Vad hände under möjligheternas år 2015? Tog världens ledare chansen att vrida om utvecklingen mot en hållbar framtid? Ja, de flesta är ense om att de nya målen för hållbar utveckling och klimatavtalet tillsammans utgör en bra grund att bygga vidare på. Men nu när arbetet ska börja på allvar är utmaningarna många.
Cirkulation har låtit fyra personer – som på olika sätt arbetade med dessa frågor förra året – utvärdera möjligheternas år eller superutvecklingsåret som många kallat det. Det är Anna Lindstedt, Sveriges klimatambassadör, Johan Kuylenstierna, VD på Stockholm Environment Institute (SEI), Cecilia Chatterjee-Martinsen, generalsekreterare för Wateraid Sverige och Karin Lexén, chef för världsvattenveckan och internationella processer på Stockholm International Water Institute (SIWI).
FN-konferenserna avlöste varandra förra året. I september i New York klubbades de 17 nya globala målen för hållbar utveckling, som efterträder milleniemålen. Två månader innan i Addis Abeba diskuterades hur målen ska finansieras. Och strax innan jul fick världen ett nytt klimatavtal i Paris.
Farhågorna var många inför klimatmötet. Nästan alla länder hade lämnat in planer med åtgärder för att minska sina utsläpp av växthusgaser, vilket i sig var en framgång. Problemet var dock att den sammanlagda ambitionsnivån inte räckte till för att stoppa temperaturhöjningen vid två grader utan pekade istället på att den skulle kunna eskalera till över tre grader.
Mot bakgrund av misslyckandet att nå fram till ett avtal i Köpenhamn 2009, komplicerade och delvis låsta förhandlingar in det sista fanns risken för att världen återigen skulle stå utan klimatavtal. Men sista veckan lossnade det, och nu finns ett avtal på plats när Kyotoprotokollet löper ut 2020.
– Klimatavtalet blev mycket bra och generellt sett är vi nöjda. Med tanke på förutsättningarna – att 196 länder med helt skilda förutsättningar, varierande prioriteringar och olika samhällssystem ska komma överens – så är det ett mirakel att avtalet blev så bindande som det blev, säger Anna Lindstedt, och fortsätter:
– De viktigaste frågorna finns med, som utsläppsminskningar, klimatanpassning och olika typer av stödformer som tekniköverföring, kapacitetsbyggande och finansiering liksom även en artikel om förlust och skador orsakade av klimatförändringarna. En annan viktig fråga är transparens gällande mätning och rapportering av åtgärder och finansiering. Och förstås att ambitionen för att minska uppvärmningen höjdes.
Uppvärmningen ska nu så långt som möjligt hållas under det gamla tvågradersmålet från Köpenhamn, ner mot 1,5 grader. Det var avgörande särskilt för de små önationerna, som ser själva grunden för sina nationer spolas bort. De fick stöd av många frivilligorganisationer och en bred koalition av länder. När även länder som USA ställde sig bakom fattades beslutet, som kanske är det mest överraskande resultatet av Parismötet.
Anna Lindstedt pekar på att en av orsakerna till beslutet är allt fler börjar se att det går kombinera låga utsläpp med ekonomisk tillväxt, och att det öppnar nya affärsmöjligheter för många företag. Och när man väl börjar ställa om går det ofta fortare än man tror. Även Johan Kuylenstierna är inne på samma linje:
– Att länderna gick med på 1,5 grader beror nog på att de tror att det är möjligt. Länderna behöver energi men det behöver ju inte vara fossil energi och alternativ till kol och olja utvecklas nu snabbt. Dessutom får man väl räkna med egenintresset, allt fler länder påverkas av klimatförändringarna.
Avtalet har kritiserats för att vara en bluff eftersom det inte innehåller några bindande löften om utsläppsminskningar utan överlåter det till länderna själva. Anna Lindstedt påpekar dock att det finns en mekanism för att höja ambitionen på utsläppsminskningarna vart femte år då länderna ska lämna in nya reviderade nationella planer. Avtalet betonar också vikten av att nå kulmen för koldioxidutsläppen så snart som möjligt.
Att anpassningsfrågorna nu lyfts in i avtalet är viktigt både för utvecklingsländerna och de små önationerna. Detsamma gäller skrivningen om hur världen hanterar hela den komplexa frågan om skador och förluster som klimatförändringarna orsakat. Det kommer också bidra till att lyfta vattenfrågorna eftersom klimatförändringar är synonymt med vattenförändringar.
– En av anledningarna till att vattenfrågorna inte finns med i avtalet är att fokus i förhandlingarna under lång tid främst har legat på utsläppsminskningar och hur dessa ska genomföras. Dessutom har förståelsen för betydelsen av vattenresurser för energiproduktion och skogsvård, det vill säga för att långsiktigt lyckas med utsläppsminskningar fram tills nyligen varit låg. Det som förhandlades nu bygger på texter med lång historia och därför nämns inte vatten specifikt i avtalet, säger Karin Lexén.
– Avtalet är ett ramverk och nu får länderna själva ta vid. Vattenfrågorna är mycket viktiga för de flesta länder. Majoriteten av de nationella planerna pekade ut vatten som en prioriterad fråga, särskilt för anpassning. Länder som Marocko, Peru, Frankrike och Sverige lyfte fram vattenfrågorna i samband med den så kallade Lima Paris Action Agendan. Eftersom Marocko är värd för klimatmötet 2016 hoppas vi att det kommer att märkas där, fortsätter hon.
– Under senare år har det blivit allt tydligare att klimatförändringarna redan nu drabbar de allra fattigaste länderna, som står inför stora problem med att anpassa sig till översvämningar, torka och brist på rent vatten. Därför måste vatten, sanitet och hygien få en mycket högre prioritet i klimatsatsningarna. Annars leder det till försämrad hälsa och fler döda i sjukdomar som kan stoppas, säger Cecilia Chatterjee-Martinsen.
– Utveckling har alltid gått hand i hand med tillgång till rent vatten, sanitet och förbättrade hygieniska förhållanden. Sverige under början av 1900-talet är ett exempel på det, Sydkorea i mitten av 1900-talet ett annat. Men tyvärr är det så att i några av de länder som drabbas värst av klimatförändringarna går utvecklingen bakåt, påpekar hon.
Genomförandet av klimatavtalet är avgörande för att förverkliga Agenda 2030, det vill säga de 17 nya globala målen för hållbarhet med sammanlagt 169 delmål. Ett av utvecklingsmålen handlar om att minska klimatförändringarna medan de övriga alla har direkta eller indirekta kopplingar till klimatarbetet.
– När vi ser tillbaka på 2015 så är det hoppingivande att flera viktiga globala beslut togs, särskilt mot bakgrund av att det var ett mörkt år med krisen i Mellanöstern och terrordåden. Vad gäller vattenfrågan, så känner jag mig hoppfull att vatten- och klimatfrågorna kommer att integreras i genomförandet. Det finns flera krokar i klimatavtalet att hänga upp arbetet på, utvecklingsmålet om rent vatten och sanitet blev bra och finansieringsdiskussionerna Addis Abeba gick trots allt framåt, säger Karin Lexén.
– Den nya utvecklingsagendan innebär stora framsteg jämfört med milleniemålen och måste nu samordnas med klimatöverenskommelsen. Förvärras klimatkrisen kommer inte utvecklingsmålen att uppnås och extra svårt blir det att se till att alla har tillgång till vatten och sanitet, säger Cecilia Chatterjee-Martinsen.
De nya utvecklingsmålen har fått utstå mycket kritik, och ibland till och med hånats för att vara flummiga och världsfrånvända. Johan Kuylenstierna håller inte med:
– Även milleniemålen fick en hel del kritik på sin tid men de har visat sig spela en viktig roll för en positiv utveckling i många länder och för prioriteringar inom till exempel biståndet.
Ytterligare en orsak till framgångarna i Paris är det massiva engagemanget för klimatfrågorna hos frivillighetsorganisationer, städer och regioner och inte minst många företag, som drev politikerna framför sig.
– Det är jätteviktigt att behålla så att frågan fortsatt ligger kvar högt på den politiska agendan. 2015 visar oss också hur viktigt det är att se helheten och samverka för att utvecklingsländerna ska få klimaträttvisa och samma rätt till utveckling som vi själva, säger Anna Lindstedt.
Men utmaningarna är många. De största framgångarna innebär också de största utmaningarna. Att länderna enades om försöka hålla temperaturhöjningen så nära 1,5 grader som möjligt innebär att världen måste vara koldioxidneutral redan 2030. De nationella planer som de flesta länder nu lämnat in visar tydligt på diskrepansen mellan ambition och verklighet. För att minska det gapet krävs, som avtalet skriver, att länderna lämnar in nya ordentligt reviderade planer vart femte år.
Omställningen till ett klimatsmart och resurseffektivt samhälle måste intensifieras rejält, vilket innebär en utmaning för alla länder, inte minst för västvärlden, där energi- och transportsystemen är baserade på fossilt bränsle. 2013 beräknades de globala subventionerna till fossila bränslen uppgå till 548 miljarder dollar, vilket är cirka fem gånger högre än stödet till förnybar energi.
Eftersom det initialt kommer att krävas stora, och långsiktiga investeringar, behöver de finansiella systemen förändras. Dagens finansiella system lånar också hellre ut pengar till mer marknadsbaserade sektorer som exempelvis förnybar energi än till anpassningsåtgärder. Det är också viktigt att de nya frihandelsavtalen som TTIP och Tisa inte tillåts urholka de framgångar som uppnåtts 2015 genom klausuler som ger företag rätt att stämma länder för lagstiftning som påverkar företagets vinster negativt.
Den kanske mest avgörande utmaningen är hur denna omställning ska finansieras. Klimatfrågan och Agenda 2030 är tätt sammanlänkande med finansieringen för utveckling. Och den svagaste länken under superutvecklingsåret var utan tvekan finansieringsmötet i Addis Abeba i somras. Ambitionen i Agenda 2030 är hög men finansieringsflödena är inte lika tydliga som i klimatavtalet. Målsättningen från Köpenhamn om att mobilisera 100 miljarder dollar per år från 2020 till den Gröna klimatfonden fastställdes men ska revideras 2025. Gröna klimatfonden beräknas få en avgörande roll för finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländerna, och ska fördela pengarna jämnt mellan åtgärder för utsläppsminskning och anpassning. De första projektmedlen beviljades 2015.
– Sverige kommer att avsätta fyra miljarder kronor till Gröna klimatfonden under fyra år. Vi ger mest pengar per capita till såväl Gröna miljöfonden och Globala miljöfaciliteten samtidigt som vi också har ökat stödet till Anpassningsfonden och Fonden för de minst utvecklade länderna, berättar Anna Lindstedt.
Ett av de stora problemen med klimatfinansieringen idag är att den absoluta huvuddelen av pengarna från såväl fonder som bistånd går till utsläppsminskningar i medelinkomstländerna.
– Medlen måste styras mer mot klimatanpassning i de fattigaste länderna, säger Cecilia Chatterjee-Martinsen, och betonar att biståndet fortfarande kommer att vara viktigt.
Slutdokumentet från finansieringsmötet uppmanade också länderna att vända den trend mot minskat bistånd som varit rådande under senare år, och avsätta de 0,7 procent av BNI som sedan länge är ett FN-mål. Centralt i utvecklingsagendan är också att mobilisera de inhemska resurserna, och skapa hållbara skattesystem samt bekämpa korruption och kapital- och skatteflykt.
Länder som exempelvis Bangladesh har på senare tid mobiliserat egna fonder för klimatanpassning. Med hjälp av en genomarbetad klimatstrategi med tydliga mål för vattenfrågorna har landet kunnat styra både inhemska och utländska fondmedel mot anpassningsåtgärder. Det är ett tydligt exempel för andra länder att följa efter, och visar också på behovet av att förstärka förvaltningskapaciteten i de svagaste länderna.
Det som återstår nu är att klimatavtalet ska skrivas under, och ratificeras av ländernas parlament eller motsvarande. För att sedan genomföra det krävs utökad internationellt samverkan och hårt arbete för alla länder, regioner, städer, organisationer och företag. Tiden mellan 2016 och 2030 kommer att bli avgörande.
Och allvaret understryks av den nyutkomna Global Risk Report 2016 från World Economic Forum (WEF). Den klassar klimatförändringarna som det största hotet idag mot den globala ekonomin. Risken för en vattenkris hamnar på tredje plats efter massförstörelsevapen. Och över en tioårsperiod lyfts risken med vattenkris fram som den allra viktigaste.
–––
De 17 globala målen med dess 169 delmål för hållbar utveckling ersätter från och med i år de åtta millenniemålen och gäller fram till 2030. Bakom dem ligger FN:s hitintills största konsultationsprocess, över sju miljoner människor har deltagit.
Många av de viktigaste målen är uppföljare till milleniemålen, som att till exempel utrota fattigdom och hunger. Vissa av målen är helt nya, då till exempel en del av milleniemålens delmål nu har uppgraderats till egna självständiga mål. I den nya utvecklingsagendan behandlas inte längre miljö och utveckling som två separata frågor utan de sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekterna är integrerade i de hållbara målen. De skiljer sig också från milleniemålen genom att de är universella och omfattar alla länder, inte bara de allra fattigaste.
Sverige har av en del pekats ut som det land som ligger bäst till för att uppfylla målen men flera av delmålen till vattenmålet innebär en utmaning för svensk del. Det handlar till exempel om att minska utsläppen av miljögifter och skydda och förbättra de vattenrelaterade ekosystemen. Ytterligare ett delmål är att utöka det internationella samarbetet och kapacitetsbyggande för att stödja framväxten av hållbara vatten- och sanitetssystem i utvecklingsländerna. Det sätter ljuset på de neddragningar i svenskt bistånd som har diskuterats för att föra över en del av pengarna till flyktingmottagandet. Taket för minskningen är satt till högst 30 procent. Exakt hur mycket det blir får vi se i juni i år när regeringen presenterar sin översyn av det svenska utvecklingssamarbetet.
Vilka indikatorer som ska användas för att mäta hur arbetet med målen fortskrider behandlas fortfarande i FN, och beräknas vara klart i mars 2016. Det är med indikatorerna man kan säkerställa att målen blir så sammanflätade som man vill att de ska vara. Exempelvis genom att ha indikatorer som handlar om att alla skolor ska ha tillgång till rent vatten och sanitet under målet för utbildning, och detsamma för alla sjukhus under målet för hälsa.
–––
FN:s klimatförhandlingar sker inom ramen för FN:s klimatkonvention UNFCCC. Konventionen antogs vid miljötoppmötet i Rio 1992 och har för närvarande 196 parter. Varje år träffas de länder som undertecknat konventionen för förhandlingar (Conference of the parties, COP).
Kyotoprotokollet är en internationell klimatöverenskommelse som slöts 1997 i Kyoto med syfte att minska de årliga globala utsläppen av växthusgaser med minst 5,2 procent mellan 2008 och 2012. 2012 förlängdes avtalet till år 2020. I dagsläget har Kyotoprotokollet undertecknats av 192 parter, dock har en grupp industriländer ställt sig utanför Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod.
