Annons Kamstrup 2024

Livscykelanalys på dricksvatten

Internationell VA-utveckling 8/16

Livscykelanalys på dricksvatten: En jämförelse mellan konventionell vattenbehandling, omvänd osmos och mineralvatten på glas/plastflaskor.

Av: Kenneth M Persson

Vilken extra miljöpåverkan uppstår när vi väljer att dricka buteljerat vatten i stället för kranvatten? I många länder i världen litar människor inte på kranvattnet som drickbart vatten. Kina, Indien, Nigeria och Brasilien är några exempel på sådana länder. I andra länder väljer folk att köpa buteljerat vatten för att det smakar, eller upplevs som om det smakar, bättre än kranvatten. Spanien, Italien och Frankrike är några sådana länder.

Sedan 1998 har EU haft gemensamma dricksvattenföreskrifter som kräver att alla medlemsländer måste tillse att kranvattnet uppfyller högt ställda fysikaliska, kemiska, radiologiska och mikrobiologiska kvalitetskrav – men vattnet  måste likväl inte smaka gott. Det är svårt att reglera lukt- och smakkrav, eller det som kallas de organoleptiska egenskaperna för ett vatten. Flaskvattenindustrin är stark och växer stadigt. Den globala försäljningen av flaskvatten uppskattas till 31 l per person och år (2013). I USA väljer konsumenterna bort sockrade läskedrycker och dricker drygt 120 l flaskvatten i stället.

Kan kranvattnet möta dessa trender på något sätt?  

Marianna Garfi och medarbetare presenterar en livscykelanalys (LCA) av fem olika sätt att välja dricksvatten genom att jämföra Barcelonas vattenverks kranvatten med fyra andra slags vatten: ett extrarenat kranvatten där omvänd osmos används centralt på vattenverket för att ta bort lukt- och smakämnen från vattnet; ett lokalt renat vatten där en omvänd osmosanläggning är monterad i varje hem som tar emot kranvatten och där kranvattnet uppgraderas kvalitetsmässigt lokalt; ett flaskvatten som distribueras i PET-flaska och ett flaskvatten som distribueras i glasflaska. De använde det väletablerade LCA-programmet SimaPro som innehåller emissionsdata för mänger av parametrar och där de valde ut abiotisk utarmning, försurning, övergödning, klimatgaspåverkan, uttunning av ozonlagret och fotokemisk oxidatantbildning som kritiska parametrar. De vidtog en rad förenklingar i sina beräkningar och bortsåg exempelvis helt från inverkan av transporter på flaskvattnets miljöpåverkan. Detta förmodligen för att det finns många mindre flaskvattenproducenter i Spanien med huvudsakligen lokala marknader, ungefär som tyska bryggerier har öldistribution mest inom närområdet. Men från en svensk horisont utgör transporter av flaskvatten en stor miljöpåverkan.

Bortsett från dessa förenklingar, kan likväl artikeln tjäna sitt syfte väl:

1) Kranvatten orsakar 10-24% lägre emissioner beroende på typ jämfört med det näst bästa alternativet
2) Näst bäst alternativ är att behandla kranvatten lokalt med omvänd osmos. Permeatet (renvattnet) används till dryck och matlagning, medan retentatet används för att spola toaletter.
3) Tredje bäst alternativ är att behandla kranvatten centralt med omvänd osmos.Eftersom allt vatten, också sådant som inte används till dryck och matlagning, behandlas, blir den sammanlagda energiförbrukningen mycket större än i alternativ 2) trots att en central omvänd osmosanläggning är mycket energieffektivare per kubikmeter behandlat vatten. Då allt vatten måste behandlas blir ändå den sammanlagda emissionen mer än dubbelt så hög jämfört med lokal omvänd osmosbehandling.
4) PET-flaskan kräver mycket mindre material än glasflaskan. PET kan återanvändas och glas kan diskas och återfyllas. Beroende på vilka emissionsvägar som väljs ut ger flaskvattnet upphov till 100-500 gånger högre emissioner än kranvattnet.

I Spanien vill kunder inte gärna dricka kranvatten. Försäljningen av buteljerat vatten uppgick till 121 l/p år 2013 (http://www.bottledwater.org/public/2011%20BMC%20Bottled%20Water%20Stats_2.pdf). En fråga som många vattenverk får är om inte kranvattnet kan bli godare. Investeringar i extra biologisk rening som exempelvis görs i Nederländerna är inte lika accepterade i Spanien, då detta medför högre kostnader för kunden. Det är vanligare att lägga det ansvaret på de enskilda hushållen (där likväl kostnaden uppstår). Ur emissionsynpunkt är det alltså att föredra att ha lokal vattenrening än central om syftet är att öka den upplevda organoleptiska kvaliteten. Kostnaden och de extra emissionerna borde egentligen vara argument för att välja kompletterande vattenberedning centralt för att leverera välsmakande dricksvatten till alla. Men man kan också läsa artikeln från andra hållet – det är fullt möjligt att välja enklare kranvattenförsörjning kompletterat med lokal rening för dem som vill ha högre kvalitet. Spanska kunder kan rena sitt vatten själva i stället för att köpa flaskvatten.

Alla vattenverk bör under alla omständigheter göra en LCA för sitt eget system och ha den tillgänglig på hemsidan där abonnenter och nyfikna kan läsa hur effektiva vattenverken är. Jämfört med andra branscher så är en miljövänlighetsfaktor på 100-500 gånger bättre än alternativen mycket starka argument. Försök hitta en flygresa eller ett kilo potatis som är 500 gånger mindre miljöpåverkande än alternativen om du kan!

Källa: Marianna Garfí, Erasmo Cadena, David Sanchez-Ramos, Ivet Ferrer: Life cycle assessment of drinking water: Comparing conventional water treatment, reverse osmosis and mineral water in glass and plastic bottles. Journal of Cleaner Production 137 (2016) 997-1003

Annons Wateraid