Av alla generella sötvattenkvalitetsförändringar i Sverige sedan 1970 är väl brunfärgningen den mest dramatiska. Vattenverken måste hantera ytvatten med allt högre halter av naturligt organiskt material.
De senaste 50 åren har vattnet i sjöar och vattendrag blivit mycket brunare. Den så kallade brunifieringen påverkar såväl produktionen av dricksvatten som livet i sjöarna negativt. Dessutom går ekonomiska värden upp i rök när sjöarna inte längre lockar att bada i. Om ingenting görs kommer vattnet sannolikt att bli ännu brunare – men det finns hopp.
Förändringarna har inte bara skett i Sverige, utan ökande halter naturligt organiskt material (NOM) i ytvatten är en utmaning för vattenförsörjningen i snart sagt alla länder med tempererat klimat. Företeelsen finns dokumenterad i bland annat Kanada, norra USA, Finland, Norge, Ryssland, Polen, Baltikum och Kina.
Forskare från Lunds universitet och SLU visar nu på åtgärder som snabbt kan vidtas för att bromsa och på sikt vända utvecklingen, resultaten är publicerade i Ambio.
Att sjöar, bäckar, åar och älvar färgas bruna beror på att järn och organiskt material läcker från den omgivande marken ut i vattnet. En naturlig process men de senaste årtiondena har färgen ökat kraftigt och allt fler sjöar och vattendrag har blivit märkbart bruna.
En konsekvens är att vattenverken tvingas vidta fler åtgärder i reningsprocessen och använda mer kemikalier när råvatten renas till dricksvatten. En annan konsekvens är att sjöarnas ekosystem påverkas. En tredje att det blir mindre lockande att ta ett bad en varm sommardag om sjön är brun.
– Brunifieringen är ett problem, men det går att göra något åt det. Inte minst på lokal nivå kan skogsägarföreningar, bolag och entreprenör göra mycket för att vända utvecklingen, säger Emma Kritzberg, Lunds universitet, i ett pressmeddeladande
Fokuseringen på barrskog inom skogsbruket de senaste hundra åren har bidragit till brunifieringen. Gran har planterats vid sjöar och följden har blivit att organiskt material ackumulerats i långt högre omfattning än då samma mark var bevuxen med lövskog eller användes som jordbruksmark.
En återgång till mer lövträd och mindre barrskog närmast sjöarna vore bra enligt Emma Kritzberg och hennes kollegor Lars-Anders Hansson, Lunds universitet och Hjalmar Laudon, SLU. De förespråkar också att vattenmättad mark, så kallad surdråg, värnas och inte bearbetas på något sätt. Särskilt viktigt är det enligt forskarna när surdrågen har direkt förbindelse med sjöar och vattendrag.
En annan positiv åtgärd på lokal nivå vore enligt forskarna att täppa igen diken och återskapa våtmarker. Gärna i kombination med kontinuitetsskogsbruk som innebär att skogen sköts utan att kalhuggas vid avverkning.
– Flera av de här åtgärderna ligger väldigt väl i linje med branschens egna målbilder om hur man bör bedriva skogsbruk i närheten av vatten, säger Hjalmar Laudon.
Forskarna presenterar resultaten i en i Kungliga Vetenskapsakademins tidskrift Ambio.
Läs mer:
