Utveckling inom mikrobiologiska risker. Magsjukekartläggningar. Vaka, PFAS och klimatarbete. Livsmedelsverket har just nu mängder med uppgifter för att stödja dricksvattenförsörjningen i Sverige.
Livsmedelsverkets aktiva roll och organisation när det gäller dricksvatten har som allt annat ändrats genom åren. Sedan början av 2000-talet finns inte längre någon särskild dricksvattenenhet på verket. Istället går medarbetare med olika kompetens in och ut i projekt och verksamheter som rör dricksvattenfrågor. I slutänden är det Näringsdepartementet som ger ramar och uppdrag för arbetet på Livsmedelsverket. Det är en stor mängd arbete som produceras på Livsmedelsverket som direkt berör dricksvattenförsörjningen. En del är välkänt inom VA-branschen som Vattenkatastrofgruppen Vaka. När Cirkulation i slutet av september avslöjade att Vaka-verksamheten var hotad på grund av oklar finansiering kom ett ramaskri från dricksvattenproducenterna.
– Det är ganska illa för vi har ju inte haft pengar för det här året och har nu inte medel för nästa år heller, sa generaldirektören Annica Sohlström till Cirkulation då.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht tvingades att gå ut ett par dagar senare och meddela att finansieringen ska trollas fram och Vaka ska finnas kvar. Bakom turerna kan man ana ett politiskt spel mellan olika departement och finansieringen av myndigheterna men VA-branschens reaktion kunde inte misstolkas. Vaka är en verksamhet som ses som helt nödvändig.
Andra verksamheter på Livsmedelsverket för en mer anonym tillvaro så för att få ett grepp om helheten och för att kunna ge en bild av vad som är på gång så träffar jag ett antal medarbetare med vattenengagemang i Livsmedelsverkets lokaler i Uppsala en höstförmiddag. Där finns Heidi Pekar, Jonas Toljander, Christina Nordensten, Torbjörn Lindberg, Anders Glyn, Pär Aleljung och Per-Erik Nyström. Torbjörn Lindberg är välkänd nestor i arbetet och går i pension lagom till att tidningen med den här texten hamnar hos läsarna. Han efterträds för övrigt av Sandra Strandh.
Heidi Pekar arbetar bland annat i Nationellt nätverk för dricksvatten, med arbetsgruppen för forskning och utveckling där Livsmedelsverkets del fokuserar på den tillämpade utvecklingsdelen. I år handlar arbetet där framförallt om mikrobiologiska risker och hur vi kan säkra kvaliteten på dricksvattnet. I slutet av oktober höll arbetsgruppen ett stort seminarium i Gävle tillsammans med Folkhälsomyndigheten, Svenskt Vatten och Statens veterinärmedicinska anstalt.
– Livsmedelsverket samordnar och är pådrivande, säger Heidi Pekar, och betonar också vikten av att olika myndigheter med olika ansvarsområden möts och delar sin kunskap på dricksvattenområdet på den här arenan.
– Finansieringen via MSB gör att myndigheterna möts, säger Heidi Pekar.
– Vi täcker en del av utvecklingsarbetet som ligger mellan universiteten och vattenproducenterna, säger Heidi Pekar.
När det gäller mikrobiologiska risker och dricksvattnets eventuella påverkan på hälsan, är Jonas Toljander lite av spindeln i nätet. Sedan 2011 har Livsmedelsverket drivit projekt om mikrobiologiska dricksvattenrisker. Senast i somras presenterades en studie om risken att bli magsjuk av dricksvatten i Sverige. Arbetet började med en förstudie 2012 och fortsätter nu.
– Den behovsanalys vi gjorde mynnade ut i en önskelista, berättar Jonas Toljander.
Överst på önskelistan fanns en kartläggning av råvatten med ett representativt urval av ytråvatten. Sedan kom fekal källspårning i råvatten och på tredje plats hälsoeffekter av såväl planerade händelser som störningar i dricksvattenproduktionen.
– Vi producerar en handbok om projektet första och andra del. Den kommer runt årsskiftet och ska bli en hjälp för dem som arbetar i dricksvattensektorn, säger Jonas Toljander.
Han berättar att arbetet gett honom själv en hel del insikter.
– Det finns dricksvattenburen smitta i Sverige. Risken är liten men den är inte försumbar. Virus i vatten verkar till exempel vara ett ganska stort problem, säger Jonas Toljander.
Arbetet pekar också på att grundvatten inte är så oproblematiskt som många tror. Det finns mikrobiologiska risker också i grundvattnet.
Lite överraskande är också att uppföljningar av magsjukeutbrott visar att även om de senaste årens breda införanden av UV-desinfektion på vattenverk i Sverige förbättrat situationen så är inte alltid vattenreningen tillräcklig. En rapport som publiceras senare i höst visar också att det finns en viss riskökning för sjukdomsfall i samband med händelser på ledningsnätet. Ett brott på en vattenledning är en uppenbar riskfaktor och riskerna kan naturligtvis öka om det till exempel ligger avloppsledningar nära en trasig dricksvattenledning. En annan studie, där man samordnat statistik med sjukvårdens rådgivningstelefon 1177 och uppgifter om aktuell dricksvattenberedning, visar ett tydligt samband mellan svagare vattenrening och magsjuka.
– Resultatet är fyra procent bättre per logenhet på vattenverket, sammanfattar Jonas Toljander.
När det gäller hälsoeffekter av händelser och störningar i dricksvattenproduktionen ingår även effekten av förändringar i beredningen. Där går det att att följa vad byte av råvattentäkt, införande av nya desinfektionsmetoder, som membran eller UV, får för effekter i statistiken för sjukdomsfall. I projektet görs också spännande mätningar på hur förtroendet för dricksvattnet påverkas i samband med händelser och problem. Internationellt forskas det en del i förtroendefrågor men i Sverige är kunskapen mindre.
– Vi hoppas kunna ge råd om hur kommunikationen bör ske vid olika dricksvattenrelaterade händelser, säger Jonas Toljander.
En sak som blivit tydlig på senare år är att det är viktigt att snabbt bemöta rykten som uppstår via sociala medier. Det kan vara en nog så svår uppgift för en mindre dricksvattenproducent att hålla koll på Facebook-flöden för att kunna ställa tillrätta missuppfattningar som annars snabbt kan få stor spridning och skapa oro. En rent allmän reflektion annars, som delas av hela gruppen på Livsmedelsverket, är att acceptansen för ett visst mått av krångel är större på landsbygden än i städer.
Ett par nya projekt, som Livsmedelsverket är en del av inom området dricksvatten och hälsa, är dels en Formas-studie tillsammans med Karolinska institutet om samband mellan rester av kloreringsrester i dricksvatten och fosterskador (det finns tidigare studier i Sverige som indikerar det). Dels ett arbete om beslutsstöd för optimering av dricksvattenberedning. Arbetet ska omfatta både kemiska och mikrobiologiska markörer när det gäller reningsmetoder och barriärverkan. Projektet sker i samarbete med Safedrink, Sveriges hittills största projekt för att upptäcka organiska miljögifter på ett tidigt stadie.
När det gäller direkt arbete med kriser och beredskap inom dricksvattenområdet är, som nämnts tidigare, Vattenkatastrofgruppen Vaka en central del i verksamheten. Vaka lyftes också fram av Dricksvattenutredningen som en viktig verksamhet. När detta skrivs har alltså en minister lovat en fortsatt finansiering men bland annat Svenskt Vatten har försökt få fram tydligare besked om mer detaljerade planer. Här påverkar kanske även ett av förslagen i Dricksvattenutredningen som handlar om att Vaka »ska komma närmare branschen«. Det gillar inte de ansvariga på Livsmedelsverket riktigt.
– Vi tycker att Dricksvattenutredningen inte gjort tillräckligt tydligt att Vaka går in och stödjer hela kommunen. Det gäller kommunledning med kommunikatörer, VA-delen, miljökontor och Räddningstjänsten. Det handlar om flera parter. Vi kan inte bara gå in och coacha VA-chefen, säger Christina Nordensten bestämt.
Ett pågående projekt i den här delen av Livsmedelsverkets vattenarbete är en guide och faktaunderlag för nödvattenplanering som ska presenteras hösten 2017.
– Den innehåller allt stöd för att nödvattenplanera med frågebatterier att ställa till landsting, privata aktörer och andra som påverkas av dricksvattenproblem, säger Christina Nordensten.
Just att få med externa aktörer i till exempel övningar inför vattenkriser kan annars vara svårt ibland. Tanken är att man med hjälp av specifika frågeställningar ska kunna få andra parter att inse vidden av ett längre oplanerat dricksvattenstopp.
I beredskapsarbetet erbjuder Livsmedelsverket även projektet Nödvattenövning i stor stad.
Att medverka till en bra kontroll av dricksvattenanläggningar har länge varit en självklar del av Livsmedelsverkets dricksvattenarbete. Från att tidigare, genom normerande inspektioner och kontroller, själva ha skött det har det ansvaret sedan 2011 legat hos länsstyrelserna, som driver arbetet genom revisioner av kontrollmyndigheterna (de kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna).
Livsmedelsverket har funnits tillhands som experter och har bland annat producerat en revisionshandbok. Ett minskande antal kontroller av de viktigaste dricksvattenanläggningarna fick dock Livsmedelsverket att dra i alarmklockan i mitten av september i år.
Under 2015 fick bara 77 procent av de viktigaste dricksvattenanläggningarna planerade kontrollbesök, en minskning från 88 procent 2014.
– En orsak till bristerna är att det är svårt att upprätthålla kompetensen på mindre kontrollmyndigheter. Det finns cirka 250 stycken i Sverige fördelade på 290 kommuner. Det saknas kompetens lokalt. Det är därför som vi generellt sett uppmuntrar till samverkan, säger Torbjörn Lindberg.
Livsmedelsverket försöker stödja kontrollarbetet med ledning och stöd samt utbildningar för producenter och inspektörer. Bland annat så finns ett nätforum för inspektörer, där nya dricksvattenfrågor diskuteras varje vecka.
Hit komna i samtalet börjar vi fördjupa oss i Livsmedelsverkets organisation. Efter en stund börjar jag nästan ångra att jag försökte bena ut den frågan. En viktig del som jag ändå kan förstå är att tjänstemännen är uppdelade i riskhanterare och riskvärderare. Det gör också att olika avdelningar i organisationen går in i olika delfrågor. Det är också mycket som ska samordnas mellan andra myndigheter och andra aktörer.
– Dricksvatten är lite av en udda fågel på Livsmedelsverket. Vi är inte så jättemånga som arbetar med dricksvatten jämfört med andra livsmedel så ibland känner vi oss otillräckliga, säger Torbjörn Lindberg.
En viktig uppgift för medarbetarna är att implementera olika EU-regler i det svenska regelverket. Nyligen implementerades Radiak-direktivet om radioaktiva ämnen. Det rör betydligt fler ämnen än radon som varit mest bekant i Sverige och innehåller även uppströmsarbete på till exempel vattentäkter som ligger nära kärnkraftverk.
I oktober 2017 ska också några nya förändrade delar av dricksvattendirektivet vara på plats i det svenska regelverket.
En som fått ägna sig mer än vanligt åt dricksvattenfrågor under de senaste åren är Anders Glynn som är riskvärderare inom kemiska risker. Det gäller PFAS-frågan som överraskade hela VA-Sverige när ämnet dök upp för ett par år sedan. Livsmedelsverket hade haft ett visst PFAS-arbete sedan 2004 men det rörde enbart PFAS i fisk. Ämnet mättes sedan först upp i en vattentäkt för Tullinge i Botkyrka på sensommaren 2011. Sedan upptäcktes det i bröstmjölk från förstföderskor boende i några områden i Uppsala. Nivåerna kunde kopplas till ett par brunnar i Uppsalas vattenförsörjning. Efter det drog arbetet igång ganska snabbt men det var först efter att de mycket höga halterna i Kallinge, Ronneby kommun, upptäcktes på senhösten 2013 som det blev riktigt stor uppmärksamhet kring frågan.
– Det pågår en kunskapsuppbyggnad om kemikalier i dricksvatten med medel från MSB och Naturvårdsverket. Vi har också ett PFAS-nätverk som träffas två gånger per år och utbyter erfarenheter, berättar Anders Glyn.
Det han saknar är ett mer systematiskt arbete när det gäller kemikalier i dricksvattnet.
– Vi får springa på snabba puckar hela tiden, säger Anders Glyn.
Avslutningsvis går samtalet in på 2000-talets stora miljö- och samhällsutmaning: klimatförändringarna. Pär Aleljung har ansvaret för en stor klimathandbok för klimatanpassning av dricksvattenförsörjningen med dricksvattenproducenterna som primär målgrupp. Boken ska vara klar hösten 2018.
– Den här sommaren har gett ett facit på vår planering för klimatförändringar och den hade behövt vara betydligt bättre, konstaterar Pär Aleljung och tänker på den vattenbrist som drabbat sydöstra Sverige i allmänhet och framförallt Öland och Gotland under sommaren.
Kanske har budskapen från myndigheter varit alltför enkelspårigt inriktade på översvämningsrisker. Vad är egentligen vår största risk? funderar Pär Aleljung.
Med handboken ska trender som går tio till femton år bakåt i tiden analyseras för att kunna bidra till en bättre riskbedömning framöver.
– Sedan måste man också dra slutsatser ur olika klimatscenarier. Vad ger det här för konsekvenser för vår dricksvattenberedning?, frågar sig Per Aleljung.
Redan nästa år, 2017, kan läget ha förvärrats ytterligare då torrår ofta kommer två på raken. Då skulle även fler fastlandskommuner få betydligt större problem.
– Krisen på Öland och Gotland har visat att det här inte är en VA-fråga utan en samhällsfråga. Det ger konsekvenser för turism, jordbruk och en massa sektorer, säger Pär Aleljung.
Klimatförändringarna rör inte heller enbart kvantiteterna av dricksvatten. En central fråga är hur till exempel ett vattenverks process klarar en ökad grumlighet i råvattnet eller vad en ökande sjövattentemperatur betyder för vattenverken. I slutänden blir förändringarna mycket omfattande och berör väldigt många aktörer.
– Vi vill kommunicera att råvattnet har förändrats över tid och att det fortsätter att förändras, säger Pär Aleljung.
Det är också många myndigheter inblandade som kan ge allt bättre underlag för dricksvattenproducenterna. SGU, SGI, SMHI och några till kan bistå med mycket om samordningen planeras bra.
Vän av ordning frågar sig nu om alla runt bordet fått ta plats? Landets dricksvattensamordnare Per-Erik Nyström har suttit lugn och tyst största delen av tiden. När jag senare frågar honom om hur han ser på sin roll är han nöjd med att samverkan mellan myndigheterna utvecklas åt rätt håll. Samtidigt finns flera steg kvar till den samordning som alla önskar.
– Arbetet med klimatanpassning av dricksvattenförsörjningen går också framåt och det är ju huvuduppgiften tillsammans med krisberedskap för samordningsuppdraget, säger Per-Erik Nyström.
Han konstaterar att dricksvattensamordnaren ska samordna och driva på utvecklingen men inte alltid nödvändigtvis synas.
