Aldrig förr har så många tvättat händerna så mycket och så länge som under coronapandemin. Att vatten och tvål räddar liv har blivit tydligt för oss alla. Men vad händer när det saknas rent vatten? Och vad händer med kampen för allas rätt till vatten och sanitet, om världens rika länder anser sig behöva pengarna själva i krisens spår, och drar ner på biståndet?
Under åren med global pandemi har många fått ställa om, även de som jobbar med att ge fler rent vatten. Men vissa delar av arbetet har rentav blivit enklare. Det menar Anna Nilsdotter, generalsekreterare för Wateraid Sverige. Budskapet om vikten av rent vatten, sanitet och hygien har äntligen nått fram på allvar.
– Det har exempelvis varit lättare att få gensvar för vårt arbete om hygien. Hygien är ju en av de mest effektiva åtgärderna för att bekämpa pandemin.
Anna Nilsdotter berättar att under pandemin har Wateraid, som finns i 34 länder, bland annat kunnat genomföra flera riktigt stora hygienkampanjer.
– Ett exempel är Pakistan där vi har nått 30 miljoner människor med hygienbudskap. Vi har även installerat handtvättstationer på platser som busstationer, marknader och sjukhus.
Omkring 4 100 sådana stationer för handtvätt har uppförts runt om i världen. På så vis har även människor i fattiga och tättbefolkade områden, där det saknas tillgång till rent vatten, fått större möjlighet att skydda sig mot coronaviruset.
I vår del av världen har vi tänkt mycket på hur många gånger vi tvättat händerna varje dag. Samtidigt finns det miljontals människor i världen som över huvud taget inte kan tvätta händerna i sina egna hem, för att de saknar vatten.
– Tittar man på sjukhus så är det hälften av alla sjukvårdsinrättningar i de allra fattigaste länderna som helt saknar tillgång till rent vatten. Det är nästan svårt att greppa, säger Anna Nilsdotter.
Under pandemin har Wateraid känt en politisk medvind för sina frågor både i Sverige och övriga världen.
– Vi ser ett ökat politiskt intresse för våra budskap. I Sverige har vi ökat antalet givare och det är många företag som hör av sig.
Det ökade intresset, även globalt, har förenklat Wateraids påverkansarbete. Anna Nilsdotter ger exempel från Malawi och Zambia där Wateraid har stöttat regeringarna i att ta fram nya riktlinjer om vatten, sanitet och hygien inom sjukvården.
När det gäller fältarbetet har arbetet tappat visst tempo, medger Anna Nilsdotter.
– Det har helt enkelt saknats förutsättningar för att samla människor, komma vidare i projekt och genomföra vissa insatser. När man ska borra brunnar eller bygga toaletter krävs det en fungerande logistikkedja och att människor kan resa.
Pandemin är väldigt illustrativ, orättvisor och ojämlikhet både mellan och inom länder har synliggjorts på ett närmast brutalt sätt. De redan utsatta har drabbats hårdast av pandemin och inte bara av själva viruset. Det menar Magnus Walan som är senior rådgivare på biståndsorganisationen Diakonia. Magnus Walan ser många exempel på hur fattiga människors rättigheter har kränkts under pandemin. Hårda pandemirestriktoner har ofta lett till att redan fattiga människors inkomster har minskat dramatiskt, vilket ökar risken att utnyttjas av arbetsgivare.
– Våra samarbetsorganisationer i Peru, som arbetar för ett hållbart företagande, har under pandemin dokumenterat hur arbetare tvingats till plantagerna utan skyddsutrustning. De har inte haft möjlighet att hålla avstånd när de transporteras tätt packade till och från arbetet.
När pandemin har lett till stängda skolor har barnen tvingats stanna hemma, vilket har gjort att det blivit fler munnar att mätta varje dag.
– Från Diakonias sida har vi sett exempel på hur barnarbete har eskalerat, exempelvis i de zambiska gruvorna, säger Magnus Walan.
Vatten, sanitet och hygien är nära sammankopplat med övrigt utvecklingsarbete, vilket Diakonia bland annat tydligt ser i sitt samarbete i Peru. Klimatförändringarna har lett till att glaciärerna i Anderna har smält och det livsnödvändiga vattnet sinar i de höglänta byarna.
– Den akuta bristen på vatten i området gör det svårt med sanitet och hygienåtgärder, som är grundläggande för att minska coronavirusets spridning och effekter, säger Magnus Walan.
I andra delen av landet har exportproduktion av sparris lett till en akut vattenkris som orsakar sjukdomar, slår ut småbönder och skapar konflikter.
Antalet människor som lever i extrem fattigdom beräknas enligt Världsbanken ha ökat med 150 miljoner i slutet av 2021, sedan coronapandemin startade. Fler går hungriga, hundratals miljoner har förlorat sina jobb och barn har gått miste om skolgång. Den globala ekonomin har sjunkit, och allra värst i låginkomstländer. Allt fler har blivit beroende av bistånd.
Under 2020 nådde biståndet globalt en ny högstanivå någonsin förra året, på 161,2 miljarder dollar, enligt OECD:s beräkningar. 16 länder, bland annat Sverige, ökade insatserna för att möta de ökade behoven. Svenska biståndsmyndigheten Sida har bland annat satsat mer på att stärka länders hälsosystem, vilket kan göra det lättare för länder att hantera framtida virusutbrott.
Men det finns också länder som har minskat sitt bistånd. På samma vis som det under hela pandemin har det pågått en politisk dragkamp mellan att stänga in sig och att hålla öppet, syns en dragkamp kring var pengarna gör bäst nytta. Satsa mer på biståndet eller behålla pengarna i det egna landet?
– Det land som sticker ut är Storbritannien. De både minskade sitt bistånd generellt och skar ner biståndet till vatten, sanitet och hygien väldigt, väldigt kraftigt, konstaterar Anna Nilsdotter.
Det var i juni i år som Boris Johnsons regering fick igenom sitt förslag om att minska landets biståndsbudet för 2021 med fyra miljarder pund, vilket är en sänkning av biståndsnivån på 0,7 procent till 0,5 procent av BNI. Regeringen menar att coronapandemin har orsakat allvarlig skada på det egna landets ekonomi och att det minskade anslaget är ett nödvändigt ont för att få ordning på den brittiska ekonomin.
Vatten, sanitet och hygien är ett av de områden i den brittiska biståndsbudgeten som drabbats av störst nedskärningar, med ett minskat anslag på mer än 80 procent.
– Det är svårt att se en nedskärning med sämre tajming, säger Anna Nilsdotter.
Storbritanniens biståndsmål har länge legat på 0,7 procent av BNI, och är även ett mål som finns i det konservativa partiets partiprogram.
– Men det målet har aldrig varit särskilt populärt bland delar av det konservativa partiet. Trots att Boris Johnson har en stor majoritet bakom sig i parlamentet söker han efter politiska initiativ som är populära bland partiets kärnväljare.
Det säger Virginia Newton-Lewis, senior policyrådgivare hos Wateraid. Hon är även med och leder ett brittiskt nätverk för organisationer inom sektorn för vatten, sanitet och hygien – UK WASH Network.
– Strategin från Boris Johnsons sida är att minskat bistånd ska tas emot väl av väljare som drabbas av de ekonomiska utmaningar som Storbritannien står inför efter Brexit och nu även pandemin, säger Virginia Newton-Lewis.
– Storbritanniens nivå på bistånd har varit föremål för ifrågasättande under lång tid i det politiska samtalet och i delar av media. Det konkreta budgetförslaget kom dock utan förvarning, och utan att brittiska biståndsorganisationer konsulterades, berättar Virginia Newton-Lewis.
Det brittiska civilsamhällets organisationer, bland annat Wateraid, har varit mycket hårda i sin kritik mot regeringens förslag och menar att konsekvenserna blir enorma. De menar att nedskärningarna är bevis på ett mycket kortsiktigt tänkande, även samhällsekonomiskt.
I Sverige har den politiska enigheten varit stor om det så kallade enprocentsmålet, och Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita.
– När länder som Storbritannien kraftigt minskar sitt bistånd blir det svenska biståndet allt viktigare, säger Magnus Walan på Diakonia.
Om Storbritannien ligger kvar på en lägre biståndsnivå även kommande år kan det påverka andra länders biståndsvilja, menar Magnus Walan.
Anna Nilsdotter och svenska Wateraid ser mycket bekymmersamt på Storbritanniens beslut.
– I dag saknar 771 miljoner människor tillgång till rent vatten, 1,7 miljarder saknar en toalett. Vi har som mål att alla ska ha tillgång till detta år 2030. Då är det rätt bråttom, säger Anna Nilsdotter och påpekar att den globala finansieringen behöver öka rejält, inte minska.
På senare år har även den svenska biståndsdebatten polariserats. Sverigedemokraterna och moderaterna driver krav om att minska biståndet rejält. I Diakonias mellanvalsenkät 2020 svarade sverigedemokraterna: »Utgångspunkten i all vår politik är Sveriges intressen och i dagsläget ser vi att migrationen och den pågående pandemin orsakat mycket stora kostnader.« Moderaterna vill minska biståndet till 0,7 procent av BNI. Budskapet är »Minska biståndet, vi har stora problem på hemmaplan«. SD angav 29 september 0,5 procent av BNI som lämplig nivå.
– De som vill skära i biståndet använder argument som »Sverige först«. Det finns nationalistiska inslag i argumentationen som vi känner igen från andra länder, säger Magnus Walan.
Han ser än så länge inga tydliga tecken på att pandemins prövningar har lett till att svenska folket har blivit mer negativa till bistånd. När det gäller opinionen finns det fortfarande ett starkt stöd för biståndet. I Diakonias egen Sifo-undersökning från våren 2020 ville 62 procent av de tillfrågade att biståndet skulle behållas på samma nivå eller öka.
Ju mer politiserad debatten blir, desto svårare kan det bli att behålla det svenska biståndet på nuvarande nivå, menar forskare vid Göteborgs universitet. I SOM-institutets antologi »Ingen anledning till oro (?)«, skriver forskarna att de ser en minskad biståndsvilja, vilket hör ihop med att den svenska väljarkåren lutar mer åt höger.
Anna Nilsdotter och Wateraid ser det som väldigt bekymrande att det finns partier som nu driver att Sverige bör minska biståndet. Som del av en global organisation kan Anna Nilsdotter märka att biståndet är satt under tryck i flera länder, vilket innebär ett reellt hot att nå de globala mål som ska uppnås till 2030.
– Sverige har en ledartröja när det gäller bistånd. Vi hoppas att det kommer fortsätta så, vilken regering det än blir efter nästa val, säger Anna Nilsdotter.
Ett minskat bistånd skulle leda till att de allra fattigaste och marginaliserade människorna i världen skulle drabbas av mer sjukdomar och mer ohälsa, det skulle bli fler barn som inte kan gå i skolan och vi skulle ha större risk för framtida pandemier. Denna bild delas av Wateraid och Diakonia, och även övriga biståndsorganisationer.
– Pandemin illustrerar så tydligt att vi lever i en global värld där det inte går att stänga in sig. Svaren på utmaningarna är inte nationella, säger Magnus Walan.
Lika lite som ett virus känner några nationsgränser gör konsekvenserna av klimatförändringarna det, och utmaningarna framöver är stora. Tillgång till rent vatten och sanitet är en förutsättning för att bygga klimattåliga samhällen. Anna Nilsdotter väljer ändå att se till möjligheterna och hoppas att bakslagen i utvecklingen är en tillfällig dipp i kurvan, i ett längre perspektiv. De senaste tjugo åren har två miljarder människor fått tillgång till rent vatten, sanitet och hygien.
– Det har skett jättestora framsteg. Det behövs mycket global finansiering men samtidigt så går det att uppnå väldigt mycket med pengar som ändå finns där. Världen har råd, det är den politiska viljan som måste till.
Insatser kring vatten, sanitet och hygien är samhällsekonomiskt lönsamt. Wateraids förhoppning är att det den ökade politiska medvetenheten om frågorna också följs upp av ökad finansiering
– Pandemin har lärt oss att oavsett vi vill det eller inte så hänger vi ihop med andra länder, påpekar Anna Nilsdotter. Genom att stötta världen med tillgång till vaccin, och genom att stötta världen med vatten, sanitet, hygien så hjälper vi inte bara människor på plats utan även oss själva.
–––
Wateraid är en internationell oberoende organisation som jobbar för att förändra människors liv genom att förbättra tillgången till rent vatten, sanitet och hygien i världens fattigaste samhällen. Läs mer på wateraid.org/se.
Diakonia är en av Sveriges största biståndsorganisa-tioner som finns på plats i 26 länder, och som bland annat jobbar med mänskliga rättigheter och hållbarhetsfrågor. Diakonias huvudmän är Svenska Alliansmissionen och Equmeniakyrkan. Läs mer på diakonia.se.
