknikcollege Skåne, som gillar tanken på att gymnasieelevernas barn i framtiden kanske kommer att leka med just den här vattenbanan.
Det finns två syften med projektet. Det ena är den pedagogiska biten med allt som görs med vatten i vattenbanan. Det andra handlar om hur saker och ting tillverkas.
– Hur laserskär man, hur bockar och svetsar man? Vad är rostfritt för något? Bara att vika papper för att visa en ny modul till vattenbanan kan vara pedagogiskt. Senare kommer vi att kunna visa upp CAD-ritningar och 3D-printade prylar i syfte att väcka teknikintresse hos unga tjejer och killar. Barn och unga kan sättas in i problemlösning på sin utvecklingsnivå, säger »Fidde« och illustrerar därmed de breda tankarna om hur olika åldersgrupper kan lockas.
Vattenbanan består av tre avlånga kar efter varandra i olika nivåer. I den översta finns ett stort runt hål i mitten där barnen kan krypa upp för att lättare nå båtar och andra leksaker i vattnet. Det är också i detta kar som vattnet tillsätts.
Flödet ut från karet, över en liten ränna som slutar med vattenfall, går att reglera för att styra omsättningen på vattnet och hastigheten på vattenfallet. Det står ett platshjul i vattenfallet som snurrar olika fort beroende på flödet.
Nästa kar regleras med vanliga proppar i flera hål. Sista karet töms ner i ett kärl under, där det finns en pump med nivåvakt som pumpar tillbaka vattnet till första karet.
Beroende på flödet går pumpen olika mycket och vid fullt flöde går den hela tiden. Eftersom den drivs av ett bilbatteri just nu tar strömmen snabbt slut om det är fullt flöde för lång tid, men det ska förändras. Projektet är i uppstartfasen och just den här vattenbanan kommer att utvecklas. Eventuellt kan Öresundskraft till exempel bidra med ett solcellstak för att driva pumpen, vilket i sig blir ytterligare ett pedagogiskt inslag. Med en enkel regntunna för stuprör kan man visa hur vatten kan återanvändas till vattenbanan, och så vidare.
– Den här prototypen är också tillverkad så att den är lätt att fälla ihop och flytta mellan olika platser, säger Fredrik Johansson och tillägger att allt är laserskuret och det mesta är syrafast rostfritt stål av »diskbänkskvalitet«.
Medan vi pratar kommer vad som ser ut som en farmor eller mormor med sitt barnbarn. Flickan blir genast fascinerad och provar olika saker med vattnet. Hon märker inte att vi på avstånd studerar henne. Det är motvilligt hon verkar gå därifrån efter tio minuter.
– Vi ska också söka pengar från en stiftelse för att eventuellt bygga fler saker på samma tema, så att det kanske blir en vattenpark i parken kommande år, säger Susanne Jönsson.
