Med en pilotanläggning utanför Mariestad ska en för Sverige ny reningsmetod för vattendrag introduceras nästa år. Friaån, som transporterar höga halter av näringsämnen ut i Vänern, ska renas genom satsvis behandling så att näringen kan återföras till jordbruket.
Det är det finska företaget Oy Biosorbio Ltd som ska etablera sig i Sverige och som har tagit kontakt med Mariestads kommun. Deras svenska representant Pertti Ruoho har nämligen en villa i Sjötorp. Metoden som presenterats har använts för rening av Okeechobee-sjön i Florida. Forskning har bedrivits vid Helsingfors universitet och deras försöksanläggning Lammi Biological Station.
I korthet går metoden ut på att ta in åvatten i en damm och få en algtillväxt som käkar näringsämnena i cirka en månad. Därefter ska medlet Bioraiser Algae Collector distribueras på ytan för att binda algerna till sig. Massan samlas sedan in och kan användas som gödsel på jordbruksmark.
Pilotanläggningen kan visa om klimatet i Norden är tillräckligt för att få rätt algtillväxt i reningsdammarna, vilket forskningen i Finland antyder. I Floridaprojektet tillsammans med US Army Corp of Engineering är det istället så att de måste sanera sjön från röda alger som tar död på fisken. Där är dock vattentemperaturen betydligt mer främjande för stark algtillväxt. Samma temperaturer är det i Lake Tana i Etiopien där metoden ska försöka dämpa tillväxten av vattenhyacinter som invaderat sjön och är ett hinder för fiske, jordbruk och elproduktion.
I början av september skrev Biosorbio och Mariestad på en avsiktsförklaring om att köra pilotprojektet med start i början av nästa år.
– Om det lyckas blir det en kostnadseffektiv återvinning av näringsämnen som också överenstämmer med nya EU-regler för gödsling, säger Jukka Lunden, VD för Biosorbio.
– Det vi hört hittills verkar lovande, men sedan vill vi ju se hur det fungerar med algtillväxt i lite kallare vatten där vi har problem med övergödning året runt. Det är också viktigt att vi ser att näringshalterna sjunker ganska rejält, säger Robert Skogh, miljöinspektör i Mariestad.
Den drygt tre mil långa Friaån har historiskt alltid varit hårt belastad näringsmässigt av jord- och skogsbruk på grund av dess slingrande sträckning genom lermarker och omfattande avvattningsområden i Mariestad och Töreboda kommuner. Flera bäckar ansluter och bidrar, bland annat Hasselbäcken och Sågabäcken.
Avrinning sker från mer än 250 kvadratkilometer där närmare 90 procent är jordbruk eller skog till ungefär lika stora delar. Bara två procent är hårdgjorda ytor och resten är hedar och myrmark. Det finns väldigt få sjöar i området. Tjärbrukssjön, Hubberudssjön och Fiskalösen är bara 0,1 procent av arealen, så förmågan att magasinera vatten är låg och därför varierar flödet i ån kraftigt beroende på nederbörd och årstid. Under låga flöden blir de uppmätta halterna av näringsämnen höga.
Ytavrinning och markerosion dominerar i bidraget till dessa höga halter, samt orsakar den betydande grumligheten. Turbiditeten ligger nämligen ofta mellan 30 och 40 när man egentligen vill ha värdet 1. Men även avloppsreningsverket i Töreboda bidrar med näringsämnen då Friaån är recipient för det renade vattnet från Torstorps reningsverk. Dock är det bara några få procent som kommer från reningsverket av de totala mängderna fosfor och kväve per år som transporteras ut i Vänern av ån.
För att uppnå god ekologisk status enligt klassningen i Viss, Vatteninformationssystem Sverige, behöver halterna minska med 75-80 procent, ibland mer. Även om mängderna nu fortfarande ligger mycket högt över målnivåerna som ska ge Friaån en god status finns det en nedåtgående trend vad gäller fosformängderna de senaste 20 åren. Detta beror på olika åtgärder.
– På de senaste 20 åren är förbättringen 2,5 ton fosfor på årsbasis. Det hänger samman med åtgärder inom jordbruket, att utsläpp från enskilda avlopp minskat och utjämningsmagasin för industriavloppsvatten, berättar Håkan Magnusson som är miljöutredare i kommunsamarbetet MTG, Mariestad, Töreboda och Gullspångs kommuner.
– Ån är ändå en av de hårdast belastade i Skaraborg på grund av att vattenflödet är för litet för att hantera alla utsläpp från en större tätort, industrier, utdikningar och intensivt jordbruk med mera. Belastningen måste minska ungefär lika mycket till, säger Håkan Magnusson.
Bioraiser Algae Collector är en syntetiskt framställd harts/polymer och det potatismjölliknande pulvret kan adsorbera alger eller olja upp till 90 procent av sin volym. Det består egentligen mest av luft och en kubikmeter väger bara 70 kilo. Det exakta innehållet är hemligt, men företaget säger att det är totalt giftfritt.
– Vi kommer att gräva en bassäng invid ån som blir 150 gånger 50 meter och en meter djup. Botten kläs med svart gummiduk för att gynna energiupptaget från solen så att algerna börjar växa. Den byggs på mark genomförandegruppen har tillgång till utanför Lyrestad tätort, berättar Pertti Ruoho.
Åvatten leds in i dammen satsvis och algerna får 3 – 4 veckor på sig att göra jobbet innan de samlas upp. Därefter återförs det renade vattnet och nytt vatten tas in. Går pilotförsöken bra, får fler dammar byggas för att rena allt vatten. Flödet i Friaån är 60 miljoner kubikmeter per år, och en damm rymmer 7 500 kubikmeter.
Produktens partiklar har en rörlik nanokapillär struktur som är hydrofob, men binder näringsrika alger till sin yta genom adsorbtion. Bindningsprocessen tar ungefär ett dygn. Den biologiska nedbrytningen tar sedan 6-8 månader och då släpps näringen successivt i takt med att “nanorören” spricker. På jordbruksmark innebär det att marken får ett kontinuerligt näringstillskott, eftersom näringen släpps ut bit för bit och inte “läcker ut” vid bevattning eller regn.
Cirkulation får känna på och lukta på pulvret vid mötet med Pertti. Det är luktfritt och mycket finfördelat. När vi blandar ner det i en vätska flyter det upp till ytan.
Jörgen Hanaeus, professor emeritus vid Luleå tekniska universitet och med lång erfarenhet av rening i dammar av vattenförekomster, tycker att metoden verkar intressant. Han betonar att hartser eller polymerer också kan ha en direkt upptagande förmåga via sin jonbytande kapacitet.
– Det är mycket möjligt att det som en extra bonus även sker upptag av näring genom jonbyte, men vi tror inte att det är så högt. Det beror på att vattnet i så fall måste omsluta partiklarna vilket är en teknisk utmaning att åstadkomma, säger Jaakko Mäkelä, forskningschef hos Biosorbio
Jörgen Hanaeus säger att det även kommer att bli sedimentering i dammen och sedimentpumpning är väldigt vanligt i den här typen av reningsdammar. Han nämner också att när det är så stor skillnad på fosfor och kvävehalterna i Friaåns vatten kommer algtillväxten att avta när fosforn tagit slut. Då återstår det mesta av kvävet.
Det kommer att kosta cirka två miljoner kronor brutto att bygga dammen, inklusive gummiduk på botten, ytavskrapningsanordning och stängsling. Till det kommer sex miljoner för en minifabrik i en container där medlet sluttillverkas på plats. Finansieringen är tänkt att ske med statligt stöd till lokala vattenvårdsprojekt, så kallat LOVA-bidrag. Det söks hos Länsstyrelsen och kan täcka upp till 80-90 procent av ett projekt. Resten får kommunen stå för.
Om piloten visar sig fungera som tänkt kan anläggningen visas upp för andra kommuner som också har liknande övergödningsproblem i vattenförekomster. Alguppsamlingsmedlet går också att använda på grunt vatten vid stränder där det kan förekomma algblomningsproblem.
Bioraiser har tre produkter som i stort sett framställs på samma sätt i containerfabriken, men som har annorlunda sammansättning och konsistens. Oilsorbio är specialiserat på att samla upp olja och Rotterdam har visat intresse för rensa olja i sin hamn.
Ytterligare en annan produkt binder vätska som släpps ut successivt. Det gör att bevattning i planteringar och krukor inte behöver ske lika ofta när det är torrperioder, vilket också många kommuner kan vara intresserade av.
