Sök
VA-aktuellt
Berlin, alla tyskars huvudstad, blev efter kriget uppdelat i fyra sektorer. Bild: TT Nyhetsbyrån

Berlin, alla tyskars huvudstad, blev efter kriget uppdelat i fyra sektorer. Bild: TT Nyhetsbyrån

Återföreningen av Berlins vattenflöden - sommarläsning

VA-NÖRDENS SOMMARTIPS! På söndag 9 november är årsdagen efter Berlinmurens fall. Efter andra världskriget delades Berlin mitt itu. Men vattnet fortsatte att flöda dit det ville. Det var en utmaning för VA-verken på båda sidor av gränsen. Trots ­fiendskapet var regeringarna i öst och väst tvungna att samarbeta för att klara reningen av avloppsvattnet. De gränslösa ledningarna gynnade samtidigt DDR-flyktingar som ville till andra sidan.

Artikeln publicerades ursprungligen 20141029

Den 9 november 1989 är ett historiskt datum. Då öppnades muren mellan Öst- och Västberlin. Glada människor strömmade till fots och i sina Trabant-bilar över gränsen och hälsades av jublande västberlinare på andra sidan. Nu ligger händelserna och yran 25 år tillbaka och redan är det många som inte kommer ihåg hur det var i den delade stan.

Tåg, tunnelbanor och bussar stannade i en slags återvändsgränd, som om världen slutade vid muren. Tidigare vägar och trafik i öst-västlig riktning ströps av.  Ett basbehov som den kommunistiska regimen dock var tvungen att enas med det kapitalistiska Västtyskland om var hur vattenförsörjningen i Berlin skulle se ut.  Västberlin var ju en liten ö mitt i DDR, som behövde vatten. Redan 1950, alltså innan muren restes, installerades två dricksvattensystem – ett för öst och ett för väst. I västra Berlin användes grundvatten, den östra delen av stan hade tillräckligt med ytvatten för att klara av vattenförsörjningen.

Men det kalla kriget, som startade ganska snart efter andra världskriget, ledde till att Västberlin var tvunget att ha nödreserver på alla områden. 1948 – 49 försökte den sovjetiska zonen, som senare blev DDR, att blockera alla transporter till Västberlin. Samtidigt minskades leveranserna av el och gas. Under nästan ett helt år komplicerades uppbyggnaden av den sönderbombade stan på västra sidan ytterligare. Och det blev ont om mat. De allierade beslöt att stödja stans runt två miljoner invånare med hjälp av den så kallade luftbron. Flygplan efter flygplan levererade förnödenheter via de tre fria luftkorridorerna till Berlin. Den 12 maj 1949 gav den sovjetiska zonen upp blockaden. Västberlinarna jublade. Den här upplevelsen visade dock att det inte gick att lita på grannen i öst.

Ledningen i Västberlin började bunkra kol, livsmedel och vatten, för att i varje läge kunna försörja invånarna flera månader, vid en ny blockad. Extra vatten avleddes från floden Havel i norra delen av stan, för att genom konstgjord infiltration ge reserver till grundvattenförsörjningen.

Avloppsvattnet var nästa problem. Var skulle västberlinarna göra av sitt smutsvatten? Det rann ju i de byggda ledningarna och tunnlarna. Beroende på fallet i ledningarna rann vattnet delvis in i Östberlin och delvis stannade det i väst. Grunden för kanalisationen lade byggingenjören James Hobrecht redan 1873. Han planerade tolv fristående avloppssystem, som var ihopkopplade med pumpverk och översilningsfält.

Gemensamt fattade Berlins öst- och västsektor beslutet att DDR skulle ta hand om det kapitalistiska avloppsvattnet. En liten del av öst-avloppsvattnet rann också västerut. Östtyskarna körde ut smutsvattnet till översilningsfält utanför stan. Där fick det rinna genom jorden och återföras till grundvatten och vattendrag. Senare byggdes de moderna reningsverken på samma ställen.

Reningen i östtysk regi var inte så tillfredsställande. Mycket avloppsvatten från DDR hamnade i en flod i norr, som mynnade i Tegeler See i Västberlin.

– Det fanns så mycket kväve och fosfat i vattnet att sjön höll på att gro igen, berättar informatören Stefan Natz på Berlins VA-verk (Berliner Wasserbetriebe, BWB). Strax före murens fall började västberlinarna på allvar sätta in en ytterligare reningsprocess med kemisk fällning på sin sida. Idag är siktdjupet fyra meter i det klara vattnet.

Båda sidor arbetade med planer på att sära även avloppsledningarna, men de hann aldrig förverkligas.

– Det hade behövts 15 – 20 år till innan det hade kunnat vara klart, uppskattar Stefan Natz.

Efter murens fall utvecklades Berlin snabbt till Tysklands största byggplats, både över och under jord. För VA-verken var det en stor utmaning att koppla ihop infrastrukturen i öst och väst. De bildade fort arbetsgrupper, för att planera den framtida vattenförsörjningen och optimera reningen av avloppsvattnet och 1992 fusionerade VA-verken till landets största. Idag jobbar 4 500 människor inom företaget.

En första viktig förändring för östberlinarna var att vattnet blev mycket dyrare. Istället för den starkt subventionerade avgiften på 0,25 östmark fick de efter återföreningen betala 1,30 västmark per kubikmeter. Prishöjningen och det faktum att många industrier på båda sidor lades ner, ledde till att vattenförbrukningen minskade med nära hälften (till 195 miljoner kubikmeter per år) i Berlin idag jämfört med 1989.

Vattenverket i Berlin har varit tvunget att anställa mer personal för att planera det nya vattenledningsnätet. 1991 röstades Berlin fram till nygammal huvudstad och det stod snabbt klart att stan i och med det skulle komma att växa snabbt och vid sidan av parlament och departement locka många fler företag, institutioner och människor. Dessutom måste experter ta hänsyn till EU:s nya avloppsreningsdirektiv vid utbyggnaden. Sammanlagt har investeringarna i det återförenade nätet kostat mer än 8,3 miljarder euro. Fortfarande kräver modernisering och underhåll runt 270 miljoner euro per år.

– Många ledningar i Östberlin fick vi byta ut helt, eftersom de inte hade underhållits, säger Stefan Natz. Samtidigt utvidgade vi kanalisationen med elva procent, så att hela nätet är 18 737 kilometer långt nu.

BWB har byggt två nya avloppsreningsverk och moderniserat de gamla. Reningen har på så vis effektiviserats: Reningsgraden för fosfor och kväve har höjts med 80 procent sedan 1990.

– De nya utmaningarna för oss är en mer ­långtgående avloppsrening genom en fjärde reningsprocess i anläggningarna,  vidare sanering av kanalisationen i centrala Berlin och att producera mer egen förnyelsebar energi, avslutar Stefan Natz.

Men det finns en till spännande historia om ledningsnätet. Den 13 augusti startade mitt i natten blixtaktionen att bygga upp muren. Den cementerade territorierna och slog isär familjer och vänner, som råkade bo på olika sidor om gränsen.

Uppdelningen gjordes i och för sig redan efter andra världskrigets slut 1945, men fortfarande hade det varit möjligt att besöka varandra utan problem. Det var inte ovanligt att arbeta eller studera »på andra sidan« i Berlin. Men allteftersom Västtyskland – med amerikanskt stöd – började blomstra och fick uppleva en industriell boom, samtidigt som det kommunistiska Östtyskland förblev fattigt och införde alltfler restriktioner för sina medborgare, flydde alltfler östtyskar till väst. Framför allt intellektuella och fackpersonal hoppades på en bättre framtid i frihet.

Regimen kallade den nu upprättade muren för ett skydd mot kapitalism och imperialism, men sanningen var att den framför allt skulle stänga in de egna medborgarna.

Berlin, som var alla tyskars huvudstad under Hitlertiden och nu plötsligt låg i DDR, delades upp i fyra sektorer av segermakterna efter andra världskriget. Östberlin besattes av Sovjetunionen och blev östtysk huvudstad och i Västberlin styrde USA, Storbritannien och Frankrike tillsammans sina sektorer. På samma sätt bildade hela den ryska zonen DDR och de tre västzonerna BRD (Bundesrepublik Deutschland). Förbundsrepubliken Tyskland valde Bonn, till ny huvudstad. Det var en obetydlig liten stad, som sågs som ett provisorium av många, som hoppades att landet en dag skulle få återförenas och återfå Berlin som gemensam huvudstad. Segrarna ville genom delningen försvaga det land och det folk, som startat två världskrig. Samtidigt flyttades hela Polen västerut, så att Sovjetunionen blev större och tidigare tyska områden nu befann sig på polskt territorium. Gränsen mellan Tyskland och Polen gick utefter floderna Oder och Lausitzer Neiße, vilket gäller än idag.

Annons:
EndressHauser 2021b


I slutet av 1980-talet krävde östtyskarna allt högljuddare mer frihet. De styrande socialisterna var samtidigt pressade av stora finansiella svårigheter och fick inte det stöd de hoppats på av Sovjetunionen. Michail Gorbatjov höll just på att börja bygga om det kommunistiska systemet i hemlandet. Han införde glasnost och perestrojka hos sig, med ökad yttrande- och valfrihet samt försök att införa marknadsekonomi. DDR började också tänka över lättnader och lät sina medborgare få resa lite generösare (inom östblocket). Det utnyttjade tusentals personer för att fly landet via Ungern och västtyska ambassaden i Prag.

De fredliga protesterna växte sig allt starkare och hittade en fristad inom kyrkan. De så kallade måndagsdemonstrationerna, som började i Leipzig, ledde till att muren efter drygt 28 år sprack upp. Den 9 november 2014 är det nu 25 år sedan DDR-politikerna öppnade gränsen till väst igen och därmed startade en kraftfull utveckling som ledde till att Tyskland officiellt återförenades året därpå.

Under delar av diktaturtiden var avloppstunnlarna en möjlig flyktväg för de cirka 150 000 personer som försökte fly från DDR. Byggingenjören Ulrich Pfeifer är en av dem som lyckades krypa genom slammet i en avloppskanal och nå friheten på västsidan om berlinmuren.

De flesta DDR-invånare tyckte inte om att vara instängda i sitt eget land. De försökte till exempel smuggla ut varandra under motorhuven på bilar eller i högtalare. De byggde små u-båtar och åkte till Östersjökusten eller gick till väders med ballonger och motoriserade drakar.

Den av DDR-regimen så kallade ”antifascistiska skyddsvallen”, som restes i Berlin över natten i augusti 1961 fick många östtyskar att känna sig som fångar i sitt eget land. I mitten av 1970-talet förstärktes muren med hjälp av 45 000 betongsegment, som var 3,6 meter höga och vägde 2,5 ton var. Muren målades vit på östsidan, så att man snabbt skulle upptäcka flyende människor. På västsidan sprayade graffitikonstnärer fritt över ytorna.

Ungefär 95 procent av alla flyktförsök slutade dock redan före gränsen. Varannan politisk fånge under 1960- och 80-talen satt inne för illegalt gränsöverträdande, eller republikflykt.

De bästa utsikterna hade flyktvilliga, som organiserade sig och tog hjälp av professionella gräns­smugglare. En av de mest välorganiserade underjordiska flyktorganisationerna var den så kallade Girrmann-gruppen, som också betecknades som Företaget Resebyrå, och hade många studenter som medlemmar. Den leddes av Detlef Girrmann, Dieter Thieme och Bodo Köhler, som lärde känna varandra på det fria universitetet i Västberlin (FU). Girrmann och Thieme var där ansvariga för stipendier till östberlinare, som studerade i väst. När muren dragits kunde deras stipendiater inte avsluta studierna, vilket motiverade dem att handla.

Under första halvan av 1960-talet provade gruppen olika kryphål genom muren. Ett viktigt sådant blev avloppsledningarna. Fram till 1962 gick det ganska bra, framför allt använde gruppen en kanal under Gleimstrasse mellan Prenzlauer Berg och Wedding. Men sedan byggdes minst 54 spärranläggningar in i kanalisationen, som en underjordisk mur av cement, tegelstenar och galler.  Med tiden lyckades ett antal östtyska säkerhetspoliser bli medarbetare i gruppen och de rapporterade om planerade flyktförsök, som kunde stoppas.

En av dem som hann fly genom kanalen under Gleimstrasse var Ulrich Pfeifer. Han var född i västra Berlin, men familjen flydde under kriget söderut och Ulrich studerade till byggnadsingenjör i Dresden. Efter det fick han ett jobb i östra Berlin, medan mamman bodde i Västberlin. Kvällen den 12 augusti hälsade 25-åringen på sin mamma, tillsammans med sin flickvän. När de åkte hem vid midnatt märkte de ingenting speciellt, men morgonen därpå fick de en chock. Nu hade gränsen stängts och muren börjat byggas. Under två veckor kunde mamman fortfarande komma över gränsen och hälsa på, men sedan gick inte ens det.

Genom studiekamrater fick han reda på möjligheten att fly genom kanalsystemen till väst och redan den 8 september gav han sig iväg med fem andra unga människor.

– Jag minns att vi var mycket nervösa och att det var viktigt att allt gick snabbt och tyst, minns Ulrich Pfeifer. När vi sent om kvällen lyfte på ett brunnslock och klättrade ner i tunneln råkade jag i hastigheten trampa flickan framför mig på fingrarna. Hon stönade till, men vi fortsatte så snabbt vi kunde nerför stegen.
Efter dem lade en hjälpare på lövuppfångaren och det tunga gjutjärnslocket igen, för att ingen skulle upptäcka märka flykten.

– Vi gick ungefär 200 meter, berättar Ulrich Pfeifer. I början var kanalen kanske 1,3 meter hög, så man bara kunde gå böjd. Sedan blev den högre och här blandades regnvatten med avloppsvatten. Det stank och var äckligt, men det spelade ingen roll.

I väst väntade studenter nere i kanalen och för att komma dit var det nu bara ett galler, som de måste komma förbi.

– Det var öppet längst ner och om man inte var för tjock kunde man bokstavligt talat åla genom skiten och pressa sig ut i friheten, skildrar Pfeifer.

Sedan svängde tunneln, så att eventuella förföljare inte kunde se vad som hände på västra sidan. De unga människorna klättrade upp genom ett brunnsschakt och kom rakt in i en Volkswagenbuss med hål i golvet, som stod parkerad över det öppna hålet.

– Det var en otrolig glädje, att vi hade lyckats, förstås, minns Pfeifer.

Arbetet med vattenkvaliteten efter sammanslagningen kan bland annat studeras i floden Elbe som vid järnridåns fall en av Europas smutsigaste floder. Men ett samarbete över gränserna har lett till att framför allt tungmetaller har kunnat reduceras och vattenkvaliteten ökat märkbart.

Redan under 1990 grundades IKSE, den internationella kommissionen för att skydda Elbe. Undertecknarna var Förbundsrepubliken Tyskland och Tjeckien. EU, Österrike, Polen och ett antal icke-statliga organisationer som är med i arbetet som observatörer. Målet är att vattnet från Elbe ska kunna användas av vattenverken och efter rening vara dugligt att dricka. Dessutom ska jordbrukare kunna använda vattnet utan risker. Vidare vill kommissionen återupprätta ett naturnära ekosystem med artmångfald, samt minska giftutsläppen i Nordsjön genom Elbe.

Under 1990-talet installerade parterna ett internationellt mätnätverk, för att undersöka runt 100 utvalda fysikalisk-kemiska, kemiska och biologiska parametrar med jämförbara mätmetoder utefter vattendraget. Det internationella mätprogrammet används för att leva upp till EUs ramdirektiv för vatten (2000/60/EG).

Vid sidan av mätningarna investerade kommuner, delstater, staterna och EU stora summor lokalt i projekt för förbättrad rening av vattnet från hushåll och industrin. En våg av nedläggningar av ineffektiva östtyska industrier ledde naturligtvis också till att belastningen gick ner.

– De största förbättringarna kunde vi registrera under 1990-talet, slår IKSE:s VD Slavomír Vosika fast. Därefter har det inte gått med så stora steg längre.
Det är svårt att jämföra mätningar, som gjorts vid olika tidpunkter utefter Elbe. Det federala systemet i Tyskland medför att de enstaka delstaterna är ansvariga för sin geografiska andel. Dessutom är det olika högt vattenstånd, och olika starkt genomflöde, vilket påverkar koncentrationen.  Men ett exempel visar hur utvecklingen i stort har varit. Vid mätpunkten Schnackenburg vid Wittenberge, mitt emellan Berlin och Hamburg, anser IKSE att man kan avläsa förändringen. Floden passerade här med drygt 500 kubikmeter per sekund både 1989 och 2004.

På bara fem år har man nästan helt kunde eliminera olika klorföreningar. Föroreningen med kvicksilver minskade från tolv till ett ton per år. Bly och kväveutsläppen reducerades med hälften, medan fosforhalten i Elbe minskade med två tredjedelar.

De färskaste siffrorna från 2012 visar att trenden fortsatt, om än inte i samma hastighet. Halten av fosfor har minskat vidare till 2500 ton om året - vilket nu är en dryg fjärdedel av det ursprungliga värdet från 1989. Kvävet har dock samma halter som för tio år sedan (75 000 ton/år).

– Vi är nöjda över att vattenkvaliteten har förbättrats, men vi har inte kommit så långt att vi kan säga att det här sköter sig självt nu, säger Slavomír Vosika.

– Många skadliga ämnen ligger i sedimenten, vilket är en av anledningarna till att vi nyligen gjorde en särskild »sediment management plan«. Floden har ett mycket långt minne och vi ser här avlagringar av mer än hundra års industri. /Annika Eller

Publicerad 2021-07-14 15:08

Uppdaterad 2021-07-14 15:08