Verkligheten för vattenmyndigheten i Gaza är svår. Gazaremsan är det tätast befolkade området i världen och vattenresurserna begränsade. Samtidigt är allt arbete påverkat av konflikterna med Israel, materialbrist och elbrist. I den miljön ska avlopp hanteras och dricksvatten fram.

Vägen till Gaza city är gropig och dåligt underhållen. Men det är inte särskilt mycket trafik från Erez checkpoint på gränsen till Israel. Det är svårt att få tillstånd av israelerna att få komma in på Gazaremsan. Det är mest diplomater och en och annan journalist som kommer.

För palestinierna själva är det praktiskt taget omöjligt att passera gränsen. Det är nästan bara vid allvarliga sjukdomstillstånd de kan få lov att komma ut för att söka vård i Israel.

På vägen kör också flakvagnar dragna av hästar, ett vanligt sätt att ta sig fram på Gazaremsan. Fattigdomen dominerar.

Det är inte bara för människor som det är svårt att ta sig över gränsen. Lika svårt är det med varor. Byggnadsmaterial är strikt begränsat, trots att behovet är stort efter de israeliska bombningarna i somras, som skedde som en följd av raketbeskjutningen mot Israel av Hamas och Islamic Jihad. Blockaden mot Gaza infördes av israelerna 2007 när Hamas tog makten på Gazaremsan.

Det här är ett av de problem som Gazas vattenmyndighet Coastal Municipalities Water Utility har, när den ska förse gazaborna med vatten och se till att avloppsvattnet inte rinner ut på gatorna och helst renas innan det släpps ut i Medelhavet.

Wadi Gaza-projektet är ett typiskt exempel. I dalen rann förut en flod som fick sitt vatten när det regnade i bergen. Men israelerna på andra sidan gränsen har byggt brunnar och dammar så det inte länge kommer något vatten till Gaza, berättar chefen Monther Shoblak. I stället släpper invånarna i området ut sitt avloppsvatten i dalen.

Men nu ska dalen räddas och avloppsvattnet renas.

– Vi har byggt en avloppsbrunn från vilket vattnet kan ledas under marken till ett reningsverk. Vi väntar bara på att få byggnadsmaterial från Israel för att kunna färdigställa det, säger han.

Det finns sex övergångar in till Gaza, inklusive den i Rafah mot Egypten. Men alla är stängda. Karem är den enda där palestinierna kan föra in varor och material, men mängden och vad som får komma bestämmer israelerna.

– Import av byggnadsmaterial och reservdelar är begränsad. Man måste ha tillstånd för att föra in allt. Det gäller till och med brevsprättare, säger Monther shoblak och håller upp den som finns på hans skrivbord.

– Vattensituationen är svår. Det finns 1,8 miljoner invånare, varav hälften är barn, som bor på 378 kvadratmeter land inklusive Eretz. Utan Eretz uppgår landytan till 365 kvadratmeter. Det gör Gazaremsan till det tätast befolkade området i världen, säger Monther Shoblak.

90 procent av vattnet är förorenat. 95 procent av grundvattnet är odrickbart. 90 miljoner liter släpps ut orenat. En tredjedel av odlingsmarken är onåbar eftersom Israel infört säkerhetskorridorer.

Inte nog med det. Arbetslösheten uppgår till 41,5 procent. 39 procent av befolkningen är riktigt fattig. 57 procent behöver hjälp med mat. 80 procent får bidrag.

– Det innebär samtidigt att folk inte kan betala VA-avgifter. Bara 39 procent betalar. Men bara underhållet av vatten och avlopp går på 30 miljoner dollar per år.

Ett av de största problemen är energisituationen. Det finns bara el cirka sex timmar per dag och ingen vet när. Utan elektricitet är det risk för att avloppsvatten inte kan pumpas bort utan riskerar att svämma över på gatorna i bostadsområdena. Det i sin tur innebär risk för spridning av sjukdomar.

– Vi har sex pumpstationer där det behövs el för att ta vattnet till reningsverket. Vi har köpt generatorer, men för att driva dem behövs bränsle och bränsle kommer inte alltid in till Gazaremsan, säger Monther Shoblak.

– Om vi har tur kan vi ta vattnet till reningsverket som är konstruerat för att ta hand om 40 000 kubikmeter per dag. Men Gaza producerar 60 000 till 70 000 kubikmeter avloppsvatten per dag. Därför måste delar av det släppas ut i havet delvis eller helt orenat. Om reningsverket inte har el måste vattnet släppas ut i Medelhavet utan rening. Vi har inte råd att ha generatorer där. Vi prioriterar pumpstationerna i bostadsområdena för att inte få översvämningar, säger Monther Shoblak.

Detta är samtidigt ett slöseri med vatten på vattenfattiga Gazaremsan. Cirka 90 000 kubikmeter förs ut i havet och smutsar ned i stället för att renas och kunna användas för bevattning i jordbruket.

Skälet till att kvaliteten på grundvattnet är så dålig, är att man tar för mycket. Gazaremsan är beroende av grundvattenakvifärer. Det går att ta maximalt 50 – 60 miljoner kubikmeter från dem.

– Men vi tar 190 miljoner kubikmeter. Därför rinner det in havsvatten och vi får en blandning av rent vatten, bräckt vatten och havsvatten. Akvifärerna består av tre lager, förklarar Monther Shoblak.

De senaste två decennierna har det bara funnits färskvatten på några få ställen på Gazaremsan.

– Därför är vår strategiska plan att vi måste få vatten från annat håll, först och främst från havet med hjälp av avsaltningsanläggningar.

Det finns det idag bara en på grund av krigen och Intifadan. Den som finns producerar 1,8 miljoner kubikmeter, enligt dess chef Ahmed Erbrie, vilket räcker till 40 000 människor. Men man hoppas kunna bygga ut den i slutet av året.

Avsaltningsanläggningen kan bara drivas cirka 12 timmar om dagen på grund av bristen på el. En del av vattnet förs med bilar direkt till skolorna för att skolbarnen ska få rent vatten att dricka.

Ytterligare avsaltningsanläggningar behövs, en i Gaza city och en i söder.

– Det ska byggas en på 3,7 och en på åtta miljoner kubikmeter. EU har lovat att bidra med pengar, vilket gör att vi kan sätta igång med bygget, säger Monther Shoblak.

Men för att kunna bygga dem kommer man att behöva mycket mer el än vad som finns. Behovet 2016 beräknas till 2 000 megawatt.

Idag får Gazaremsan 100 megawatt från Israel, 60 från det egna elverket och 50 från Egypten. Man skulle behöva minst 450 megawatt. Gapet är skälet till att det bara räcker till elförsörjning sex timmar om dagen.

– Hemma har jag generatorer som ger mig el ytterligare två till fyra timmar om dagen. Resten får jag från en UPS (en batteri back-up/red) som ger fyra till sex timmars el. Det betyder att jag kan ha el 12 till 14 timmar om dagen, berättar Monther Shoblak.

– Men fattiga har inte råd med generatorer eller fotogen för att driva dem eller UPS. De använder stearinljus vilket gör att det händer olyckor när barn välter ljus och det börjar brinna.

Det skulle vara lite lättare om man fick föra in mer fotogen. Men det går inte på grund av de israeliska sanktionerna.

Det var meningen att Gazas elverk skulle göra området självförsörjande när det byggdes, bland annat med bidrag från Sverige, 2002. Enligt planerna skulle det också ha byggts ut för att klara befolkningsökningen. Men det har inte skett.

Ett annat nytt problem på Gazaremsan beror på klimatförsämringen vilket medför stormar och översvämningar när havsvatten tränger in. Gazaremsans VA-system är inte byggt för att klara det.

– Vi kan heller inte låta vår personal åka ut och lära sig hur man gör vid översvämningar eftersom gränsen är stängd.

Alla problemen gör att befolkningen inte får vatten regelbundet och inte varje dag och aldrig hela dagar.

– Ungefär 15 procent får vatten varje dag, 20 procent får vatten varannan dag, 40 procent var tredje dag och 25 procent var fjärde dag.

De får vatten under fem till sex timmar. Men de vet inte hur många dagar det dröjer till nästa gång de får vatten igen. Därför har alla en vattentank på taket där de förvarar vatten.

Avloppsvattnet pumpas ut till nio pumpstationer, som alla har generatorer för att kunna pumpa vattnet vidare till reningsverket.  Monther Shoblak menar att det är viktigare att ha generatorerna där så att pumparna kan fungera. Om de inte gör det blir det översvämningar på gatorna med alla de problem det medför.  Man har inte råd att ha generatorer på reningsverket också. Det finns heller inte tillräckligt med bränsle.

– Våra problem består alltså av brist på resurser, både vatten och energi. Vi har också problem med att få in material och reservdelar på grund av de israeliska restriktionerna.

– Vi har till och med problem med att importera rör av plast eftersom israelerna fruktar att de ska användas till vapen. Och ibland behövs faktiskt rör av metall för att klara påfrestningar. Men det är ännu svårare att få importera.

Enligt en FN-rapport måste Gazaremsan bland annat lösa vattenförsörjningen fram till 2020 för att det inte ska bli katastrof. Men Monther Shoblak är optimistisk.

– Under den plan som gjorts upp och ska fullföljas med hjälp av EU ska avsaltningsanläggningarna producera 55 miljoner kubikmeter 2018 och 100 miljoner kubikmeter 2020. Om vi lyckas tror jag att gazaborna kommer att känna att livet förbättras.

Gazaremsan får också fem miljoner kubikmeter vatten från Israel. Enligt Osloavtalet skulle området få ytterligare fem miljoner kubikmeter. Men det har aldrig skett och skulle ändå inte räcka.

Monther Shoblak förstår inte Israels politik.

– Fred är det billigaste och krig det dyraste, säger han. Jag har svårt att förstå varför de inte låter oss importera mer och låta folk komma och åka som de vill.

Men han tror att det ändå ska kunna gå att lösa vattenproblemen. På frågan hur han kan vara så optimistisk svarar han:

– Jag är lycklig som får tjäna folk. Därför måste jag vara den förste som är optimistisk. Vi har också bra samarbete med omvärlden, eftersom vi inte är inblandade i någon politik. Från början skulle Gaza kollapsa 2004. Men det skedde inte. Nu är det 2020 som gäller. Men det tror jag inte kommer att ske, säger Monther Shoblak.

Christer Nordahl, biträdande chef för FN:s hjälporganisation UNRWA på Gazaremsan är däremot inte lika optimistisk.

– Det har inte hänt mycket sedan rapporten kom om hur det kommer att se ut 2020, säger han. Just nu är det stillestånd på nästan allt. Så väldigt mycket förstördes under kriget förra sommaren. Bara en bråkdel av pengarna för återuppbyggnad som utlovades har kommit.

– UNRWA bad om 720 miljoner dollar av de utlovade 5,4 miljarderna. Men vi har bara fått 135 miljoner.

Pengarna behövs för att hjälpa de många som blev hemlösa när deras hus förstördes under bombningarna, återuppbyggnad av skolor och mycket annat.

Ett av problemen är elverket som enligt planerna, när det byggdes 2002 med bland annat svenska bidragspengar, skulle förse Gazaremsan med den el området behöver. Men det har inte byggts ut som planerats och det kan inte gå för full kapacitet. Dels beror det på att det skadats i krigen, de fyra turbinerna fick skador förra sommaren som inte reparerats. Dels får det inte tillräckligt med bränsle för att kunna vara i gång hela dygnet.

– Varför vill ingen ha fred? Den frågan borde ställas till Hamas och de andra palestinska organisationerna, Israel och omvärlden. Mycket av det som förutspåddes för 2020 om arbetslöshet, fattigdom är redan verklighet, konstaterar Christer Nordahl.