Först när det om flera år på EU-nivå blir klart med ett system för godkännande av material i kontakt med dricksvatten, kommer relining för dricksvattenledningar eller schaktfri ledningsförnyelse skjuta fart rejält i VA-branschen i Sverige. Tills dess finns bara utländska certifikat att förlita sig på.
Metoderna för att förnya dricksvattenledningar i distributionsnäten förfinas och det kommer fler och fler innovationer efterhand som tiden går. Men det finns inget system för typgodkännande för vattenproducenterna att luta sig mot när investeringar ska ske i förnyelse. Boverkets regler gäller bara inne i fastigheter och inte för yttre VA-anläggningar. I PBL, Plan- och Bygglagen, som gäller för all byggnation finns inga tydliga anvisningar.
Livsmedelsverkets föreskrifter ställer tydliga krav på dricksvattnets kvalitet när det når konsumenterna och sammanfattningsvis går det ut på att det är producent och leverantör av dricksvatten som har ansvaret oavsett vad som påverkat kvaliteten. Det leder givetvis till stor försiktighet vid förnyelse av produktions- och distributionsapparaten, och branschen betraktas som konservativ när schaktfritt inte alltid väljs där det passar bäst.
Att hålla sig till gammal beprövad teknik, det vill säga att gräva och lägga samma typ av rör som alltid använts, kommer dock allt längre ifrån det vi kan kalla »hållbar utveckling«.
Tidsödande grävning, transport av schakt- och fyllnadsmassor, asfaltering av gator som ännu inte behöver omasfalteras, trafikstörningar och omledningar som ökar utsläppen, är bara några av sakerna som kostar mer i form av större klimatavtryck och högre ekonomiska kostnader.
Nya direktiv dröjer dock. Livsmedelsverket omarbetar just nu dricksvattenföreskrifterna efter det senaste EU-direktivet och nya föreskrifter ligger klara om cirka ett och ett halvt år. Först flera år efter det kommer detaljer i svenska föreskrifter kring material i kontakt med dricksvatten.
– Även om grunderna finns i direktivet så dröjer det med detaljerna ytterligare några år. Bristen på ett system för typgodkännande är ett hinder för teknikutvecklingen och eftersom det inte finns någon oberoende svensk granskning blir vi onödigt konservativa, säger Mats Engdahl, expert på dricksvattenproduktion hos Svenskt Vatten.
I Svenskt Vatten Utvecklings rapport 2020-06, »Typgodkännande av material i kontakt med dricksvatten«, finns en vägledning om hur ett system skulle kunna utarbetas och hur samarbetet skulle kunna ske i branschen.
Även om flera av metoderna för schaktfri ledningsförnyelse bygger på samma polyetenmaterial som finns i de rör som traditionellt grävs ned, finns det fortfarande ett visst motstånd så länge det saknas svenska typgodkännande. Entreprenörer och tillverkare hänvisar till certifikat från exempelvis tyska KTW, brittiska DWI Regulation 31, danska DK-Vand, Insta Cert, Nordic Poly Mark eller amerikanska ANSI-NSF Standard 61, men det finns en osäkerhet om dessa ställer tillräckligt höga krav. Marknaden för schaktfri förnyelse av dricksvattennätet växer visserligen, men inte i samma snabba takt som den kommer att göra när något svenskt framtida certifikat ger »fritt fram«.
En annan faktor som också kan hämma användandet av schaktfritt kan vara att många kommuner redan har egen personal med kompetens att lägga rör på traditionellt sätt, och att kommunerna då i första hand vill sysselsätta de egna före att ta in utomstående entreprenörer med den specialutrustning och kunskap som krävs för det.
Det svenska VA-ledningsnätet uppskattas vara nära 200 000 kubikkilometer stort. För avlopp och dagvatten är inte materialvalen, ännu, lika känsliga men även om en mindre del av volymen är för dricksvatten så är de svenska distributionsnäten en bra bit över 100 000 kilometer långa tillsammans. Det mesta är äldre ledningar och många kommuner jagar otaliga läckor från dessa, så marknaden för ledningsförnyelse är mycket stor. Det spås vara en framtida mångmiljardmarknad.
Metoderna som är vanligast i branschen kallas formpassade rör, sliplining, flexibla foder, rörspräckning och armerad tryckslang.
Formpassade rör är en av de vanligaste metoderna för schaktfri ledningsförnyelse för dricksvatten. Då tar man ett polyetenrör som har samma ytterdimension som innerdimensionen på det rör som ska ersättas, och viker ihop det med specialverktyg så att det blir som ett dubbel U. Då går det att vinscha in i det gamla röret. Längder upp till 1 000 meter är möjliga för dimensioner upp till 150 millimeter. Det finns dimensioner upp till 500 millimeter, men då blir det betydligt kortare mellan schakten. Bland annat beror det på att rullar större än 3,2 meter inte går att transportera under landsvägsbroar.
När det vikta röret väl finns på plats, vecklas det ut genom 130-gradig ånga och tryck i ett slutet system. Processen tar totalt upp till 11 – 12 timmar vid de vanligaste ledningslängderna, inklusive rengöring av det gamla röret.
Insticksledningar och servisledning ansluts med elektrosvetsning och då krävs att en grop grävs vid anslutningspunkten.
Polyeten anses generellt kunna användas i livsmedelssammanhang, även om det inte finns något svenskt typgodkännande för just rören. Leverantörerna hänvisar till de utländska certifikaten.
Svatek var först i Sverige med schaktfri ledningsförnyelse där formpassade rör används och är idag också störst, med högst marknadsandel. De kallar sin produkt för U-liner.
– Jag lärde känna några killar i New Orleans i början av i slutet av 1980-talet som hade tankar om ledningsförnyelse och fick senare också kontakt med Rehau, den firma i Tyskland som än idag är vår leverantör. Här hemma utvecklade vi sedan metoden, berättar Rune Johansson, VD för familjeföretaget.
Sakta men säkert har företaget växt till en omsättning på 80 miljoner förra året. Rune Johansson tror att marknaden kommer att minst dubbleras de närmaste tio åren.
Nu finns även i deras sortiment ett kevlarförstärkt polyetenrör med tunnare materialtjocklek, som kallas Primusline. Det är avsett för trycksatta ledningar, eller för långa ledningssträckor med många böjar. Det ligger fritt inne i det gamla röret och vecklas ut med tryckluft.
Svatek gör även sliplining när full rördimension inte behövs. Rörspräckning förekommer också men i väldigt liten skala.
Pollex är det företag i Sverige som är näst störst på området. Deras omsättning är något lägre än Svateks. Hos Pollex projekt dominerar formpassade rör, sliplining och rörspräckning, till ungefär lika stora delar. En mindre del är armerad tryckslang.
– Många tror att flödeskapaciteten minskar med formpassade rör, men det kan vara så mycket beläggningar i de gamla rören som vi tar bort att diametern faktiskt ökar efteråt, säger Mattias Höglund, VD hos Pollex.
Det är främst metallrör som drar på sig tjocka lager av beläggningar. Polyetenmaterialet på insidan av de nya rören är slätt och kommer inte att leda till lika mycket avlagringar.
– Vi får mer och mer jobb med rörspräckning eftersom kunderna vill ha större dimension efteråt än innan. För att slippa repor har vi en hård plastkappa som skydd runt röret när det dras in efter spräckningen, säger Mattias Höglund.
De har funderat kring miljöaspekterna kring schaktfritt och gillar tanken på att lägga på kostnaden för klimatpåverkan när projekten prissätts.
– Tänk om man fick betala för varje kilo utsläpp av koldioxid. Då hade schaktfritt vunnit varje dag i veckan, funderar Mattias Höglund.
NCC har, som Cirkulation berättat tidigare, gjort ett projekt för Norrvatten med flexibelt foder på en kraftigare vattenledning, 600 millimeter. Fodret är gjort av glasfiberarmerad harts och har en polyeten/polyamid-film på insidan ungefär som ett mjölkpaket. Strumpan blåses upp med tryckluft och härdas sedan från insidan med UV-ljus, ungefär som när man får en fyllning hos tandläkaren. Resultatet blir hårt som glas och är sedan självbärande, ungefär som en ny ledning. Metoden passar allra bäst för större rördimensioner när de andra metoderna blir otympligare att hantera. Produkten NCC använder är Saertext H2O-liner.
Norrvatten har ramavtal med både NCC och Aarsleff när det gäller flexibelt foder. Än så länge har inte Aarsleff gjort något sådant dricksvattenprojekt i Sverige, utan har mest sysslat med relining för avloppsledningar och liknande. De tillverkar egna foder vid sin fabrik i Danmark.
– Vi hoppas på ett projekt för NCC det närmaste året, säger Victor Julin, affärsområdeschef hos Aarsleff.
Både Aarsleff och NCC är försiktiga med att beskriva i detalj innehållet i det flexibla fodret som används vid infodring av dricksvattenledningar.
Det är också för den här typen av flexibelt foder som behovet av ett typgodkännande upplevs som störst enligt flera vi varit i kontakt med. Detta eftersom det är ganska nytt på marknaden och tidigare lösningar har varit förknippade med ämnen som inte ska användas vid kontakt med livsmedel. När det nu förutsätts vara fritt från styren och bisfenoler, behöver det verifieras av något oberoende kontrollorgan, sådant som kanske kommer på plats om ett antal år, innan branschen helt släpper på konventionerna.
Det är klart att en hel del utveckling pågår och där kommer mycket att hända framöver. Flexibla foder är en metod som många föredrar eftersom den mindre materialtjockleken gör att inskränkningen av ledningsdimensionen blir så liten som möjligt, så metoden har stor potential. Inpipe Sweden i Vilhelmina anser att de är först i världen med ett helt styren- och bisfenolfritt flexibelt foder för avlopp och dagvatten, som de kallar Inpipe Freeliner. Det lanserades i april i år och längre fram kan det komma en variant även för dricksvatten.
– Vi tittar på utveckling för att det ska fungera även för dricksvatten, med det kommer att krävas en hel del utvecklingsarbete innan vi är där, säger Nicklas Björnvind, VD för Inpipe.
