Annons Kamstrup 2024

En del kommuner arbetar med Miljötratten för insamling av fett.

Fettvett – en lönsam affär

Cirkulation 2/15

Problemet med fett i avloppsvatten är i teorin både lätt och lönsamt att lösa. Och VA-branschen verkar enig om att fettet ska plockas bort direkt vid källan. Men det finns också traditioner och historia som stretar emot fettbekämpningen.

Text/Tomas Carlsson

Fettproblemet är en sådan VA-fråga som lätt faller mellan stolarna när olika kommunala förvaltningar ska hantera det. Fett är ett problem i avloppen, men det klassas som hushållsavfall. Därför är det avfallsförvaltningen som behöver agera för att ta hand om fettet innan det når avloppet.

Samtidigt har varken VA- eller avfalls­förvaltningen myndighetsstatus att ställa krav på fettavskiljare eller uppsamling. Det är istället en fråga för miljöförvaltningen, som sällan är dimensionerad för att sköta den tillsynen. Det blir lätt en Moment 22-situation.

Liksom i frågan om avfallskvarnar och insamling av biologiskt material skulle traditionerna behöva ändras så att förvaltningar slås samman eller att kontinuerligt samarbete blev väletablerat. På sina håll är det idag för trögjobbat.

En annan viktig faktor i sammanhanget är de åldrade ledningsnäten i Sverige. Anfrätta ytor i rören ger bättre fäste för klibbigt, hårt och förtvålat fett, samtidigt som rotinträngningar i rören skapar en perfekt »veke« för det som kan liknas vid stearinljusstöpning. Det är först när det blir stopp som det blir ett problem och tidens gång ger därför en upplevd problemökning.

Det finns åtskilliga rapporter som pekar mot en ökad mängd fett i avloppsvatten, men inga av de experter vi talat med känner till mera omfattande faktiska mätningar som stödjer detta. Istället är det subjektiva upplevelser hos VA-personal angående antal spolningar i pumpstationer och liknande, som ger stöd för uppfattningen att fettmängderna ökar.

Bland annat har undersökningen »Fett i avlopp – kartläggning och åtgärdsförslag«, från Svenskt Vatten 2010, tillfört just sådan kunskap då ett hundratal kommuner i Sverige svarade med sina erfarenheter. Studien är gjord i samarbete med Luleå tekniska högskola och Luleå kommun. En senare undersökning från Luleå om hur avfallskvarnar påverkar rören visade att dålig lutning och svackor är det som påverkade rörens funktion. Vid bra lutning var fettpåväxten inte så hög.

Paradoxalt nog har förbrukningen av matfett per person och år minskat rejält under de senaste 30 – 40 åren. Sedan 1980 är det nästan en halvering av den totala fettmängden, enligt siffror vi fått från jordbruksverket. De räknar produktion, lägger till import och drar ifrån export.

Samtidigt har typen av matfett på marknaden drastiskt förändrats. Smör och margarin har minskat med nästan två tredjedelar fram till år 2000 och därefter ökat igen motsvarande en tredjedel 2013. Det hänger sannolikt samman med mattrenderna, där smör var »farligt« under hela 1990-talet, men sedan blev »nyttigt« när lågkolhydratdieterna blev populära. Det vill säga mycket kolhydrater och smör är inte bra, men med kolhydratsnål diet blir det plötsligt bra.

Konsumtionen av matolja har istället tredubblats sedan 1980. Matolja och friteringsfett användes förr mycket sparsamt, men verkar ha blivit förstahandsval i många sammanhang istället för smör och margarin.

Förr var fett också traditionellt en värdefull och dyr tillgång. Det blev inte mycket fett över. Stekfett hälldes successivt i en form och användes på nytt eller åts upp som smörgåspålägg. Skånska »floddamadar« är ett sådant exempel som var populärt i lunchlådan. En rejäl gås ger en halv liter flott och förr sparades det till jul för stekning av brun- och rödkål. Idag hälls ofta det mesta ut istället.

Förändringen till andra typer av matfett, i kombination med minskad återanvändning, är troligen en av faktorerna som gör att avloppsbranschen upplever en konstant ökning av fett i avloppsvatten. Stelnat fett är dessutom mycket svårare att få ut via avloppet än flytande fett.

Förr var det omständligt och svårt att fritera mat. Det krävde handlag och bra spis med stabil värmeinställning. De senaste femton åren finns det fritöser för hushållen som löser många av problemen. Fritering har blivit populärt i hemmen när det är så lätt med automatisk temperatur- och tidsreglering.

Kommunerna har inte riktigt hängt med i utvecklingen, så det är ännu sällsynt med systematisk insamling av matfett från hushållen. Uppmaningar om att torka ur stekpannan med hushållspapper har uppenbarligen inte räckt. Men till det tillkommer problemet med frityrfettet, som byts regelbundet i fritöserna. Risken finns att det spolas ut i avloppet tillsammans med hett vatten. Det blir en fettchock i ledningsnätet på 2 – 4 liter olja varje gång ett hushåll gör så. Om det hade gått att lämna in flaskor med matfett i exempelvis livsmedelsbutiker, hade det varit lättare för hushållen att hantera den förbrukade oljan.

Om alla hushåll källsorterade fett, skulle det bli flera tusen ton om året, kanske lika mycket som återvinningsföretagen idag samlar in från restauranger och storkök.
På sina håll i utlandet, exempelvis Spanien, har det blivit standard med billiga trattar som passar gängorna på PET-flaskor. Då kan överblivet stekfett hällas däri. I Spanien tillverkas biodiesel av fettet. Att kontinenten ligger före beror på att det där finns en längre tradition av flytande fett och avlopp.

En handfull kommuner har startat seriöst med gratis utdelning av Miljötratten och ett fyrtiotal kommuner har provat på som pilotprojekt. Ett par hundra tusen trattar har distribuerats.
 
– Vi säljer främst till kommuner och bostadsbolag, så tratten finns inte att köpa i vanliga affärer, säger Karin Sundby på Ideando AB som levererar Miljötratten både i Sverige och världen.

I kommunerna finns det sedan lite olika tillvägagångssätt för att ta hand om fettflaskorna. I några kommuner ska flaskorna lämnas in på insamlingsställen för vidare transport till biogasanläggningar. I andra kommuner ska de slängas bland brännbart hushållsavfall. Det förekommer också att återvinningsföretag tar hand om hemfettflaskorna.

Annons Alnarp Cleanwater Alnarp Cleanwater

Det finns inga studier ännu på hur systematisk insamling från hushållen påverkar kvaliteten på avloppsvatten, men Anneli Hedström på Luleå tekniska högskola har fått en förfrågan från Ideando om att vetenskapligt granska förbättringen i avloppen om hushållsfett samlas in.

Restaurangkulturen har också ökat radikalt i Sverige de senaste 30 åren. Samtidigt har skolorna fått alltmer centraliserad hantering av matlagning och diskning. Dessa faktorer ökar också fettmängden i avloppsvatten, särskilt i kommuner som inte har koll på var fettavskiljare saknas eller är undermåliga.

Just Luleå kommun har tagit rejäla tag i fettfrågan. Sedan fem år tillbaka drivs vad de kallar för Fettprojektet. De har kartlagt cirka 400 fastigheter som aktuella källor för fettutsläpp. De som inte redan haft fettavskiljare har uppmanats att skaffa en.

Projektet var framgångsrikt, men VA-avdelningen blev varse att det juridiskt inte gick att ställa krav på enskilda verksamhetsutövare. Det är bara miljökontoret som kan ställa sådana krav. Istället har kommunen startat att åtgärda egna fastigheter där det finns exempelvis skolkök.

Enligt lag är en kommun bara skyldig att ta emot normalt hushållsavlopp och inte sådant som är onormalt förorenat, exempelvis med höga fetthalter. Är avloppsvattnet för fett kan en kommun ta ut avgifter eller kräva skadestånd från fastighetsägaren. Men det är inte helt lätt att komma åt en specifik källa för utsläpp. Dessutom måste olika förvaltningar samarbeta. Arbetet går dock vidare med att nu uppmana de kvarvarande berörda fastighetsägarna att skaffa avskiljare eller tömma dem oftare. Och hoppas.

På andra håll har inte resurserna räckt till även om problemen är påtagliga. Ett exempel är Mariestads kommun där det saknas fettavskiljare på många ställen.

– Vi behöver jobba mer med detta. Det finns inga planer just nu, bara drömmar. En prioriteringsfråga helt enkelt, säger Anneli Mattsson, chef för ledningsnätet i Mariestad.

När Cirkulation påtalar till Mariestads avfallschef Annika Kjellkvist att det inte går att hitta någon information på Mariestads hemsida om hur matfett ska hanteras, sätts det genast upp på deras åtgärdslista. Vi bläddrade runt på ett antal andra kommuners hemsidor och såg att det varierade väldigt, från omfattande information till ingen alls.

En tekniktrend i Sverige just nu är att försöka minska tömningsfrekvenserna i fettavskiljarna, vilket både minskar antalet transporter och sänker kostnaderna för de som måste ha en sådan. Det finns sedan länge olika alternativa tekniker för att hantera mängden fett i avskiljare, bland annat Bioterias som Cirkulation skrivit om tidigare. Bioterias VD Niklas Axelsson uppger för Cirkulation att deras system nu används i 138 kommuner.

Nu pågår också försök med en helt ny metod, AMB DOS. Det är Olle Hinderson som tagit fram metoden som bland annat testas på en stor skola i Malmö med fettrester från 5 500 portioner mat varje dag.

– Det är en växtolja som ska tillföras direkt vid avloppet och före fettavskiljaren. Oljan bryter ned fettmolekylerna och tömningsfrekvensen blir minst halverad. Spolningar i ledningsnätet kan också minimeras, säger Olle Hinderson från AMB Signit AB, som just nu är i lanseringsfasen av sitt system.

Ett tidsinställt doseringssystem gör att medlet verkar med flödet som går ut mot fettavskiljaren. Fettmolekylerna bryts ned och blir koldioxid och vatten. Stockholm Vatten följer noga försöken med denna metod i Malmö.

– Det är ett ganska litet försök, men det ser positivt ut än så länge. Jag har föreslagit mera omfattande mätningar på ingående och utgående vatten. Ett alternativt användningsområde kan vara i pumpstationer, säger Ralph Hedenström på Stockholm Vatten.

Ett antal entreprenörer är specialiserade på att ta emot matfett från storkök och restauranger, till exempel Svensk fettåtervinning, Sveprol och Hoglin recycling.

– Vi renar oljan och sedan går den till tillverkning av biodiesel i Tyskland, Frankrike och Belgien, säger Magnus Hoglin, VD för företaget.

Tidigare har de avyttrat det i Sverige för tillverkning av teknisk olja eller fett, men biodieselalternativet var mera attraktivt. Uppemot 600 ton om året hämtar Hoglins och närmare 85 procent återstår när matfettet renats. Marknadspriset varierar, men ligger runt fem kronor litern. Det är markant bättre än världsmarknadspriset för råolja just nu.

– Fettet från fettavskiljare kan vi inte använda för det är redan förtvålat och förstört med olika tvättmedel. Sådant fett får istället gå till biogasproduktion eller eldas upp, förklarar han.

Hoglins har också börjat samarbeta med några kommuner som har projekt med insamling från hushåll i vissa bostadsområden, bland annat Vätterhem i Jönköping.
Avfall Sverige redogör i sin alldeles nya rapport »Källsortering och behandling av matolja« om Vätterhem och några andra bostadsområden runt om i landet där insamling från hushåll varit framgångsrikt.

En intressant uppgift var att i Värnamo hade individuell vattenmätning i vissa hushåll resulterat i mindre avloppsflöde och därmed högre fetthalter i avloppsvattnet så att ledningarna fick stoppproppar.

I rapporten finns också exempel från några andra länder där barnen i skolorna har insamlingsprojekt av matfett från hemmen.

Annons Wateraid