Det första av de stora skalven i Italien förstörde stora delar av byarna i närheten av Amatrice nordöst om Rom. Trots att skadorna på vattenledningarna inte fick högsta prioritet var dagarna direkt efter fulla av jobb för det lokala vattenbolaget Sogea. Exakt hur stora skadorna på VA-systemet är vet fortfarande ingen och det lär dröja innan något svar kommer.
Försök att föreställa dig att ligga i din säng och sova lugnt. Plötsligt börjar hela världen att skaka och det enda du hinner tänka på är att försöka komma undan fallande möbler och tegelstenar. En minut senare har du vare sig hus eller andra ägodelar längre, det är beckmörkt och du hör människor skrika runtomkring dig.
Detta var tusentals människor med om i centrala Italien 24 augusti klockan 3:32 på morgonen. När de första poliserna kom till Amatrice och byarna på bergen i området möttes de av totalt mörker och kaos. Människor grät och grävde desperat efter familjemedlemmar under rasmassorna.
När räddningspersonalen kom fram och lyssnade efter röster under de raserade husen hörde de även vatten som forsade ur de förstörda ledningarna. Tidigt på morgonen var därför tekniker från det lokala vattenbolaget Sogea redan där och stängde av huvudledningarna.
– Vi kunde inte göra så mycket mer just då. Det viktiga var att räddningspersonalen kunde komma fram och rädda så många människor som möjligt, konstaterar dess VD Emanuele Maria Blasetti.
Flera av deras tekniker i området hade själva fått sina hus förstörda. En av dem hade förlorat stora delar av sin familj. De första dagarna var det därför nödvändigt att ta in hjälp från andra områden där Sogea sköter VA, men efter bara några dagar var de flesta på plats och jobbade igen.
– En av dem berättade för oss hur han först försäkrat sig om att hans egen familj klarat sig och hur han sedan hjälpt grannen att försöka gräva fram hans fru, som hittades död, berättar Blasetti.
Andrea Conti är en av de drabbade arbetarna, som förlorat sitt hem. Han var tillbaka på jobbet snabbt, så fort han hittat en ny bostad till sin familj några mil från jordbävningsområdet.
– Det var viktigt för mig och de andra att börja jobba igen. Det här är vår hemtrakt och vi ville vara med och hjälpa till. Det handlade inte om kunder utan om grannar och vänner, berättar Conti medan han visar oss delar av ledningarna de dragit.
– Det är här jag hör hemma och det är här jag vill bo. Jag vill att mina tre barn ska växa upp här och så fort vårt hus är återuppbyggt kommer vi tillbaka. Rädslan får inte hindra oss, säger han bestämt.
Det allra första som Sogea var tvungna att göra, efter att ha stängt av vattentillförseln, var att ge vatten till bönderna. De står för nästan hela den ekonomiska verksamheten i området med närmare 56 000 djur, som behövde dricka omedelbart.
– Man skulle kunna tänka sig att de inte behövde drickbart vatten, eftersom djuren dricker lite varstans, men så enkelt var det inte. Det behövs rent vatten för att skölja ur mjölktankar och mjölkningsmaskiner, och därför var vi tvungna att snabbt sätta på vattnet igen där det var möjligt, och göra nya ledningar där de gamla var obrukbara. Några gamla ledningar hade fått sin dödsstöt och fick ersättas helt, förklarar Blasetti.
I det här läget var hjälpen av teknikerna på platsen oersättlig. De visste precis var alla rör fanns och var det skulle kunna vara problem. Flera av dem körde med crossmotorcyklar för att kunna komma fram och kontrollera eller reparera.
De första dagarna skulle Sogea även organisera vatten och avlopp i de tältstäder som snabbt kom upp. För tusentals människor var detta livsviktigt, men inte för att dricka eller laga mat. Dricksvatten fick de i mängder från flaskor.
– Folk frågade oss när duscharna var klara, de behövde få av sig allt det finkorniga damm de raserade husen fört med sig. Men inte bara det, de ville helt enkelt bli av med resterna efter jordbävningen, konstaterar ingenjören Gianluca Faraglia, som följt arbetena på nära håll.
Eftersom ledningarna som kom fram till städerna och byarna inte var skadade i sig behövde teknikerna inte tänka på hur de skulle få vatten till tältstäderna. Det räckte med att ansluta ledningarna till de redan existerande. Däremot behövdes en plan för hur vattenförsörjningen bland tälten skulle gå till och hur avloppen skulle fungera.
Räddningstjänsten hade egna grävmaskiner på plats för att arbeta på de nedfallna husen och för att öppna vägarna där ras gjorde det omöjligt att komma fram. De användes för att gräva de nödvändiga dikena för rören.
– Vi behövde inte ta in någon extern hjälp, eftersom räddningstjänsten gjorde allt grovjobbet. På så sätt blev det snabbare och enklare, berättar Blasetti.
När det gäller avloppen var, och är, situationen mer komplicerad. Eftersom Sogea inte ville använda de existerande avloppen, gjordes brunnar som slamsugs regelbundet.
– Vi har inte kunnat kontrollera hela VA-systemet i området, dels för att det inte är tillåtet ens för oss att komma in i städerna, dels för att rören ofta går på ställen i dalarna som blivit otillgängliga på grund av de förstörda vägarna. Vi har sett att vattnet kommer med tryck och att det därför inte finns några större skador på ledningarna, men däremot är vi inte lika säkra på avloppet, försätter han.
De har noterat att avloppsvattnet som kommer uppifrån bergen är alltför klart, och har därför förstått att det någonstans på vägen finns en eller flera sprickor, där vatten kommer in i ledningarna. De vattenprover som skogspolisen tar regelbundet har däremot hittills inte visat på några stora föroreningar av vattendragen i området.
– Rent generellt kan man säga att de gamla ledningarna i metall, både när det gäller vatten och avlopp, är mest utsatta för skador vid jordbävningar. I Amatrice hade vi till exempel bytt vattenledningarna för tio år sedan, och de nya i polyeten håller betydligt bättre för de rörelser skalven provocerar fram, förklarar Faraglia.
Vattnet var inte drickbart de första dagarna. Dels var Sogea inte säkra på att det inte fanns skador som gjorde att bakterier kunde komma in i dricksvattnet, dels hade skalvet gjort källorna grumliga på grund av att bergen gnidits mot varandra och avsöndrat stendamm.
Vattnet blev klarare av sig själv på några dagar, men för att desinficera vattnet användes betydligt mer natriumhypoklorit än vanligt. Normalt sett använder de under 0,2 mg per liter av en 14-procentig lösning.
– Vi visste ju att det inte var drickbart och ville vara säkra på att ledningarna blev desinficerade ordentligt. Vi gör kontroller av klorhalten varje dag och bakteriehalten var tionde dag, där vi gör 48 olika tester av vattnet, förklarar Blasetti.
Än i dag har de inte lyckats ta sig till vattenverken, utan får använda sig av de tankar som finns längs med nätet. Varje by har en egen tank, och därifrån går flera ledningar till de olika hushållen.
Varje by har alltså fortfarande tillgång till sina tankar, även om vattnet stängts av till de enskilda husen. En tredjedel av vattenledningarna är fortfarande helt avstängda, och för att få en rejäl genomströmning i ledningarna och undvika för högt tryck, har de öppnat alla fontäner i området.
– Som tur är har inte vattentornet skadats, konstaterar Faraglia.
Veckorna efter jordbävningen bestämdes det att en nya skola skulles byggas upp i container strax utanför Amatrice. Sogeas tekniker arbetade från tidigt på morgonen till långt in på natten för att få allt klart. Andra Conti var en av dem och han visar stolt upp den färgglada skolan och brunnarna på skolgården.
– Vi kände inte tröttheten, utan ville bara få det färdigt. Det kändes som en strimma hopp mitt i allt elände, berättar han, vars barn däremot inte går där än, eftersom de flyttat för långt bort.
De fick göra en bit helt ny vattenledning och ett helt nytt avloppssystem, eftersom det inte fanns några byggnader där tidigare. Precis som i tältstäderna har de valt att göra ett självständigt avlopp, med tankar som slamsugs.
Kontoret inne i Amatrice blev så klart helt förstört, men den mesta informationen fanns på den centrala servern och försvann alltså inte. I dag har Sogea en liten container på en parkeringsplats, tillsammans med myndigheter, banker och apotek. Men speciellt mycket jobb finns ju inte, eftersom nästan alla kunder förlorat sina hem och dessutom inte behöver betala sina räkningar efter 24 augusti.
– Regeringen bestämde det, men har inte gett oss någon ersättning för den förlorade inkomsten. Alltså har vi varit tvungna att ställa in betalningarna för våra leverantörer. Vi hoppas kunna lösa detta snabbt, men vi vet fortfarande ingenting, säger Blasetti.
Hur lång tid det kan komma att ta innan hela VA-systemet kontrollerats vet ingen. Området ligger bland Apenninernas berg och dalar, och även om allt fungerade normalt skulle det ta månader att gå igenom allt.
–––––
Att Apenninerna är ett område med hög risk för jordbävningar är ingen nyhet men hur uppkommer de egentligen, och varför så många just nu?
Det finns en stor skillnad mellan till exempel Kalifornien, där man väntar på »The Big One«, jordbävningarnas jordbävning, och de italienska jordbävningarna. Här är inga tektoniska plattor inblandade, alltså de stora delar av jordskorpan som ibland slår ihop våldsamt och orsakar enorma skalv, utan mindre förkastningar i bergskedjan Apenninerna.
Förkastningar är delar av jordskorpan som flyttar sig upp, ner eller sidledes. De olika jordbävningar som utlösts i Italien i höst kommer inte alla från samma förkastningar, men de hör alla ihop. Det fungerar som när man bygger banor med träplattor: alla hänger ihop och när en faller så faller alla.
Experterna är ganska eniga om att serien jordbävningar startade i Aquila 2009. Den förkastningen rörde om rejält i jordskorpan i centrala Apenninerna, även om det skulle dröja flera år innan nästa stora skalv kom; det i Amatrice i augusti i år. Förkastningen som orsakade den kom från de sprickor som skapades sju år tidigare.
Den här förkastningen skapade i sin tur ett skalv strax norr om Amatrice drygt två månader senare. Det var en bit jordskorpa som var 17 km lång, 10 km bred och 9 km hög som sänkte sig en halv meter. Det stora skalvet på morgonen 30 november var en fortsättning på det.
De stora skalven följs av en svärm av skalv. De kan komma upp till ett i minuten, även om de flesta är så svaga att människor inte känner dem. Svärmen ökar ofta skadorna på redan skadade infrastrukturer och hus, och utsätter den drabbade befolkningen för svår stress.
Hur länge den här raden av skalv kommer att hålla på går det inte att förutse. Seismologerna tror att det kommer fler stora skalv, men det kan dröja länge. Det finns exempel på hur serien av skalv hållit på i hundra år, som i Kalabrien på 1700-talet.
Skadorna som uppkommer vid en jordbävning beror inte bara på hur mycket energi som frigörs. Om jordskorpan höjer sig blir skadorna relativt små även om skalvet är starkt, medan även ett litet skalv kan skapa stora skador om skorpan faller.
