cirkulation.se

Nyhet! Bli smal och gulbrun utan att gå ner i vikt!

2010-05-14T18:16:00.025+02:00

När blogginspirationen tryter är det skönt att det finns kosttillskott.
Utan Thistle & Tan skulle det fortfarande vara tyst i den här bloggen.

Tidningsannonserna för det nya pillret ser inte ut som de annars brukar göra när det handlar om kosttillskott och naturläkemedel. Ingen till veckotidningsartikel maskerad reklamtext märkt ”annons” i toppen eller plottrig Hänt Extra-layout. I stället ljus och luft med text skapad av en riktig copywriter. Som inleder de korta meningarna med som. Som bara riktiga copywriters kan. (annons i PDF här)

Thistle & Tan marknadsförs med nyckelorden ”smal och brun”. Det påstås öka fettförbränningen, bibehålla muskelmassan och ge en ”jämn och naturlig” solbränna. Preparatet bygger på en blandning av två i dessa sammanhang välkända substanser, CLA (på svenska konjugerad linolensyra, en fleromättad fettsyra) och betakaroten. Kombinationen av de två beskrivs i annonsen som en ”världsnyhet”. Det är åtminstone lika mycket världsnyhet som världens första mjukost med bacon, en annan framgångsrik kombination av välkända ämnen.

Vad finns det då för stöd för påståendena i annonsen? Den som vill veta mer hänvisas till företaget Elexir Pharmas hemsida där det finns en vetenskaplig artikel att ladda ner. Den tio år gamla artikeln beskriver hur CLA reducerar kroppsfettet hos överviktiga och bland författarna finns ingen mindre än norrmannen Erling Thom, som läsare av denna blogg känner igen från tidigare inlägg. Även den här studien är liten och spänner över kort tid, 47 deltagare fullföljde studien som genomfördes under tolv veckor. Deltagarna som fick CLA i stället för placebo gick inte ner i vikt men man fann en signifikant minskning av andelen kroppsfett.

Det är synd att bolaget har valt att presentera just denna artikel, för det finns betydligt bättre studier i ämnet. Jag har läst ett par av de artiklar som sammanfattar forskningen på området (för de intresserade rekommenderas Whigham et al från 2007 och Badini Feitoza et al från 2009) och CLA är faktiskt ingen bluff. Slutsatserna man drar genom att jämföra de studier av varierande kvalitet som finns är i princip dessa:

CLA har större effekt på möss än på människor
CLA hjälper inte för att gå ner i vikt men det tycks reducera andelen fett i kroppen
Fler och bättre studier behövs, inte minst för att kartlägga eventuella biverkningar

Den sista punkten är inte så mycket att säga om, att man i en studie kommer fram till att mer forskning behövs är snarare regel än undantag. Negativa effekter i form av fettinlagring i levern och minskad insulinkänslighet finns rapporterade men forskningsläget är oklart.

Låt oss då (förmodligen felaktigt) utgå från att CLA i relativt stora dagliga doser är helt ofarligt - vad kan man då vinna? Whigham et al beräknar att man på ett år kan minska kroppsfettet med två kilo genom att äta CLA i den ofta studerade dosen 3,4 gram per dygn. Större doser ger inte bättre effekt. Några bra långtidsstudier finns inte men de data som finns tyder på att effekten planar ut efter två år. Återigen, det är uppgifter som beräknats genom att slå samman flera studier och det finns förstås många felkällor men det är den minst dåliga uppgift jag hittat.

Vi kan alltså med hyggligt vetenskapligt stöd påstå att det går att omfördela två kilo kroppsfett till annan vävnad (vilket inte automatiskt betyder muskler) på ett år genom att äta CLA. Och att man blir brun, eller åtminstone gulorange, av att äta betakaroten är tämligen oomtvistad. Så det är alltså inte helt gripet ur luften att påstå att man blir ”smal och brun” av Thistle & Than.

Men i marknadsföringen bortom den snygga annonsen går Elexir Pharma några steg för långt. I ett pressmeddelande påstår produktens skapare Jimmy Månsson att Thistle & Than ”minskar kroppsvikten”. Den förändrade hudfärgen ska i sin tur öka motivationen att gå ner i vikt ytterligare. Här kommer alltså påståenden som inte ens Erling Thom lyckades belägga i sin sponsrade studie. Eller är det så att Månsson påstår att man går ner i vikt av betakaroten? I så fall kan vi snacka om världsnyhet.

Okej, två kilo mindre fett på ett år (dock utan att gå ner i vikt!) och en ”klädsam solbränna” kanske är värt en investering trots allt. Med den enligt försäljaren rekommenderade dosen på fyra kapslar per dag kostar Thistle & Than 7076 kronor per år. Elexir Pharma är dock återhållsamma i sin dosering, för att få bäst effekt enligt artiklarna ovan krävs 5,4 kapslar per dygn. En årsförbrukning kostar då 9553 kronor (frakt ingår!), eller om man så vill 4776 kronor per kilo omfördelat fett.

”Du blir helt enkelt mer slimmad”, skriver copywritern. Som kanske syftar på plånboken.

Skrämmande inblick i råare IT-värld

2009-02-19T19:20:00.004+01:00

Det har sina sidor att bo på vischan och vakna med (och av) en landsortstidning på hallmattan varje morgon.

Bland alla texter om PRO-möten, källarinbrott och hockey i de lägre divisionerna får man i Smålands-Tidningen ibland läsa saker man inte riktigt hade förväntat sig. Som det här raderna i dagens nummer, hämtade från en artikel om ett föredrag för föräldrar i en skola:

”Näst intill mörkrädd blev förmodligen en och annan i Annebergsskolans matsal inför informerandet om att webbsidor, som egentligen borde vara förbjudna, rakt på tipsar om droger, tillverkning av bomber och till råga på allt även ger tips om hur man kan begå självmord och våldtäkter!”

Jag hade gärna länkat till artikeln, men Smålands-Tidningens innehåll finns inte på Internet. Tidningen ingår i Herenco-koncernen, vars dagstidningar tillhör det fåtal i Sverige som inte har nyheter på Internet.

Kanske är det säkrast så, med tanke på vad man riskerar att stöta på i IT-världen!

Hudkrämarna försöker igen - till ännu högre pris

2009-02-03T21:06:00.007+01:00

”Nya upptäckter inom bioteknologi ger stora framsteg i kampen mot rynkor och åldrande hud” är ännu en fantastisk rubrik från företaget som gav oss mirakelpillret Dermavito.

Den här gången har de ändrat några bokstäver i produktens namn och lanserar ett piller och en kräm mot rynkor under namnet Dermasee. Precis som i reklamen för Dermavito hänvisar de till en studie av den norske kemisten Erling Thom, publicerad i samma ”vetenskapliga” annonsblad som Dermavito-studien.

Av en ren händelse har Dermasee-studien exakt samma antal deltagare, utformning och resultat som Dermavito-studien. Inte så konstigt, eftersom det är precis samma studie de hänvisar till. Erling Thom har nämligen bara publicerat en anti-rynkstudie i den tvivelaktiga tidskriften Journal of International Medical Research. De ”nya upptäckter” som reklamen hänvisar till är alltså inte nyare än att de redan använts som reklam för ett annat preparat från samma företag. Mer om studien finns i mitt tidigare inlägg (och de följande kommentarerna) om Dermavito.

Dermasee uppges innehålla ett ämne kallat Matrixyl. Enligt reklamen har ämnet i ”upprepade kliniska studier i bland annat Frankrike” visat sig stimulera bildandet av kollagen, som bidrar till hudens elasticitet. Några referenser till dessa studier finns inte i reklamen.

En sökning i den medicinska artikeldatabasen Pubmed ger dock en träff på ”matrixyl ”, fast då är studien tysk och inte fransk. Studien, med 20 deltagare, är utförd på kvinnor som strålbehandlats för bröstcancer och slutsatserna är alltså inte automatiskt överförbara till kosmetiska anti-rynkkrämer. Resultatet? Kräm med matrixyl visade sig vara både dyrare och sämre än traditionella krämer, åtminstone i denna speciella grupp.

Vad skiljer då Dermasee från Dermavito? Utan tillgång till innehållsförteckningen är det förstås svårt att säga något säkert om det. Men eftersom säljaren hänvisar till samma studie är det ingen vågad gissning att de båda preparaten har en hel del gemensamt. En innovation är dock att Dermasee finns både som kräm och tablett - vilket framsteg!

De som nappar på erbjudandet om ett ”gratis” provpaket Dermasee (för 79 kronor) och vill fortsätta med kuren får betala totalt 2304 kronor för ett halvårs förbrukning. I sammanhanget framstår alltså Dermavito som rena fyndet, eftersom ett halvår med ”superpillret” blott kostar 1414 kronor.

I väntan på att Erling Thom ska färdigställa en jämförande studie mellan de två preparaten finns bara en säker vinnare: Krämarna som säljer skräpet.

5,5 år av zebror och gratis kaffe är över

2009-01-28T20:20:00.009+01:00

Efter elva terminer, 9000 timmars studier (typ) och 293 780 kronor i studieskulder är det över.
Examen är klar.
Eftersom en del av bloggens läsare är intresserade av att veta hur det är att studera till läkare i Göteborg kommer här några sammanfattande tankar, ihopsamlade under 5,5 år.

Mest gammaldags. Korsförhör av professorn i linneförrådet på infektionskliniken. En grupp studenter sitter på en rad och förhörs om skillnader mellan olika antibiotika. Inte helt enligt moderna pedagogiska principer – men effektivt.

Mest användbart. De utmärkta föreläsningarna om cirkulationsfysiologi på termin tre. Om jag bara skulle få ha med mig ett kompendium i framtiden skulle jag välja det.

Utebliven nakenchock. Vid uppropet på gynekologikursen fick manliga och kvinnliga studenter olika infomaterial, allt för att vi inte skulle få reda på koden till det motsatta könets omklädningsrum. På den efterföljande barnkursen var vi dock betrodda att byta om i samma rum – precis som barn gör.

Värvningsargument 1. ”Huden är kroppens största organ”. Sagt av hudläkare som vill sälja in sin specialitet.

Sömnigast. Morgonrond klockan 08 – i Uddevalla. Det borde vara förbjudet att behöva gå upp före 05 på morgonen.

Eufemism. Försöksdjuren som avlivades genom ”cervikal dislokation” inför en av (de numera mycket få) djurlaborationerna. Man kan annars säga att man brutit nacken av djuren, fast det låter inte lika fint.

Fringis. En av de mer okända fördelarna med att arbeta inom vården är att det nästan alltid finns tillgång till nybryggt, gott kaffe på avdelningarna. Eftersom patienterna får kaffe serverat till sina måltider kan ju lika gärna personalen få det också, resonerar man på Sahlgrenska. Synd bara att barn inte dricker kaffe, för på barnkliniken är man hänvisad till trist automatkaffe.

Djurstudie. ”Om ni hör ljudet av hovar på Avenyn är det mer sannolikt att det är en polishäst än en förrymd zebra”. Upprepat av en hel rad lärare, för att få oss att inse att det oftast är vanliga sjukdomar bakom vanliga symtom. Men likväl söker vi zebror så snart vi får chansen.

Minst användbart. Urvalet är enormt. Kanske en föreläsning om någon 1/1000 000-sjukdom? Eller om hur räddningstjänsten är organiserad i Storgöteborg? Priset går nog ändå till kursen där vi fick lära oss egennamnen (dessa tenterades!) på de proteiner som styr utvecklingen hos bananflugan, Drosophila melanogaster. Eftersom motsvarande kunskap om människan ännu är okänd fick vi hålla tillgodo med ett annat djur så länge. Måtte forskningen på detta område gå fort, inte minst med tanke på kommande studentkullar…

Längsta pendlingen. Vårdcentralsplacering i Tidan norr om Skövde. Drygt 50 mils bilkörning per dag. Eftersom det var en dag i taget utspritt över två terminer var det inte heller läge att sova över.

Bästa kaffet. Ögonklinikens lattemaskin vinner på målfoto före plastikkirurgens. Bonus till hudkliniken som har gratis kaffeautomat inne i föreläsingssalen.

Värvningsargument 2. ”Det finns en hel industri uppbyggd kring det här organet”. Sagt av öron-näsa-halsläkare som framhåller balansorganet som det mest spännande i kroppen. Alla nöjesparker med berg-och-dalbanor lever ju på att manipulera med det organet, menade hon. Att det finns andra kroppsdelar som har betydligt större industrier som lever på att stimulera dem nämndes inte.

Återhållen glädje. Helgjour på kirurgakuten på Sahlgrenska, traumalarm och beslut om akut operation. ”Det är ont om kirurger i huset, vill du assistera?” Jovars. Under varje jour som student vill man se så mycket spännande som möjligt, men det ser ju illa ut om man jublar över traumalarm. De flesta gör det dock - inombords.

Diagnosen ingen missar. Addisonkris var det första akuta tillståndet vi fick lära oss att behandla utantill med doser och allt (2 liter natriumklorid i.v, 100 mg Solucortef i.m). Resultatet blev att den relativt ovanliga sjukdomen ständigt dök upp som tänkbar diffdiagnos i alla möjliga sammanhang under de följande tre åren. Det räckte i princip med att ordet ”solbränd” stod i en fallbeskrivning för att någon skulle misstänka diagnosen. Sannolikt lever patienter med Addisons sjukdom säkrare i Göteborgsområdet än någon annanstans på jorden.

Sämsta kaffet. Automatkaffet på barnkliniken i Borås. Kostade dessutom en (eller var det två?) kronor per kopp. Enkronor var hårdvaluta på kliniken och det klirrade ordentligt från personalens fickor…

Gråtmild. Den pensionsmässige överläkaren på kirurgen som tyckte att vi skulle öva att sätta ventrikelsond (slang genom näsan ner till magsäcken) på honom. ”Det känns inte ett dugg”, sa han. Jag fick äran att börja. Det dröjde inte lång stund innan tårar rann längs överläkarens kind - och det var inte av glädje. Övningen övergick snart från pratik till teori.

Intresseväckare. Att säga ”Alla kommer ni att träffa någon patient med den här sjukdomen” är ett vanligt sätt att göra en föreläsning mer intressant. Med tanke på att en kliniskt verksam läkare kan träffa ett femsiffrigt antal patienter under ett yrkesliv så passar väldigt mycket in på den beskrivningen. Bättre att säga att det bara finns 1-2 fall om året i Europa – då lyssnar alla.

Ända in i kaklet. Föreläsning i barn-och ungdomspsykiatri till klockan 12 på självaste examensdagen. Egentligen skulle vi haft ett eftermiddagspass också, men vi slapp det genom att gå till 17.45 kvällen före.

Värvningsargument 3. ”Vi har väldigt bra betalt”. Sagt av pragmatisk företagsläkare som vill locka unga förmågor till sitt skrå.

Slutord. Under en av de allra första dagarna på utbildningen sade en just nyutexaminerad läkare till oss nybörjare att det svåraste med utbildningen är att komma in – resten går av bara farten. Ingen trodde honom då. Nu vet vi hur rätt han hade.

Äntligen en god nyhet för bilindustrin

2009-01-16T13:42:00.006+01:00

Jag ska köpa mitt livs första bil. Och jag behöver hjälp.

Min kravspecifikation är ganska blygsam. Femdörrars, bränslesnål, driftsäker och helst inga utsläpp mer än möjligtvis vattenånga. Eftersom jag är helt ointresserad av bilars eventuella prestigevärde spelar det ingen roll vad det är för symbol på motorhuven eller hur snabb den är på tyska motorvägar.

Efter att ha granskat facklitteraturen (och tummat något på mina krav) har jag några tankar om tänkbara bilmodeller:

Toyota Yaris
Kia Cee'd
Skoda Fabia
Ford Fiesta
Någon av alla tusentals Golf-modeller
Kanske en Citroën
Inte en Opel

Är det någon av bloggens läsare som har några erfarenheter kring dessa modeller? Tips på andra? Eller rentav en bättre begagnad bil till salu? I så fall kommer jag gärna förbi och sparkar på däcken, som ett led i min kvalitetsgranskning.

Förutom evig tacksamhet kan jag även fresta med en Spotify-inbjudan till den som kommer med det bästa biltipset. Skriv i kommentarsfätet här nedan!

Superpillret som ger dig yngre hud och färre rynkor finns nu ute på marknaden - helt gratis

2008-11-30T20:48:00.008+01:00

Rubriken till detta inlägg är lånad från en reklamsida där jag hamnade efter att ha klickat på en annons på Expressens nyhetssajt.

Reklamen är som en godispåse för oss som gillar att granska marknadsföring av hälsoprodukter.

Det går att säga mycket om utformningen av sidan, som uppenbarligen försöker göra sken av att vara redaktionell text. Notera bylinen till ”artikeln” och klockslaget för senaste uppdateringen. Kanske lyckas de tvätta bort alla norska uttryck i texten vid nästa uppdatering?

Det går också att ironisera över hur något som i rubriken är ”helt gratis” plötsligt kostar 69 kronor längre ner på sidan. Hyperinflation?

Men riktigt intressant blir det först om man tittar närmare på den ”vetenskapliga” bevisning som ligger till grund för påståendena om det gratis (nåja, 69 kronor) superpillret.

Företaget bakom sidan hänvisar till ”vetenskapliga studier och kliniska test” utförda av en doktor Erling Thom i Norge. Enligt en kort biografi är Erling Thom mycket riktigt doktor, fast i biokemi. Han är alltså inte läkare, vilket förstås inte diskvalificerar honom som vetenskapsman. Men som ensam upphovsman till en ”klinisk” studie sjunker hans trovärdighet rejält.

Enligt reklamsidan har Erling Thom utfört en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med 40 försökspersoner under sex månader.

”Resultatet var så häpnadsväckande att den kliniska studien blev publicerad i den respekterade vetenskapliga läkartidningen International Journal of Medical Research”, står det i reklamen.

Det låter ju toppen! Vi har en studie som är såväl dubbelblind som placebokontrollerad och dessutom publicerad i en tidskrift som inte bara är respekterad och vetenskaplig utan även läses av läkare. Vattentätt, eller? Nja.

Om resultaten är så häpnadsväckande kan man fråga sig varför Erling Thom valde att publicera sin artikel i Journal of International Medical Research. Tidskriften har en så kallad impact factor, en siffra som brukar användas för att beskriva vilket genomslag en vetenskaplig tidskrift har, på urusla 0,75. I praktiken betyder den siffran att det mesta som publiceras i tidskriften snabbt faller i glömska och inte driver forskningen ett dugg framåt.

Svaret på frågan om tidskriftsvalet är enkelt. Erling Thom, eller snarare hans oredovisade uppdragsgivare, köpte sig en plats i tidskriften eftersom studien är för dålig för att någon frivilligt ska vilja trycka den.

Journal of International Medical Research är en tidskrift som bygger på att man betalar för att få sin artikel publicerad, ett slags annonsblad för vetenskap som ingen annan vill befatta sig med. Tidskriften ser till att materialet blir sökbart i de stora vetenskapliga sökmotorerna och blir fritt tillgängligt för alla som vill läsa. Den tryckta versionen har en upplaga på 2000 exemplar och de publicerar material inom alla tänkbara områden - bara man betalar. Prislistan är inte offentlig utan fås på begäran.

Erling Thom har blivit publicerad i Journal of International Medical Research åtta gånger. Samtliga studier handlar om naturmedel av olika slag, allt från bantarkaffe till piller som ska höja sexlusten. Jag har inte läst alla artiklarna, men en norsk bloggkollega noterar att Thoms studier brukar vara utförda på små grupper och alltid visar god effekt av det testade naturmedlet. Ingenstans står vem som finansierar studierna och publiceringen.

Tillbaka till Thoms studie (finns i PDF här) kring superpillret, som i Sverige säljes under namnet Dermavito. I studien noterar han att alla som fick den verksamma substansen efter sex månader hade tjockare och mer elastisk hud. Samtliga 20 som testade preparatet ville fortsätta att använda det, till och med de två som inte upplevde någon effekt. Snacka om mirakel!

Som ofta annars när det gäller naturmedel talas det tyst om eventuella biverkningar. I reklamen påstås att Dermavito är ”helt ofarligt”, vilket förstås är lögn. Erling Thom nämner rentav att en av provdeltagarna som fick aktiv substans drog sig ur på grund av ”gastrointestinal problems”. Vad det betyder i praktiken vet vi inte.

Enligt Thoms artikel innehåller Dermavito tolv olika substanser och likt bakfyllepillret Revigör är det en misch-masch av diverse ämnen som tros ha god effekt. Lite blandade vitaminer, grundämnen och fiskprotein från norska havsdjup.

Det kan förstås vara så att Dermavito är ett fantastiskt preparat och att kombinationen av substanser är perfekt för huden. Men i så fall borde några av världens alla antirynk-forskare vid det här laget ha upprepat Erling Thoms häpnadsväckande studie i större format och uppnått samma resultat. Och dessutom fått resultatet publicerat utan att behöva betala.

C-vitamin hjälper mot allt...

2008-10-28T15:26:00.002+01:00

...inte minst mot särskrivning. Men det är lätt att överdosera, som skyltmakaren på Coop i Kungshamn tycks ha gjort.

Tre saker som är bra med USA - och en dålig

2008-10-14T20:55:00.014+02:00

Tack vare Whole Foods melatoninkapslar (och min övertro på deras effekt) gick anpassningen till det svenska samhället bättre än väntat efter senaste USA-turen. Jag är nu mogen att ge min analys av det väldiga landet i väster och avslöja vilka för- och nackdelar som finns med att befinna sig där:

”Hi, how are you today?” Vänligheten hos amerikanerna som arbetar i butiker, restauranger och andra serviceyrken är enerverande innan man vänjer sig. Den kan upplevas som påklistrad och ofta är den kanske också det. Men i ett land där minimilönen är några tior per timme och många i praktiken lever av att de förtjänar sin dricks finns det skäl att vara vänlig mot kunderna - och mena det.

Under en måltid på den lokala Wildfire-restaurangen hittade mitt sällskap ett litet klistermärke av den typen som brukar sitta på frukt och grönsaker i affären på helt fel plats - i huvudrätten. Ett vänligt påpekande till servitören drog igång en cirkus som förde tankarna till Monty Pythons klassiska restaurangsketch ”The Dirty Fork” (klippet ovan). När managern, hovmästaren och servitören hade använt hela sitt förråd av ursäktsfraser var huvudrätterna och en extra omgång dryck gratis.

Om samma sak skulle ha hänt i Sverige skulle vi på sin höjd fått en kopp svart kaffe (”eller en latte efter maten för halva priset”) som kompensation. Vårt enda återstående vapen för att visa missnöje skulle vara att snåla med dricksen - men det gör ju alla här ändå.

Postorder. En tillfällig adress i USA och gratis tvådagarsfrakt från Amazon.com är en dröm för en mediaknarkare som jag (men en mardröm för plånboken). Dessutom visade sig tvådagarsfrakten i praktiken vara endagsfrakt eftersom böckerna skeppades från samma delstat. Lägg därtill att man slipper den för oss utsocknes mycket förvirrande ”sales tax” som gör att man får lägga till cirka tio procent på prislappen när man handlar i en fysisk butik. Ah.

Se film före andra - eller åtminstone på större skärm. När jag var sju år fick jag ett vykort från en klasskompis som hälsade på sina släktingar i USA. Han skrev att de hade sett en Schwarzenegger-film på video flera månader innan den skulle släppas i Sverige. Där vi för övrigt knappt hade video på den tiden. Eller fick se Schwarzenegger-filmer som förstaklassare, för den delen.

Även i dessa piratdagar har filmer tidigare biopremiär i USA och därför vet jag redan nu hur bröderna Cohens senaste succé ”Burn After Reading” slutar. John Malkovich är lysande, Brad Pitt spelar över för mycket och Tilda Swinton är barnläkaren från helvetet. Något för alla, således.

Kontaktsökande män. Min hittills okritiska hyllning till landet som vi älskar att hata avslutas med djup samhällskritik. I nationen som uppfann shopping, show business och airlines har man ännu inte lyckats förena de tre storheterna. Maken till tråkiga flygplatser får man leta efter.

Liksom i resten av världen utgörs en stor del av resenärerna av ensamma män med bärbara datorer som griper efter varje möjlighet att sätta sig ner med sin maskin och se upptagna ut. Längre seanser med extremt viktigt datorarbete kräver dock tillgång till eluttag och sådana finns bara att tillgå för städpersonalen (som sannolikt arbetar för minimilön - utan dricks). Därför är ensamma män som kryper längs golvet i jakt på kontakt och 120 volts glädje en vanlig syn. Till och med på trista Landvetter flygplats finns prydliga bänkar med eluttag vid varje plats för de ensamma männen med viktigt arbete.

Dessutom kan jag avslöja en av nutidens största sammansvärjningar: Bagagehanterarna i USA samarbetar med sina medbrottslingar i Köpenhamn och skickar väskor som ska till Göteborg till Madrid i stället. En tredjedel av vårt bagage utsattes för denna internationella konspiration och fick resa hem via Helsingfors(!). Ständigt detta Helsingfors.

Utsikten som ”buspojken” aldrig fick se

2008-10-10T16:22:00.009+02:00

Den här bilden är tagen från balkongen i en hyreslägenhet i västra Göteborg en majdag i år.

När jag tog fotografiet bodde en nära släkting till mig lägenheten. Hon hann bo där i 45 år innan hon sade upp kontraktet i somras.

Tito Beltran, eller ”den lille buspojken” som han kallas av lokalpressen, blev inte lika långvarig på adressen. Han flyttade in efter min släkting men ska tydligen redan byta adress igen.

En amerikansk dröm - med extra ost och triklosan

2008-09-29T14:07:00.009+02:00

Vi tittar ut på utsikten från 49:e våningen och bänkar oss sedan för att se på Simpsons, som av en händelse har säsongspremiär på WFLD/Fox just denna söndagskväll.

När hungern faller på beställer vi pizza på Internet (jisses, vad de hittar på!) och följer pizzans tillblivelse på nätet genom en ”Pizza Tracker”. Vi får veta att han som bakar pizzan heter Robert och att pizzakoncernern skänker stora pengar till välgörenhet. Något senare berättas att pizzerians ”delivery expert” (obstetriker?) vid namn Christian lämnar pizzerian klockan 8.11 PM för avfärd mot oss.

En stund senare är det dags att byta till kanal 79 på kabelboxen. Där visas en direktsändning från övervakningskameran i entrén, så att man hela tiden kan se vilka som kommer och går i byggnaden. Drömmen för alla som vill ha koll på sina grannar och kanske något för folkpartiet att lansera i nästa val.

Vi ser hur vår leveransexpert skriver in sig i besöksliggaren i entrén och beger sig mot hissarna. Snart knackar det på dörren och en näve dollar och en gigantisk pizza med extra ost byter ägare.

Medan vi äter pizza och dricker Diet Pepsi ur kylskåpsförpackningen (som här innehåller tolv burkar i stället för tio) tittar på vi på Sunday Night Football på WMAQ/NBC och ser hur Chicago Bears med viss möda lyckas besegra Philadelphia Eagles.

Vi avslutar kvällen med glass med smak av Reese's peanut butter cups och tar en skvätt Bourbon till. När klockan närmar sig 23 slår jetlagen till och det närmar sig läggdags, men först hinner vi torka bort smulorna från diskbänken med hjälp av det överdimensionerade hushållspappret och en skvätt diskmedel med triklosan.

Sedan somnar vi gott och drömmer om amerikansk kultur.

BILDEXTRA: En dag i kulturens värld

2008-09-26T20:43:00.007+02:00

Trots Aftonbladets chockerande nyhet i morse om ett terrordrama i Cologne gick större delen av dagen här i Gothenburg i kulturens tecken. Eller åtminstone i Bokmässans.

Som vanligt hann jag knappt göra entré i mässhallen förrän jag blev hårt uppvaktad av etermedia. Den här gången var det SVT:s finskspråkiga redaktion som sa något diffust om att de ville göra något om ”den svenske mannen” kontra den finske och då går ju frågan naturligtvis först till mig. Ah, här skulle mina fördomar om finnar äntligen få stort utrymme!

Resultatet? Total tystnad. De ställde inga frågor utan filmade mig bara. Det är antagligen så man gör tv i Finland. Klippet finns att se på SVT Play.

I övrigt noterades ett drama i hall V:

...som kanske har sin lösning i hall A:

Den förlösande faktorn

2008-09-15T00:22:00.003+02:00

Jag sover på dagarna och sätter barn till världen på nätterna.

För en gammal nattuggla som jag är det toppen att vara placerad på förlossningen nattetid.

Det är dessutom stärkande att se fullt friska och glada människor på ett sjukhus efter att ha ägnat större delen av de senaste fem åren åt allt som kan gå fel i kroppen. Ett par nätter till så har jag positiv målskillnad, precis som Stieg Larssons romanhjälte Dr Jonasson.

Trots allt känns det lite underligt att vara student igen efter att ha jobbat som doktor. Liksom under tidigare kurser måste vi få signaturer i ett litet häfte efter varje placering, så att ingen ska fuska sig igenom utbildningen. Jag har liksom många av mina kursare under sommaren utfärdat intyg som gör att folk får pengar utan att arbeta, skrivit ut en hel del narkotika och vårdat folk mot deras vilja. Det betyder dock inte att jag är betrodd att ta ansvar för min egen utbildning – tänk om jag fuskar och hoppar över en förmiddag hos uroterapeuten eller står över ett par kejsarsnitt? Förtroende är bra, kontroll är bättre.

***

Läser i Expressen att Emma Pernald, prins Carl Philips flickvän, har en stor passion för apor. ”De är precis som vi människor”, säger hon. Ibland är det lite för enkelt för komiker att hitta nya uppslag.

***

Jag vet att jag inte borde skriva detta – men när jag såg rubriken ”Abnorm bjudning” i schemat tänkte jag först ett något gigantisk kalas.

***

Snart dags att resa till Chicago. Tips? Skriv en rad.

Världens mest fantasilöse fotograf

2008-08-24T16:39:00.002+02:00

Inte kan väl det vara jag? Det syns ju en mur på bilden i mitten och augustibilden har ju ett helt annat ljus!

Mitt liv i treställiga akronymer

2008-08-04T18:01:00.004+02:00

Sommarens arbete med LPT, ECT och några enstaka CRP är över.

Nu väntar SAS via ARN till EWR för några dagar i NYC.

PUH.

BILDEXTRA: Tre skäl till varför jag uppdaterar så sällan

2008-07-19T17:09:00.005+02:00

Jag är en landsförrädare

2008-06-15T14:07:00.005+02:00

Här kommer ett pinsamt erkännande:

Jag hoppas att Sverige förlorar den avgörande EM-matchen mot Ryssland. Eller rättare sagt: Jag blir inte ledsen om Sverige inte tar sig vidare.

Skälet till detta plötsliga svek mot mitt hemland beror inte på starka sympatier för Ryssland. Utan på min egen klantighet.

När jag någon gång i våras blev ombedd att ange vilka tider jag kan tänka mig att arbeta som kvällsjour och helgjour på sjukhuset konsulterade jag fotbolls-almanackan. Inga jourpass skulle få kollidera med Sveriges EM-matcher eller Blåvitts hemmamatcher!

Att jag i stället fick ett pass som kvällsjour på midsommardagen gjorde mig inget - då skulle ju Sverige ändå inte spela gruppspelsmatch. Eventuella kvarts- och semifinaler orkade jag inte sätta mig in i. Sannolikheten att Sverige skulle spela avgörande match på samma dag som jag skulle arbeta en av mina få kvällsjourer bedömde jag som minimal.

Alla som läst ända hit förstår att min bedömning var helt åt skogen. Om Sverige tar poäng mot Ryssland väntar kvartsfinal på midsommardagens kväll - samma tid som jag har äran att vara jourhavande doktor på akuten.

Ett tag övervägde jag att byta mitt jourpass med någon av mina många grekiska kolleger. De har ju varken avgörande EM-matcher eller sviter av svenskt midsommarfirande att ta hänsyn till när de planerar sin lördag.

Men likt Karl-Bertil Jonsson väljer jag i stället plikten framför allt och arbetar som planerat. Om Sverige spelar kvartsfinal och förlorar kan jag trösta mig med att jag slipper se eländet, blir det mot förmodan semifinal är jag ledig och får njuta(?) av den i stället.

Allra bäst är förstås om det inte blir någon kvartsfinal alls för Sverige. Då kan jag lägga all energi på att kritisera det svenska laget i stället för min egen planering.

Därför: Heja Ryssland!

Fack och adjö!

2008-06-03T22:54:00.007+02:00

Det var inte utan visst vemod jag i eftermiddags klippte itu mitt presskort och anmälde mitt utträde ur Journalistförbundet.

Efter nästan tolv år och en mindre förmögenhet i medlemsavgifter är det dags att säga adjö.

Jag minns hur jag kastade mig på cykeln och trampade mot postkontoret på Gärdet i Stockholm när jag fick avin för mitt första presskort en varm augustidag 1996. Redan i foajén slet jag upp det rekommenderade kuvertet och fingrade på plastkortet som bekräftade min nya yrkesidentitet. Med ett presskort i plånboken skulle inga dörrar vara stängda i jakten på en bra story!

Sanningen är att ett presskort inte alls är särskilt användbart, förutom för dem som betraktar det som en stående fribiljett till Skansen (”research”). De enda gånger jag har haft nytta av det har varit när jag haft ärenden till riksdagen eller Rosenbad. Annars är det som vilket id-kort som helst, vilket visserligen har varit praktiskt för mig eftersom jag väntade lite för länge med att ta körkort.

Trots medlemskortets begränsningar har jag alltid varit med i facket, mer av trygghetsskäl än av ideologiska skäl. Om något strular är det skönt att kunna få hjälp. Nu behövde jag lyckligtvis aldrig dra nytta av de förmånerna, men fick i stället bra återbäring i form av en språkkurs i Provence för några år sedan. Tillsammans med en samling medelålders landsortsredaktörer med en osund relation till rödvin fick jag böja franska verb i två veckor tack vare mitt fackförbund.

Frågan är hur jag kommer att klara mig utan medlemstidningen Journalisten. Fast med tanke på att det enda läsvärda i den numera finns gratis på webben så gör det inte så mycket att jag missar den.

Mitt livs första diagnos

2008-05-26T14:12:00.006+02:00

Längd och vikt på nyfödda barn brukar folk fråga om och de flesta har säkert hört sina egna värden vid något tillfälle.

Men hur är det med huvudomfång, exakt tidpunkt för födsel och Apgar-poäng?

Som så ofta annars så har socialstyrelsen svaret. De har hand om en rad olika medicinska register som används för forskning och statistik. Och i medicinska födelseregistret finns de efterfrågade måtten, inklusive en del andra siffror. Alla som någon gång har vårdats på sjukhus finns dessutom med i patientregistret med information om diagnos och behandling

Informationen är kort och kodad enligt speciella mallar. Diagnoser och åtgärder uppges enligt ett särskilt system. Det handlar alltså inte om journaler, som innehåller betydligt mer information, utan om koncentrerad fakta.

Alla har rätt att få tillgång till information om sig själva ur socialstyrelsens register kostnadsfritt, så länge man bara frågar en gång om året. Eftersom allt material skickas med rekommenderat brev skulle myndighetens budget spricka om alla svenskar begärde ut information, så för statsfinansernas skull får vi hoppas att folk inte är för nyfikna.

Utan den minsta omsorg för socialstyrelsens ekonomi beställde jag nyligen information om mig själv. Det blev inte mindre än tre rekommenderade brev och ändå har jag förmånen att vara frisk.

Fast att överhuvudtaget vara född är ju också en diagnos.

I mina papper läser jag till min glädje att den första diagnosen jag fick var ”Friskt, nyfött barn”, som med dåtidens klassifikation kodades till Y89,09. I dag betyder den koden något helt annat, så ta inte gamla koder på för stort allvar.

Socialstyrelsen har mer information om sina register och hur man beställer utdrag på sin sajt.

Det sa bara klick

2008-05-13T22:42:00.004+02:00

Så här ser besökskurvan ut för denna blogg efter att mitt förra inlägg blivit länkat från Buzz.

De två senaste dagarna har jag därmed haft fler läsare än jag haft sammanlagt sedan bloggen startade. Fram till 10.46 i går då den blå linjen ovan plötsligt stack iväg, alltså.

Frågan är vad jag nu ska ha för mål i livet. Jag har varit med både på Lasse Anrells floskeltopp och på Buzz - vad finns mer att kämpa för?

Konsten att vårda sitt varumärke

2008-05-11T21:27:00.005+02:00

Artisten Jan Rippe i GT, 080419:

Jag har tackat nej till all reklam i 22 år trots bra erbjudanden. Men OK, jag kan ändra mej! Om det är en bra ”grej” som jag känner för och ersättningen är riktigt bra, så... Kom med förslag, bara!

Jan Rippe i annons i gratistidningen Inrikes, aprilnumret:

(Tack till SAS som gjort detta inlägg möjligt. Utan era förseningar hade jag inte haft möjlighet att tillbringa årets varmaste fredagskväll på Arlanda i sällskap med undermåliga gratistidningar innehållande pärlor som denna.)

Ögontjänare i salmiakchokladens land

2008-05-08T20:46:00.007+02:00

Den blonde, överviktige mannen bakom ratten visade inget som helst intresse av mänsklig kommunikation, förutom när han knappade lite förstrött på sin Nokia-telefon efter att ha fått ett SMS.

Jetlaggad av tidsomställningen valde jag, i stället för småprat, att läsa i tabloiden jag diskret tagit ur stolsfickan framför mannen på plats 4B.

När jag kom till sidan åtta och rubriken BORT MED SOPORNA! ovanför en bild på ett deppigt Tre Kronor tappade taxichauffören allt intresse för bilkörning. Han släppte blicken från väg 45 och ägnade farligt mycket uppmärksamhet åt att försöka läsa artikeln om det svenska hockeyfiaskot. Trots att han med ett enstavigt läte vid resans början förklarat att han inte förstår svenska. Och fortfarande utan att säga ett ord till mig.

Det fattades bara att Muminfamiljen stoppat taxin och under knivhot tvingat till sig en körning till närmaste sauna, så hade alla stereotyper om Finland blivit bekräftade redan innan vi nått Helsingfors.

Jag är trots allt väldigt förtjust i Finland. Hur skulle jag inte kunna tycka om ett land där det är helt okej att sitta tyst för sig själv och dricka enorma mängder kaffe?

I morgon ska jag till Mejlans. Det har inget med e-post att göra, utan råkar vara platsen för ett väldigt stort sjukhus. Allt i jakt på kunskap om en sällsynt finsk ögonsjukdom.

Pingviner i stället för Paris Hilton

2008-05-05T12:34:00.003+02:00

Veckans loppisfynd: Veckorevyn från 1950.

Den minimala omslagsrubriken längst ned puffar för ett bildreportage om pingviner.

Tänk så mycket lättare det var att göra tidning för 58 år sedan.

Vem ska nu betala min dödsannons?

2008-04-27T14:01:00.008+02:00

Häromveckan var det exakt tio år sedan jag började på Expressen.

Då hade tidningen nyligen förlorat titeln ”Skandinaviens största dagstidning”, även om formuleringen fortfarande användes på brevpapper för kommunikation på engelska.

Tidningen fortsatte dock att existera som om den fortfarande var störst. Vi hade ett eget café där man kunde få färska mackor från klockan 05 på morgonen, det fanns en pappersupplaga som trycktes på förmiddagen och tidningens egna budbilar (med radiokommunikation!) åkte runt i landet och gjorde ärenden åt redaktionen.

Jag minns när jag blev utsänd för att bevaka en stor radhusbrand på Ekerö och det självklara transportalternativet var helikopter. Kolleger från andra tidningar tittade luttrat när den luftburna taxin gick ner på en äng i närheten av branden och en ung reporter livrädd för de alltjämt roterade rotorbladen hukande hoppande ut ur helikoptern, som sedan lyfte och begav sig därifrån. En entré värdig en reporter från Skandinaviens största dagstidning.

Till de mer ovanliga förmånerna hörde gratis familjeannonser i Dagens Nyheter. Om man gifte sig, fick barn eller dog under anställningen bjussade företaget på en annons i den Bonnierägda morgontidningen. Eftersom folk på den tiden tenderade att stanna länge i företaget och dessutom inte levde helt enligt socialstyrelsens rekommendationer så var den gratis dödsannonsen tragiskt nog en väl utnyttjad förmån.

Under mina tio år som anställd på Expressen har jag fått mycket tillbaka av tidningen - men dödsannonsen kommer jag lyckligtvis aldrig att ha nytta av.

I veckan sade jag nämligen upp mig, efter att ha varit tjänstledig i snart fem år. Orsaken är att jag just skrivit kontrakt för min första anställning som läkare.

Jag har fått uppleva några spännande år i en fantastisk bransch, som under tiden ändrat sig på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Det finns säkert mycket som var bättre förr, men det bryr jag mig inte om.

Bland de första sakerna jag bestämde mig för när jag tog tjänstledigt var nämligen att jag aldrig skulle känna bitterhet mot min gamla arbetsgivare, om jag en dag bestämmer mig från att lämna tidningen. Tidigare medarbetare som ägnar stor energi om att tala illa om sin förra arbetsplats har jag träffat alldeles för många av. Inte bara sådana som arbetat på Expressen, bör tilläggas.

Slutligen några ord om något man helst inte pratar om såvida man inte jobbar inom vården, nämligen lön:

På mitt första läkarjobb tjänar jag en femhundring mer i månaden än när jag började på Expressen, tio år och 300 högskolepoäng tidigare. För övrigt betydligt under den summa som de strejkande sjuksköterskorna (med all rätt) kräver i ingångslön.

Mitt lönelyft under de senaste tio åren räcker därmed till en 14 millimeter hög dödsannons i DN (dock ej söndagar).

Ica märker kött - jag märker ord

2008-04-11T17:00:00.006+02:00

Att sälja gammal köttfärs som ny känns väldigt 2007.

Därför väljer Ica nu att göra färs av språket i stället.

Smakar entrecoté gott till chevré, tro?

Inga gyllene tider i Halmstad

2008-04-09T21:59:00.003+02:00

...men kaffet var åtminstone gott.

Som vanligt på Örjans vall.

Flyget som är billigare än gratis

2008-04-07T22:42:00.007+02:00

Gratis flygbiljetter som reklamtrick har vi ju hört talas om.

Men att i praktiken få betalt för en flygresa är något helt annat.

Jag har just bokat en resa till Chicago i höst och återigen blivit påmind om galenskapen i flygbranschen.

Under ett skov av klimatångest utforskade jag möjligheten att ta tåget till Köpenhamns flygplats i stället för att flyga den otroligt fåniga sträckan Göteborg-Köpenhamn. Att dessutom kunna byta fem timmars väntan på en trist flygplats mot en tågtur genom Skåne i höstfärger gjorde inte alternativet sämre.

Som så ofta annars fick visheten ge vika för snålheten. Fast i just det här fallet skyller jag på flygbolagens underliga priskalkyler.

Att flyga Göteborg-Köpenhamn-Chicago t/r med SAS alla sträckor visade sig vara 726 kronor billigare än att resa direkt Köpenhamn-Chicago t/r med samma flighter. Trots att det innebär fyra extra starter och landningar samt några hundralappar till i flygskatt.

Med sådan prissättning spelar det ingen roll hur mycket subventioner och skatteunderstöd järnvägen får. Det är svårt att konkurrera med resor som är billigare än gratis.

Till SAS försvar ska sägas att de underliga priserna beror på att jag var osolidarisk nog att boka via en amerikansk resebyrå och inte via flygbolaget. Jänkarna var 2432 kronor billigare för exakt samma biljett. Samma tider, samma villkor, samma snåla bonussystem.

Av en händelse presenterade SAS i dag planer på ett nytt sparpaket. ”SAS måste tjäna mer - snabbt”, skriver Dagens Industri.

Bara jag som ser en fantastisk affärsmöjlighet här ovan?

Telefonnumret avslöjar hur frisk du är

2008-04-05T15:16:00.006+02:00

035-140530 låter som ett telefonnummer till någon i Halmstad.

Men nummerserien är i själva verket resultatet av mycket klurande av de skarpaste hjärnorna i ESC, som i detta sammanhang står för European Society of Cardiology och är helt orelaterat till schlager.

Siffrorna ska användas för att förbättra hälsan hos befolkningen i Europa. De anger målvärden för de riskfaktorer som är möjliga att påverka för att förebygga hjärtsjukdom.

0 - betyder ingen användning av tobak
3 - kilometers promenad dagligen eller minst 30 minuter måttligt ansträngade fysisk aktivitet
5 - portioner frukt och grönsaker per dag

140 - maxvärde för det systoliska blodtrycket (”övertrycket”)
5 - maxvärde för totalkolesterol i blod, mätt i millimol/liter
3 - maxvärde för LDL-kolesterol (det ”onda” kolesterolet) i mmol/liter
0 - undvika övervikt och diabetes

Tanken med nummerserien är att den ska vara ett pedagogiskt verktyg för läkare och patienter. Den tar även större hänsyn till livsstilsfaktorer än till exempel Score-systemet som används i dag för att bedöma risken för koronar hjärtsjukdom.

En snabb jämförelse med mitt eget telefonnummer visar att jag, liksom övriga göteborgare, är rökfri och hyggligt duktig på att motionera. Däremot är det sämre ställt med grönsakerna och mitt blodtryck är direkt oförenligt med mänskligt liv.

Och numret i Halmstad? Det saknar abonnent.

1-1 i premiären

2008-04-01T21:40:00.002+02:00

Veckans nyckelord är premiär.

Allsvensk premiär i går och premiär för havsöringfisket i dag.

Båda premiärmatcherna slutade 1-1. Blåvitt kryssade mot MFF och kampen mot havsöringarna slutade med samma resultat.

Besten ovan slutade sina dagar i Abu-röken men en nära släkting (som, liksom alla tappade fiskar, var enorm!) lyckades fly i sista stund.

En godkänd start på säsongen som ger mersmak inför kommande omgångar.

Det återstår ju en del fajter mot makrillarna, till exempel.

Korneal lattice-dystrofi typ II (Meretojas syndrom) - en översikt

2008-03-30T20:29:00.002+02:00

Jag vet, rubriken på detta inlägg lockar inte direkt till läsning.

Vilket är synd, eftersom jag ska ägna de kommande månaderna åt att skriva ett arbete med just denna titel.

Ett tag övervägde jag att låta min tabloida tvillingsjäl namnge arbetet. Det hade onekligen piggat upp de medicinska arkiven med en titel typ ”Ulla, 68, mystiskt sjuk” eller ”Jag blev blind på vänster öga på grund av inlagring av amyloida proteiner i hornhinnan”.

***
Veckans överlägset bästa beslut var att inte vara hemma i fredags kväll. När jag kom hem i natten noterade jag 20 missade samtal från telefonörer som ville rösta på finalen i Let's Dance men i stället hamnade hos mig. Vi hörs nästa säsong! Eller inte.

***
Mer på temat folk-som-hittar-mig-men-hamnat-fel: Jag fick just en inbjudan till den intressanta konferensen ”Avfall 2008”, 1-2 april i Linköping. Förhoppningsvis beror inbjudan mer på att kollegerna på avloppstidskriften Cirkulation har en snarlik adress än på innehållet i denna blogg.

***
Till sist lite fotboll: Kalmar FF:s bloggande mittfältare Henrik Rydström säger i Expressens bilaga inför Allsvenskan att han ”är som en gläfsande tax”. Tips till motståndarna: satsa på höjdbollar, undvik varje försök till tunnel.

Tenta är bättre än sommarlov

2008-03-20T21:04:00.005+01:00

Jag har hört många olika anledningar till varför folk väljer att studera till läkare.

En av de mer udda är att läkarprogrammet är den utbildning som har flest sommarlov. Och sommarlov är ju toppen, så varför inte.

Men jag vill passa på att göra reklam för en helt annan anledning att studera till läkare: Det stora antalet tentor.

Under elva terminer hinner man med att tentera allt från molekylär cellbiologi till benbrott och körkortslagstiftning.

De flesta som har studerat på högre nivå känner nog igen den härliga känsla som infinner sig efter en genomförd tenta. Jag brukar vara bland de första att lämna in tentan för att därefter cykla hemåt i hög fart, stanna för att köpa en tidning, sätta på en skiva med Håkan Hellström (jag lyssnar aldrig på honom annars) och därefter dammsuga hela lägenheten. Och sedan känna mig lite skyldig eftersom jag inte har något att plugga de kommande dagarna.

Eftersom jag i dag avslutade kursen i psykiatri inser jag att ovanstående beteende tyder på hypomani och det är ju inte riktigt sunt.

Därför valde jag att efter dagens tentamen promenera hemåt i maklig takt, äta lite rökt lax med hovmästarsås, dricka en liten burk Löwenbräu importerad från Grekland (klockan var inte ens 12 - hoppas att socialstyrelsen inte läser detta!) och därefter somna på soffan.

Om man läser tillräckligt mycket i psykiatriboken hittar man ett par diagnoser som passar in även på ovanstående beteende - men det struntar jag i för tillfället.

Det är ju snart sommarlov.

16 kilo presshistoria i en banankartong

2008-03-15T12:03:00.006+01:00

Den omtalade leveransen från min kontakt i södra Sverige har nu anlänt.

Diskret förpackade i en sydamerikansk banankartong väntar 70 exemplar av tidningen Z från 1987-1994. Alla är i nyskick och kompletta med bilagor.

Jag har hunnit bläddra igenom en del av dem och det är en riktig kulturskatt. Det är bilder från Peter Kadhammars privata semester i Sovjet, Artur Ringarts blöta midsommarfirande med Ulf Elfving och hur mycket snask som helst om Carl Lidbom. Allt blandat med annonser för mobiltelefoner stora som tegelstenar och lyxbilen Volvo 740.

Om jag har några olästa exemplar kvar när helgen är över så är det ett mirakel.

Jag är tillbaka i mitt beroende

2008-03-13T14:06:00.006+01:00

När magasinet Filter hade sitt premiärkalas i Göteborg(!) i går greppade jag ett nytryckt exemplar, bläddrade med sidorna under näsan och tog ett djupt andetag för att känna den underbara doften av trycksvärta.

Det var då jag insåg att jag är tillbaka i mitt beroende.

I samband med att jag tog paus från tidningsvärlden för att studera medicin genomförde jag en drastisk förändring i mitt liv. Jag sade upp de flesta av mina prenumerationer och behöll bara en handfull av de mest nödvändiga. Det funkar liksom inte att prenumerera på ett 30-tal tidningar när man lever på drygt 7000 kronor i månaden och dessutom förväntas läsa helt annan litteratur på fritiden.

Allt har gått överraskande bra, jag har kunnat passera förbi tidningskiosker och slänga lockande erbjudanden om förnyelse av prenumerationer utan att känna abstinens.

Men sedan några månader tillbaka har jag börjat att tappa kontrollen.

Likt en alkoholist som säger ”ett glas till kan ju inte vara så farligt” har jag tecknat flera nya prenumerationer och högen av tidningar som väntar på att bli lästa växer. Faktum är att jag nu uppfyller kriterierna för beroende enligt DSM-IV, om man väljer att kalla tidningar för en drog.

Enligt en snabb genomräkning prenumererar jag nu på 18 olika tidningar. Men precis som när man frågar andra missbrukare om drogvanor är det nog klokast att öka på siffran något för att komma närmare sanningen.

I morgon ska jag hämta en efterlängtad sändning med 16 kilo tidningar från en leverantör i södra Sverige. Det sägs att han har bra grejor, jag återkommer med rapport.

Samtidigt... klockan 10.18 i München

2008-03-07T10:22:00.002+01:00

På väg söderut i Europa. Och som av en händelse är det mellanlandning i München - en av mina favoritstäder.

Det ska nog gå bra, det här.

(Skickat via mobil)

Tillägg: Ja, jag vet hur man roterar bilder i mobiltelefonen. Jag hoppas att jag får möjlighet att ta en rättvänd bild på samma motiv inom kort.

Världens mest nedlagda bok?

2008-03-02T20:32:00.007+01:00

Häromdagen fick jag boken ”Från stormakt till Big Mac”, skriven av Kjell Albin Abrahamson, alldeles gratis.

Boken är utgallrad från biblioteket på det nedlagda mentalsjukhuset Lillhagens sjukhus.

För övrigt är även alla andra sjukhusbibliotek i Göteborg nedlagda, i den bemärkelsen att de inte längre lånar ut böcker till inneliggande patienter.

Boken? Den handlar om Sovjetunionen. De har också lagt ner.

Sveriges sämsta lokaltidning - igen

2008-02-28T21:11:00.009+01:00

Sedan många år prenumerar jag på Kungsbacka Tidning.

Inte för att få senaste nytt från min hembygd - utan för att få läsa Sveriges sämsta lokaltidning.

I somras blev tidningen riksbekant när de i en nyhetstext kallade en mörkhyad rånare för ”svarting” inte mindre än fem gånger. Då talades det om rasism och ”oacceptabel människosyn” i den bidragsberoende tidningen.

Tidningens senaste tabbe tystar för tillfället alla anklagelser om rasism.

Däremot kanske de insändarskribenter som tyckte att formuleringarna om kioskrånaren var mitt i prick hör av sig och klagar den här gången.

Kungsbacka Tidning lyckas nämligen berätta om operasångaren Tito Beltrans karriär över ett uppslag på nio spalter utan att nämna att han nyligen dömts till två års fängelse för våldtäkt.

Under den inte så finstämda rubriken ”Tito... den lille buspojken” kan vi läsa om sångarens upptåg på scen och tidigare rättsprocesser. Vid en bild som visar några av kvällstidningarnas rubriker om operasångaren står det att ”Rättegången i Ystad blev en följetong i kvällstidningarna”. Men inte en rad om straffet ellet brottet.

”Den lille buspojken” har överklagat domen och det är möjligt att hovrätten har en annan uppfattning i det kontroversiella målet.

Kungsbacka Tidning avslutar därför sin artikel med en cliffhanger:

Och ett är säkert; sista ordet är långt ifrån sagt eller skrivet om Tito Beltrán. Den lille buspojken från Punta Arenas i Chile.
Men kanske har han busat en gång för mycket.
Eller...?

En tröja som skär sig

2008-02-26T19:24:00.004+01:00

Jag debuterar som modebloggare genom att visa vilken tröja jag hade på mig i dag.

Tröjan är ur kollektionen Limited edition, som är framtagen för Göteborgs blodgivare. Varje år kommer fyra nya motiv och de utgör en växande del av min garderob.

Dagens motiv heter ”Shirt happens” och visar föremål i vår vardagsmiljö som kan orsaka blodiga skador. Kniv, yxa, trasigt vinglas, sax...

Ett utmärkt val av tröja - såvida man inte som jag råkar tjänstgöra på en sluten psykiatrisk vårdavdelning.

Så snart jag upptäckte min tröjfadäs antog jag slaktarlooken genom att knäppa min vita rock ända upp till halsen för att dölja motivet.

Som om det skulle se mer pålitligt ut.

Min dag som Cecilia Hagen

2008-02-22T00:19:00.005+01:00

I kväll tävlar Cecilia Hagen i finalen i ”På Spåret”.

Eftersom det är betydligt fler som ser programmet än som läser tidningen hon arbetar för är det läge att påminna läsekretsen om vad hennes egentliga sysselsättning är.

Cecilia Hagen har arbetat som reporter och krönikör på Expressen sedan 1973. Hon är en av tidningens största profiler och en av få skrivande journalister som har eget rum, åtminstone senast jag kollade.

Därför är det med oerhörd stolthet jag för första gången offentliggör att jag har varit Cecilia Hagen – om än bara för en dag.

Det var i början av seklet och Finland hade just fått sin första kvinnliga president, Tarja Halonen.

Inför hennes första officiella besök i Sverige fick en handfull svenska reportrar audiens i residenset Talludden i Helsingfors för att bekanta sig med grannlandets nya president. Avslappnat, okontroversiellt och möjlighet att teckna ett porträtt av en intressant person.

Ett typiskt Cecilia Hagen-uppdrag, alltså.

Men i sista stund fick stjärnkrönikören förhinder, av något skäl jag inte längre kommer ihåg, och behövde en ersättare med kort varsel.

Uppdraget gick till en 22-årig nykomling på utlandsredaktionen, som dessutom råkade vara ledig enligt schema den aktuella dagen och tillgänglig för uppdrag. Så jag fick snabbt läsa in mig på allt som fanns skrivet på svenska om den ogifta socialistiska statschefen och hennes sköldpaddor, som jag återkommer till.

Jag minns att jag erbjöd mig att resa billigt på ungdomsbiljett – men det blev affärsklass. Jag var ju trots allt Cecilia Hagen!

Planen var att åka till Helsingfors på morgonkvisten, ta hjälp av en inhyrd lokal fotograf för en intervjubild på mig och presidenten och sedan återvända hem samma dag med ett fantastiskt personporträtt i den bärbara Macen. Mycket enkelt.

När jag anlände till det överdesignade residenset i utkanten av Helsingfors kom resans första motgång. Den lejda fotografen var visserligen på plats iklädd en gigantisk vinterjacka, men talade varken svenska eller engelska. Med hjälp av teckenspråk och tolkande kolleger lyckades vi etablera kontakt och komma fram till en bildidé.

När presidenten så småningom kom in i rummet, flankerad av sin pressekreterare som inte var helt olik Lilla My, började kamerorna smattra (det var på den tiden det fortfarande fanns analoga kameror).

Den handfull fotografer som var där verkade nöjda med sina bilder, förutom min inhyrde fotograf. Hon förklarade, återigen via tolk, att hennes kamera plötsligt hade fått något mystiskt fel och inte fungerade.

Så där satt jag i presidentens residens och smuttade på någon äckligt söt hjortrondekokt, tillsammans med fotograf jag inte kunde prata med och en kamera som inte kunde ta några bilder.

Perkele, som de säger i Finland.

Vi slog oss ner i en sittgrupp i ljust trä och intervjun började. Jag var ende tabloidreportern på plats och hade en lite annan agenda än de övriga reportrarna på plats. De verkade vara mer intresserade av att skildra den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen än att porträttera Finlands nya president.

När den officiella gruppintervjun var över hade jag bandspelaren full av citat som bedyrade hur viktig relationen med Sverige är för Finland men inga som gav en bild av människan Tarja Halonen. Eller hennes sköldpaddor, för den delen.

Därför förhörde jag mig med Lilla My om möjligheterna att få några minuter på tu man hand med Fru republikens president. Jag blev vänligt upplyst om att det skulle bli väldigt svårt och att så brukade det minsann inte gå till.

Så jag tog till en av de mest underskattade journalistiska arbetsmetoderna: jag slog mig ner på en stol och väntade. Efter sisådär en kvart kom president Halonen ut ensam från ett närliggande rum, satte sig mittemot mig och gav mig en blick som jag väljer att kalla moderlig.

Sedan pratade vi om katter, drottning Silvia, hockey-VM och presidentens rödörade vattensköldpaddor innan det var dags för statschefen att ge sig av.

Jag tackade för mig och min dag som Cecilia Hagen var slut.

I dag är jag inte styvnackad

2008-02-17T23:52:00.003+01:00

Vaknar med feberfrossa klockan fem på morgonen och det första jag gör som om det vore det mest självklara i världen är att böja huvudet framåt för att kolla att jag inte är nackstyv. Sedan vinglar jag upp i feberruset, tar två alvedon och kommer på mig själv med att kolla lite snabbt på magen och armarna för att se att jag inte har några petechier.

Jisses, jag är sjuk.

Ångest är min schemadel

2008-02-15T06:43:00.004+01:00

En del människor känner ångest inför att gå till skola eller arbete.

Det gör inte jag.

Men i dag är det en schemalagd ångestdag, så det är uppenbarligen dags att tänka om.

Ingvar Oldsbergs bästa kärlekstips

2008-02-14T20:57:00.008+01:00

Göteborgs-Posten firar Alla hjärtans dag genom att visa sin kärlek till kvällspressen.

De tar ett klassiskt tabloidgrepp och gör en enkät med 32 kända och okända göteborgare som får svara på frågan ”Vilket är ditt kärlekstips?”. Eftersom GP är en morgontidning slipper de tillfrågade uppge ålder och hemort i enkäten men de är desto mer generösa med visdom om kärlek.

Vi får veta att det är bra att kommunicera, kramas, lyssna och att komma med överraskningar. Jaha, det var ju fint.

Den ende som tillför ny kunskap i ämnet är Ingvar Oldsberg, som svarar så här på enkätfrågan:

Ingvar Oldsberg borde ju veta, han har varit gift två gånger och är dessutom vigselförrättare.

Dagens pressetiska krumelur: Aftonbladet berättar i dag att AIK-spelaren Dulee Johnson är misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. De publicerar hans namn och har en färsk bild där fotbollsspelaren kliver ur en taxi vid AIK:s träningsanläggning inför ett möte med ledningen.

Taxins registreringsnummer är pixlat på bilden och det kan man möjligtvis försvara - men lustigt nog är även taxibolagets logotyp anonymiserad. Namn och bild på fotbollsspelaren är ok, fast taxibolaget ska tydligen skyddas.

Det krävs ingen större kunskap om Stockholms taxivärld för att identifiera taxin som en bil från Taxi Kurir. Även Ericsson, Flygbussarna och Saab har sina logotyper synliga på bilden men de är (självklart) inte pixlade.

Jag har svårt att komma på något som helst skäl till varför man väljer att maskera namnet på ett taxibolag på en nyhetsbild. Får nog ringa Ingvar Oldsberg och fråga.

Alla onda bor tydligen i Stockholm

2008-02-14T00:39:00.011+01:00

Med tanke på att jag tycker att Fleknes och ”Mike Bassett: England Manager” är exempel på stor underhållning så är min trovärdighet som filmtipsare låg.

Trots det kan jag inte låta bli att kommentera att jag har lyckats se två - TVÅ! - svenska filmer de senste två dagarna.

Första filmen, ”Ping-pongkingen”, får fyra av fem taxvalpar i betyg av mig. Övriga bedömare ger den så goda recensioner att citaten på filmaffischerna för ovanlighetens skull omfattar hela meningar och inte bara lösryckta ord tagna ur sitt sammanhang. Rekommenderas, om inte annat för att filmen ger möjlighet att se snö så här i sportlovstider.

”Den enskilde medborgaren” av Claes Eriksson håller inte samma klass. I min ungdom var jag stor beundrare av Galenskaparna/After Shave men på senare år har intresset svalnat. Kanske beror det på att jag lärde känna dem som humorgrupp med inslag av samhällskritik medan de numera allt mer framstår som samhällskritiker med inslag av humor. Åtminstone när storebror Claes Eriksson får bestämma, de övriga i gruppen verkar mest intresserade av att göra kommersiell krogshow med avdragsgill moms.

Filmen utspelar sig i en icke namngiven stad men som vanligt är det mesta filmat på västkusten. Det lyckliga paret pussas i Göteborg och en originell biljakt med golfbil är filmad i Ljungskile. Däremot tyckte Eriksson att man behövde resa till Stockholm för att filma ett antal exteriörscener med filmens skurk, den känslokalle direktören Stig Roxby (Örjan Ramberg). Onda kapitalister passar tydligen inte in i Göteborgs stadsbild - är man elak hör man hemma i Stockholm!

En rolig detalj är att den lokal i södra Guldheden som är bank i filmen användes för samma ändamål i succéserien ”En himla många program” för snart 19 år sedan. Då var lokalen bank även i verkligheten, i dag är den kontor för ett fastighetsbolag. I både filmen och tv-serien blir banken utsatt för ett rånförsök som stoppas av en karaktär spelad av Anders Eriksson. Om detta är en passning till minnesgoda tittare eller uttryck för bekvämlighet i jakten på inspelningsplatser låter jag vara osagt. Betyg: två taxvalpar.

(De som noterar tidpunkten för detta inlägg inser att jag förbereder mig väl inför morgondagens föreläsningar om sömnstörningar. Hyggligt att lägga dem på eftermiddagen!)

Jag blir läkare med grillmetoden

2008-02-09T15:21:00.000+01:00

I samma stund som uppropet på termin ett är avklarat förväntas varje blivande läkare kunna ge omedelbart svar på två frågor:

1) Vad kan detta vara för något?
Här demonstrerar frågeställaren ofta ett hudutslag, en liten knuta eller beskriver ett diffust symtom. Det dröjer inte lång tid förrän den blivande läkaren har koll på samtliga vänners och släktingars medicinska problem.

2) Vilken specialitet ska du satsa på?
Här kommer ofta tillägget ”eller ska du bli allmänläkare?”, med ett tonfall som antyder att allmänläkare är något man blir om man inte lyckas med något annat. I själva verket är även allmänmedicin en specialitet, vilket kommer som en nyhet för en del.

Svaren på den första frågan blir allt bättre ju längre utbildningen fortskrider, det är ju liksom själva tanken med att studera till läkare. Efter snart tio terminer kan jag ge ett hyggligt skolboksmässigt underbyggt svar på de flesta frågor, så länge det inte är små barn eller gravida kvinnor som undrar. De får vänta till termin elva.

Däremot blir den andra frågan svårare att besvara med tidens gång. Allt, eller åtminstone det mesta, är ju faktiskt kul att pyssla med så länge man inte behöver göra det varje dag.

Listan över tänkbara framtida specialiteter är som en Tracks-lista där olika ämnen byter plats vecka efter vecka samtidigt som nya tillkommer. Det händer att gamla bortglömda favoriter kommer tillbaka (infektion) medan nya ämnen ibland saknar alla möjligheter att ta sig in på listan (öron-näsa-hals).

Förutom själva ämnet i sig är arbetstider, möjlighet att arbeta privat, variation bland patienterna och lön faktorer som brukar påverka valet av specialitet.

Ett alternativt sätt som jag använder för att se vilken av alla 56 inriktningar (lista finns i PDF här) som passar mig bäst är grillmetoden.

Jag utvecklade metoden förra året under ett mottagningspass under kursen i urologi. Läkaren som var min handledare hade ägnat mycket tid och kraft åt att hitta en ny grill till familjens villa. Mellan patientundersökningarna visade han mig bilder på sin beställda grill, berättade om dess fantastiska fördelar och hann dessutom med ett samtal till transportfirman för att kolla om leveransen var på gång.

Med metoder som är allt annat än vetenskapliga slog jag därefter fast att urologer tycker om att grilla, eller åtminstone gillar att äga dyra och exklusiva grillar.

Genom småprat och medlyssning i fikarum går det att med grillmetoden få en ganska god bild av vad läkare inom respektive specialitet har för intressen och personlighet.

Ortopeder talar om skidåkning, invärtesmedicinare diskuterar mat och goda viner, allmänläkare pratar om sin familj och radiologer talar inte alls.

Psykiatriker tycks däremot ha ett stort intresse för film och litteratur. Trots att kursen bara har pågått i en vecka har vi bombarderats med referenser till böcker och film (Amarcord!). En föreläsare hade till och med ett speciellt kompendium med en utförlig förteckning över filmer som skildrar den sjukdom som är hennes område.

Till den grillintresserade urologens försvar ska sägas att det inte finns så värst många filmer som har prostatacancer och vattenkastningsbesvär i manus, så hans eventuella kulturella intressen är kanske svåra att odla på arbetet.

För egen del har grillmetoden ännu inte gjort mig så mycket klokare eftersom jag har drag av de flesta personligheter och intressen jag har mött. Jag gillar såväl skidåkning som fina grillar och sitter gärna tyst och tittar på film.

I mitt val av specialitet är jag alltså fortfarande fast på fråga ett: Vad kan detta vara för något?

Så går du upp 2,6 kilo - på bara tre dagar

2008-02-06T21:03:00.000+01:00

Jag har varit på ledarskapskurs.

Ur menyn:

Flingor med fil
Kanelbulle
Relationer och kommunikationer
Chokladmuffin
Teamet-arbetslaget
Fiskpudding
Semla
Mer om teamet
Fläskpannkaka
Värderingsövning
Ostbricka
Chokladbiskvi

Efter tre dagar på kurs har jag nu 2,6 kilo mer pondus som ledare.

Jag har verkligen vuxit som människa.

Banjo, bärs och rättade brudar

2008-02-03T12:20:00.000+01:00

Här är ännu en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva:

Jag har varit på jazztävling.

Rätt band vann och det var god stämning trots mängder av sordiner. Mitt sällskap och jag sänkte medelåldern avsevärt och fick upprepade inviter att gå med i någon slags förening för jazz.

Den fryntlige mannen som kom med inbjudan hade förutom ett fånigt litet skägg även i uppdrag att vara konferencier. Han skämtade ideligen om blondiner, samtidigt som hans egen ursprungliga hårfärg var svårbedömd. I kontrast till skämten framstod musiken som toppmodern.

Däremot introducerade konferencieren en för mig helt ny humorgenre: banjokomik. Detta fåniga stränginstrument och dess utövare är likt taxar ständigt utsatta för andras hån och nedsättande kommentarer. Det finns hundratals banjovitsar att googla fram för den som vill briljera vid nästa jazztävling.

***
Veckans ”jag blev journalist för att jag vill förändra världen men får ju bara skriva om trams”-ingress är hämtad från en GP-artikel om Båtmässan. Kunde skribenten inte få med några rader om det minskade torskbeståndet, utanförskapet i förorterna och rättvisemärkning av kläder också?

***
Jag och resten av primat-Sverige är fortfarande i chock över att språkvetaren Fredrik Lindström inte kan stava till schimpans.

***
Måndag morgon till onsdag eftermiddag kommande vecka tillbringar jag i Ljungskile, inkvarterad i ett hotell känt för en mycket välsorterad bar med åtta olika sorters belgiskt öl på fat samt ytterligare ett hundratal på flaska.

Baren håller stängt måndagar och tisdagar under vinterhalvåret och öppnar först onsdag klockan 16. På minuten samma tidpunkt som jag checkar ut och lämnar orten.

***
Publicistklubbens webbproducent Gunnel R Johansson har nu korrigerat mitt namn (och kön). Tack.

Beviset på att jag är en konstnär

2008-01-31T22:09:00.000+01:00

Sedan urminnes tider har jag en firma registrerad i mitt namn för att enkelt kunna debitera alla multinationella mediekoncerner som eventuellt vill köpa mina tjänster.

Det vore ju liksom dumt att behöva tacka nej på grund av avsaknad av F-skattsedel om Google, Microsoft eller Ica lägger bud på den här bloggen.

Till Skatteverket har jag angivit att jag pysslar med ”journalistik och författarskap”, vilket hittills speglat bolagets verksamhet på ett alldeles korrekt sätt.

Men det tycker inte Skatteverket.

De tycker uppenbarligen att mina alster är mycket mer än billig journalistik och simpelt författarskap.

De tycker att det är litterärt och konstnärligt skapande jag håller på med.

I dagarna fick jag ett nytt registreringsbevis där Skatteverket - utan att jag på något vis bett om det - upphöjt mig till konstnär.

I nästa års deklaration planerar jag att utnyttja min nyvunna status som konstnär . Jag förmodar att samtliga yrkade avdrag för stafflier, randiga tröjor, absinth, inspirationsresor till södra Frankrike och allt annat jag behöver för att utveckla mitt skapande kommer att accepteras utan knorr av myndigheten.

För vem kan vara bättre på att bedöma vad konst är än Skatteverket?

Ingen hjärtefråga för reklammakarna

2008-01-29T18:15:00.000+01:00

”Hjärndöd reklam” har vi hört talas om - men hjärtdöd?

Jodå, det finns.

Trots att tekniken är över 100 år gammal är elektrokardiogram, EKG, fortfarande den mest använda metoden för att upptäcka infarkt, rytmrubbningar och andra hjärtproblem.

Grafen som visar hjärtats elektriska aktivitet är samtidigt en symbol för liv. När den gröna livaktiga linjen på bildskärmen i sjukhusserierna plötsligt övergår till att bli ett rakt streck samtidigt som maskinen börjar tjuta - då är man död. Tv-död.

Bilder av EKG används också flitigt i reklam och logotyper. Oftast för att symbolisera koppling till medicin och sjukvård, i andra sammanhang för att ge associationer till puls och spänning.

Ibland blir det mindre lyckat. Eller rentav hjärtdöd reklam.

Handelsbanken har just nu en banner-kampanj med ett animerat EKG. Annonsen nedan ska locka till ”säkra” placeringar nu när börsklimatet upplever en större kris än jordens dito.

Utan att tråka ut mina läsare med hjärtfysiologiska resonemang kan jag konstatera en sak: om en sparare har ett EKG som liknar det i Handelsbankens annons är en långsiktig kapitalinvestering inte det första man borde tänka på.

Ännu dystrare prognos har det EKG som presenteras i logotypen till nya, omdebatterade sajten doktorsguiden.se (jag kanske återkommer till den någon annan gång):

Sajten listar mängder av namn på akutläkare och kardiologer. Med tanke på ovanstående EKG borde de utöka namnlistan med begravningsentreprenörer och jurister specialiserade på arvsrätt.

Slutligen ett par ljus i EKG-mörkret. Hyrläkarfirman Läkarjouren och Räddningstjänsten Storgöteborg har exemplariska EKG i sina logotyper och signalerar hjärtfrisk verksamhet.

Reklamare och andra som vill ha en snabbintroduktion och exempel på ett normalt EKG rekommenderas att ta en titt på Wikipedia.

Christina och jag

2008-01-26T18:51:00.000+01:00

Två gånger har jag (felaktigt) kallats Christina i offentliga sammanhang.

Lustigt nog har båda tillfällena samband med stipendier.

Första gången var när jag tog studenten för alldeles för många år sedan. Inför en fullsatt aula med 18-åringar stärkta av champagnefrukost blev Christina Carrwik uppkallad på scen av rektorn för att motta ett språkstipendium i form av en Nils Ferlin-bok.

Andra tillfället upptäckte jag just nu, när jag läste besluten som Publicistklubbens kloka stipendienämnd fattat i dagarna. De har beslutat att ge samma Christina en peng för att resa till Chicago och besöka den medicinska tidskriften Jamas redaktion.

Könskvotering när den är som bäst.

Greker och boråsare har en sak gemensamt

2008-01-26T12:44:00.000+01:00

Att hitta likheter mellan Borås och Aten är svårare än att räkna upp namnen på fem kända belgare.

Men under min fältstudie nyligen hittade jag åtminstone en gemensam nämnare:

Båda städerna lever på gamla meriter.

På dörren in till personalrummet vid akuten på sjukhuset i Borås sitter en bild på fotbollslaget Elfsborg med texten ”Svenska mästare 2006”. Det postordersponsrade lagets SM-guld häromåret blev symbolen för en stad som rest sig på nio efter att ha varit nere för räkning i spåren av textilindustrins kris.

Nu har Borås inte mindre än tre Wayne's Coffee (bara Stockholm har fler) och det är faktiskt närmare 1500 personer varje dag som pendlar från Göteborg till Borås.

Livet skulle vara toppen för boråsarna, om det inte vore för att affischen med de svenska mästarna var inaktuell. Återigen är det storebror i väst som regerar även på det området - men boråsarna lever liksom atenarna hellre i det förflutna.

Aten har fått nya spårvagnar av samma typ som finns i Göteborg (mycket förvirrande - det är samma ljudbild vid Syntagma som vid Drottningtorget). I övrigt har inte så mycket hänt de senaste 2500 åren. Antalet Wayne's Coffee i staden är fortfarande noll och Parthenon-templet dominerar alltjämt stadsbilden.

Min enastående sociala kompetens hindrade mig från att erbjuda personalen vid akuten i Borås en affisch på de regerande svenska mästarna i fotboll. Inte heller påpekade jag för atenarna att det faktum att det fortfarande står lyftkranar vid Parthenon spär på fördomarna om grekernas förmåga att hålla tider.

***
På en arbetsplats häromveckan såg jag ett skrivbord som var fullt av ikoner. Och då menar jag ett fysiskt skrivbord och ikoner i form av religiösa motiv. Papperskorgen var däremot tömd.

***
Upprörande nyheter från djurvärlden: Posten släppte i veckan nya frimärken, bland annat en serie med hundmotiv. Mopsar och salukis anses tydligen vara bättre vänner till människan än taxar.

***
Till sist ett medicinskt fall:

34-årig man på solsemester på Sicilien upptäcker en kväll underliga utslag på båda fötterna. De är ljust röda, cirkelformade och har en diameter något under en centimeter. Utslagen svider något, saknar krustor och vätskar inte. Tidigare under dagen har han tagit en promenad i terräng med vulkansand. Han är helt friskt i övrigt och inte allergisk så vitt han vet. Tar inga mediciner. Ingen annan i sällskapet har drabbats av något liknande.

Diagnos? Svar i vit text längre ner på sidan.

(Alla uppgifter som kan identifiera personen är modifierade)

Svar: Solsveda. Han hade promenerat i solen iklädd Foppa-tofflor utan strumpor.

Borås och Aten - en retrospektiv komparativ fältstudie

2008-01-16T23:08:00.000+01:00

Större delen av den här veckan kommer jag att tillbringa i två främmande städer, som båda har djurparker.

Om det finns andra likheter mellan städerna återstår att se.

Jag återkommer med resultatet av min studie.

Taxtrenden håller i sig

2008-01-12T18:45:00.000+01:00

I dagens Göteborgs-Posten finns en intervju med Stefan Nilsson, som arbetar på Trendgruppen och alltså försörjer sig på att spå trender.

Till min stora glädje finner jag att han förutser ett lysande 2008 för taxar, närmare bestämt smörtaxar. Dessa små konstgjorda versioner av skapelsens krona är utmärkta att ha som underlag för smörknivar och annat kladdigt på matbordet.

Jag vill härmed ödmjukast påminna om min analys av den växande taxtrenden, som jag publicerade redan i höstas.

För övrigt finns det även kakformstaxar, salt-taxar och peppartaxar att köpa. Vi som är steget före trendanalytikerna har förstås redan dessa i våra hem.

Demokratins mörka baksida

2008-01-11T17:59:00.000+01:00

I kväll börjar helvetet.

Tolv fredagkvällar i rad kommer TV4:s danstävling ”Let's Dance” att sabotera mitt liv.

Missförstå mig inte, jag har inget emot vare sig TV4 eller Ulf Larsson. Däremot har jag bestämda åsikter kring tittarnas möjlighet att ringa in och rösta i programmet.

Telefonnumret som tittarna ringer skiljer sig nämligen bara en siffra från vårt hemnummer. Om den dansintresserade tv-tittaren i 031-området råkar slå en fyra framför det avgiftsbelagda numret kopplas denne alltså till ett gult landshövdingehus i Göteborg och inte till Bonniers dansskola i Stockholm. (Dessutom sparar uppringaren drygt fem spänn på att ringa fel!)

Vän av ordning invänder kanske att det är osannolikt att mer än någon enstaka tittare per år ska göra detta klantiga misstag och därmed gå miste om sin chans att delta i den demokratiska processen.

Vän av ordning har i så fall helt fel.

Antalet felaktiga samtal en vanlig ”Let's Dance”-fredag brukar vara omkring tio stycken, under slutomgångarna betydligt fler. Oftast är det barn som knappat fel, ibland även vuxna som med hjälp av fredagsgroggen sänkt både finmotorik och sifferminne till en fyraårings nivå.

Jag ser fyra principiellt olika sätt att bemöta problemet med felringarna:

1) Att bara låta signalerna gå fram tills uppringaren lägger av. Det blir ett himla ringande men ingen arbetsinsats krävs.

2) Att dra ur telefonen ur jacket. Då riskerar potentiellt viktiga samtal (meddelanden om lotterivinster, jobberbjudanden) att förbli obesvarade.

3) Att svara och ge uppringaren en vänlig men bestämd tillrättavisning. Har testats, men resulterar mest i gråtande barn eller påståenden i stil med ”Men jag slog ju rätt nummer!”.

4) Att svara - men ge sken av att uppringaren har kommit rätt fast röstat på någon annan än det var tänkt. Resulterar ibland också i gråtande barn men felringaren förlorar åtminstone inte hoppet om demokratins styrka. Under ”Idol 2007” (ja, de använder samma nummerserie för sina telefonomröstningar) blev det ”Du har röstat på Idol-Janne. Tack för ditt samtal” .

I kväll blir det alternativ fyra och Tito Beltran som får de felringande göteborgarnas röster.

På spaning efter den tid (och mördare) som flytt

2008-01-09T19:15:00.000+01:00

När ett lika sällsynt som rejält snöfall drog in över Västkusten i början av mars 1986 tvingade min dagmamma ut mig i slasket för att kasta snöboll med de andra barnen.

Själv ville jag hellre stanna inne i mexitegelvillan och se Hans Holmérs direktsända presskonferens med senaste nytt från utredningen av mordet på Olof Palme.

Alla med grundläggande kunskaper i fredudiansk psykologi inser att det inte är så konstigt att jag sedan dess plöjt det mesta som finns i bokväg om världens mest omfattande mordutredning.

Egentligen är det inte själva brottet eller alla teorier däromkring som intresserar mig mest. Det är snarare möjligheten att ta del av skildringar (av varierande kvalitet) av ett samhälle som är fjärran från det vi lever i nu men ändå så nära i tid.

Jag minns hur fascinerad jag var när den reporter som var först på brottsplatsen på Sveavägen berättade för mig hur han, efter att ha intervjuat kvinnan som förgäves försökte rädda livet på statsministern, tjatade sig in på närbelägna restaurang Monte Carlo för att låna telefonen och ringa redaktionen. I dag är det svårt att tänka sig ett liv utan mobiltelefon, än mindre ett arbete som nyhetsreporter på fältet utan möjlighet att snabbt nå hemmaredaktionen.

Gamla murvlar får något drömskt i blicken när de berättar om hur folk köade på Centralstationen i Stockholm innan Pressbyrån ens hade öppnat för att vara säkra på att komma över ett exemplar av morgonupplagan av sin kvällstidning med allt om mördarjakten. Både morgonupplagor och köande kvällstidningsköpare är historia i dag.

Senast i raden av böcker om mordet är Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”, det första skönlitterära verk jag läst om fallet. Trots att största delen av boken utspelar sig i nutid känns det ändå som att den skildrar en tid som kanske ännu inte har flytt men är på god väg att gå i pension.

Påfallande många karaktärer i boken är män födda på 1940-talet med tveksam kvinnosyn och bukfetma. De har hyresrätt i innerstan, äter svensk husmanskost på något lokalt hak och tar minst två snapsar till huvudrätten. Kvinnorna i boken är visserligen både smarta och självständiga men av någon anledning har GW Persson svårare att ge en trovärdig skildring av deras karaktärer än av de snapsande gubbarnas.

Formuleringen ”stor som en spädgris” (om revolvern som anses vara mordvapnet) förekommer lite för ofta men annars är det en hyggligt välskriven och spännande bok, i synnerhet om man gillar insprängda textavsnitt satta i kursiv stil.

Traumat med den missade presskonferensen i barndomen har jag försökt att läka på mitt eget vis. Under ett sent nachspiel i min lya på Atlasgatan för några år sedan hade jag nöjet att spela det så kallade LAC-bandet i mp3-format för mina gäster. Filen innehåller 29 minuter telefontrafik till larmcentralen, inspelat under mordnatten 28 februari 1986.

Mina gäster valde kort därefter att likt Palmes mördare fly ut i stockholmsnatten för att aldrig mer återkomma.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 2

2008-01-02T20:11:00.000+01:00

Göteborg framställs ibland som en stad där kriminella härjar helt fritt, där uppgörelser i den undre världen håller även de laglydiga medborgarna i skräck och där vem som helst kan bli nedslagen var som helst eller åtminstone på Hisingen.

Det är förstås inte sant. Men Göteborg är faktiskt en väldigt bra stad att verka i om man har för vana att misshandla andra människor.

Här har nämligen sjukvården inte tekniska möjligheter att dokumentera offrens skador lika bra som på andra ställen i landet.

Om våldsverkaren i stället härjar några mil söderut och hans offer söker sig till Varbergs sjukhus blir alla skador fotograferade med digitalkamera redan på akuten. Det görs av en undersköterska lika rutinmässigt som man kollar puls och blodtryck på andra ställen.

De två kirurgiska akutmottagningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är inte ens utrustade med digitalkameror, än mindre med rutiner för att alltid dokumentera patienternas skador i bild.

Några hundra meter från akutmottagningen på Sahlgrenska ligger rättsmedicinska avdelningen med läkare som är proffs på att beskriva skador i text och bild. Till skillnad från i tv-deckarna undersöker de även levande människor och har jour dygnet runt.

Då är det väl bara att skicka patienten till andra sidan Guldhedsgatan för en snabb och säker dokumentation, eller?

Nja, varken sjukvården eller rättsväsendet är ju kända för snabba beslutsvägar.

Sedan ett par år tillbaka undersöker rättsmedicinarna bara patienter efter skriftlig begäran av polisen. Därför måste personalen på sjukhuset först kontakta polisen, som sedan skickar en skriftlig begäran om rättsintyg till avdelningen för rättsmedicin.

När pappersarbetet är klart är patientens sår redan igensydda, kanske sedan flera dagar. Därför blir den skriftliga akutjournalen, inte sällan dikterad under en hektisk nattjour, underlaget för det rättsintyg som kan avgöra om gärningsmannen döms för misshandel eller grov misshandel.

Lösning: En digitalkamera för 2000 kronor till varje akutmottagning, tio minuters fotokurs för personalen och rutiner för fotografering av alla skador redan på akuten.

Ett enkelt system som alla tjänar på, förutom möjligtvis stadens ökända gangsters.

Observationer i ett vaxkabinett

2007-12-29T12:43:00.001+01:00

När jag var liten stod vaxversionen av Adolf Hitler skyddad bakom en glasruta i skräckkabinettet på Madame Tussauds. Michael Jackson-dockan var mörkhyad och jag minns att det var en mindre kö för att bli fotograferad tillsammans med den konstgjorda kopian av... eh, originalet.

Nu står Hitler i samma rum som övriga folkvalda politiker och det är fritt fram att lägga armen om honom, fingra lite på järnkorset och ta en bild till familjealbumet. Michael Jackson har däremot förpassats till en konstgjord liten ö, skyddad bakom en grind och oåtkomlig för gruppbilder.

Själv hade jag häromdagen den stora glädjen att bli fotograferad med den nya Prins Charles-figuren!

Ögon, köttfärs och så lite tango

2007-12-19T05:57:00.000+01:00

Medan jag har ägnat senhösten åt organ långt bak i alfabetet (ögon, öron) så har världen fortsatt att snurra trots avsaknaden av uppdateringar här.

Mina drömmar om att bli Ica-handlare har fått ny näring tack vare oplanerade avgångar i branschen. Tyvärr är jag med mina bakteriologiska kunskaper något överkvalificerad till yrket, som numera hamnar någonstans mellan kvällstidningsreporter och stafettläkare i Dantes inferno. Kanske ska jag söka mig till Ica Bokförlag i stället? De tycks också ha som affärsidé att paketera om gammalt material i ny förpackning.

Och så har jag bidragit med en bild till ett kommersiellt ändamål alldeles gratis. Digitala reseguiden Schmap lever på att hobbyfotografer som jag skänker bilder till dem, rodnande av stolthet över att ens ha blivit tillfrågade. Så nu finns en intetsägande interiörbild från Café Tin Tin Tango i Helsingfors med min byline på deras sajt. Tänk vad man ställer upp på för att få sitt namn i tidningen!

Com Hem, vi börjar om igen

2007-10-23T22:36:00.000+02:00

Varje år vid den här tiden uppstår en viktig fråga: Vem ska få äran att förse hushållet med bredband de kommande tolv månaderna?

De senaste fyra åren har Com Hem gått segrande ur striden om det prestigefyllda kontraktet trots att jag varje gång övervägt att byta leverantör.

Grundläggande hästhandlartaktik från båda sidor ligger bakom förlängningen även av årets avtal.

Varje år meddelar jag Com Hem att jag överväger att byta leverantör och frågar i förbifarten hur lång uppsägningstid jag har på mitt avtal. Det finstilta har jag förstås koll på utan att fråga men min undran triggar de mest primitiva mekanismerna hos en hungrig krängare.

Under årets avtalsrörelse ringde en norrländsk säljare upp mig halv tio en lördagsmorgon och talade med ett tonfall som antydde att hon skulle tvingas att lämna hus och hem om jag bytte bredbandsleverantör.

Jag anförde att konkurrenten är en hundralapp billigare för samma produkt och som av en händelse kunde hon då erbjuda mig en hundralapp i rabatt varje månad.

– Men det priset får du bara om du väljer att ringa med oss, tillade säljaren.
– Jag vill absolut inte ringa med er, sade jag.
– Det behöver du inte göra. Strunta bara i att skriva på avtalet vi skickar till dig så ringer du precis som vanligt men får lägre pris på bredbandet, sa säljaren och vi gjorde affär.

Säljaren har härmed ordnat ett förlängt bredbandsavtal samt värvat en (åtminstone i säljstatistiken) ny telefonikund. Hennes mellanchef är säkert helnöjd och jag kommer representera en del av det tårtbitsdiagram som visar den fantastiska utvecklingen för Com Hems telefonitjänst vid nästa säljkonferens.

Och jag känner mig nöjd eftersom jag har sparat drygt en tusenlapp utan att dra om kablar och byta operatör.

Marknadsekonomi när den är som bäst.

De snålar inte på något - förutom språket

2007-10-15T20:10:00.001+02:00

De som inte känner mig på annat sätt än genom den här bloggen kan förledas att tro att jag är någon slags språkfascist med livsuppgift att leta felstavade skyltar för att sedan sitta hemma och koka av vrede över en borttappad konsonant.

Riktigt så långt har det inte gått än.

Däremot blir jag sur när personer som har språk som yrke gör ett dåligt jobb. Och eftersom jag själv inte längre lever av att producera text är det förstås väldigt bekvämt att bara kritisera andra i stället för att skapa något själv.

I dag fick jag en broschyr med reklam för ”A classic Christmas night”, en julkonsert med Liza Minnelli, Carola Häggkvist och Michael Nyqvist. Arrangörerna har hyrt de bästa lokalerna i landet, tryckt en elegant broschyr, fixat lyxiga festmenyer i olika prisklasser och vill nu att vi ska betala upp till 3327 kronor per person för att få se showen och äta oss mätta.

Allt andas kvalitet - förutom texten:

”Vi välkomnar er att fira in julen med en fantastisk galakväll bestående av utsökt mat, sveriges mest folkkära artister och en av de största entertainers i musikhistorien!”

Till arrangörernas försvar ska sägas att de har numera stavar Sverige med versalt s på hemsidan.

Att presentationen av Liza Minnelli luktar översatt Hollywoodengelska må vara hänt - men frågan är om någon med svenska som modersmål skulle beskriva Michael Nyqvists uppgift som presentatör med orden ”balansbräda mellan artisterna samt en länk mellan våra gäster och stjärnorna”. Och att skildra Carolas mångsidighet som artist med formuleringen ”Carola har många strängar på sin sångarlyra” känns ovärdigt både mot henne och svenska språket.

Däremot ingår en rättstavad crème brûlée i samtliga menyer, så man kanske ska vara nöjd trots allt.

Jag drömmer om en butik utan pumbor

2007-10-14T21:49:00.000+02:00

Jag har tre drömyrken. Ett har jag redan haft, ett är jag på god väg att skaffa men det tredje lär förbli just en dröm.

Mitt hemliga drömyrke är Ica-butiksföreståndare.

Och nej, det är inget skämt.

Min allra första kontakt med yrket var under en dag som ”mini-prao” i tredje klass. På tveksamma legala grunder tillbringade jag och min kompis Martin en hel dag i en Ica-butik där en släkting arbetade. Vi packade upp matfett, räknade tomglas och prismärkte en halv pall konserverade champinjoner som introduktion till arbetslivet.

Den lilla Ica-butikens omsättning av champinjoner var inte särskilt stor. Därför kunde jag med stolthet inspektera de omsorgsfullt prismärkta burkarna vid de kommande veckornas fredagsinköp tillsammans med pappa och se att frukterna av mitt arbete fortfarande var synligt. Jag hade gjort avtryck i historien!

Några år senare, när det var dags att tänka på sommarjobb, fick jag till min stora besvikelse inte arbete i butiken. Som en konsekvens av detta började vi att göra våra veckoinköp hos en konkurrerade dagligvarukoncern (nej, inte Konsum!) och jag tvingades i stället att fundera på alternativa karriärvägar.

Trots motgången i de tidiga tonåren har drömmen om en egen Ica-butik alltid funnits kvar, om än med vissa modifikationer. Som nioåring såg jag dagar fyllda av prismärkning av konservburkar framför mig (det är roligt att prismärka!) medan jag i dag tänker mig själv som en slags redaktör i min Ica-butik.

Min butik ska nämligen inte profilera sig som billig, välsorterad, eller ovanligt miljövänlig.

Jag ska förestå den språkligt korrekta Ica-butiken.

Ingen medarbetare ska få sätta upp anslag eller affischer med erbjudanden utan att jag har godkänt dem. De ska vara välformulerade, korrekta och rättstavade. Ingen jävla chevré i min butik!

Medan andra butiker erbjuder pengar tillbaka om man hittar varor billigare hos konkurrenterna eller om bäst före-datum har passerats ska mina kunder premieras om de hittar felstavade skyltar. En baguette med camembert för ett stavfel, ett paket kycklingfilé per avslöjad särskrivning.

Som föreståndare och redaktör tar jag även särskilt ansvar för tidningssortimentet och kommer gärna med tips till kunderna. Andra medarbetare rekommenderar ostar och korvar medan jag tipsar jag om läsvärdheter:

”Såg du matchen i går? Då kan jag rekommendera den här färska Olsson-krönikan som vi fick in i förmiddags! Kanske ett smakprov?”

Jag befarar att jag kan få problem med facket när jag anför ”créme fraisch” som skäl för uppsägning men i övrigt ser jag inga hinder för mitt butikskoncept.

Om det inte vore för det där uteblivna sommarjobbet, förstås.

Promenadlimpans revansch

2007-10-09T23:06:00.000+02:00

Minns ni förra årets trenddjur pingvinen? Överallt var det filmer, reklam och nyöppnade dammar till den svartvita fågelns ära.

I år är det taxens tur att vara i det animala strålkastarljuset. Den kortbenta, ettriga och ibland hånade hundrasen är i fokus i inte mindre än tre svenska reklamkampanjer.

Först ut var Svenska Spel som i våras gjorde en reklamfilm med en lycklig tax som spelade på Triss och vann. (Är det tillåtet?!) Därefter gjorde elbolaget Fortum ett utskick till sina kunder där de med hjälp av en manipulerad bild av en förlängd tax försökte få kunderna att förlänga sina elavtal.

Nu är nästa taxkampanj här - med den för oss taxälskare lite motbjudande pay-offen (reklamsvenska för slogan) ”Get rid of the tax”. Våra kortbenta vänner ska hjälpa Avanza att sälja kapitalförsäkringar, är det tänkt.

Är det månne Triss-taxen som ska placera sin vinst? Jag vet inte. Men det är bra att vara tax just nu.

Mina 15 minuter som finkulturell barnstjärna

2007-09-30T13:56:00.000+02:00

Bokmässa - och det går knappt att tränga sig förbi folkmassan vid montern där Bert Karlsson och Åsa ”Kristi Brud” Waldau signerar böcker samtidigt. En tabloid populärkulturöverdos.

Riktigt lika mycket folk var det inte när jag höll mitt första föredrag på samma mässa. Det var hösten 1998 och ett av de sista åren som Expressens kulturredaktion hade en egen monter med ambitiöst program.

Där var Strömstedt, Skugge, Kadhammar, Enqvist och två inhyrda kulturarbetare med stripigt hår som tillverkade tavlor av strimlat papper och paraffin och sålde dem för en hundring till förmån för Amnesty.

Jag fick 15 minuter och en mikrofon för att tala om mitt och Nicklas Mattssons alster ”Internetrevolutionen - 1000 dagar som förändrade Sverige”.

Mitt lilla föredrag lockade bara de mest pliktskyldiga åhörarna men i slutet av anförandet såg jag att en radioreporter med mikrofon stannade till alldeles framför mig. Jag upplevde en känsla av kulturellt välbehag och började innerligt hoppas på att han ville intervjua mig.

När mitt anförande var slut klev jag ner från podiet och hann inte ta många steg förrän radioreportern var framme vid mig och höll en stor svart mikrofon under min haka. För ett ögonblick kände jag mig som en världsberömd författare och lyckan var i det närmaste fullständig.

Reporten, som visade sig komma från en studentradiostation i Lund, frågade vad jag gjorde på mässan och jag berättade entusiastiskt om boken. Efter ett par frågor till såg jag hur han skruvade på sig och verkade bli allt mer obekväm.

Då kom frågan som en världsberömd författare minst av allt vill höra:
– Ursäkta att jag frågar, men vem är du?
Jag presenterade mig och reportern såg om möjligt än mer besviken ut.
– Ah, jag trodde att du var han i ”Mitt liv som hund”!

Ridå.

Jag blev alltså inte intervjuad för mina litterära prestationer - utan för att en stackars studentradioreporter förväxlat mig med barnskådisen Anton Glanzelius.

Det har inte blivit några fler föredrag på Bokmässan för mig sedan dess. Och för övrigt inga fler filmer för Anton.

I Göteborg blir vi läkare med gränser

2007-09-24T23:22:00.000+02:00

Vi som studerar till läkare i Göteborg får se en hel del av de vackra omgivningarna i Västra Götaland och lär oss mycket om de hälsoproblem som finns här. Dislocerad radiusfraktur i Skaraborg, pneumokockpneumoni i Uddevalla och GHB-intoxikation i Göteborg - jag har sett dem alla.

Om hela världen hade samma sjukdomspanorama som här skulle det vara en mångsidig och internationellt gångbar utbildning på många sätt.

Tyvärr är den medicinska verkligheten i resten av världen annorlunda. Därför finns det kurser i ämnet internationell hälsa, som fokuserar på ett helt annat sjukdomspanorama än det svenska. En grundläggande kurs i internationell hälsa är till exempel ett krav för att få arbeta som doktor för Läkare utan gränser.

I Göteborg har kursen i internationell hälsa erbjudits under termin tio på läkarutbildningen. Varje termin har 20 studenter fått möjlighet att åka till Tanzania för att möta problem vi annars bara ser i tv-nyheterna strax före vädret.

Vi som hade hoppats läsa den kursen till våren får nu fortsätta att förlita oss på tv-nyheterna. Häromdagen meddelade Sahlgrenska akademin i Göteborg att kursen i internationell hälsa är inställd våren 2008 - för andra terminen i rad.

Redan 6 februari insåg programkommittén för medicinsk utbildning vid Sahlgrenska akademin (mötesprotokoll i PDF här) att det skulle bli problem med kursen i Internationell hälsa kommande höst. Den uppskattade kursledaren, professor Lotta Mellander, planerade nämligen att gå i pension vid 66 års ålder.

Detta kom uppenbarligen som en överraskning och akademin tvingades ställa in kursen i höst eftersom någon ersättare inte hittats. Medan de studenter som snuvats på höstens kurs samlade in namnlistor i protest fick vi andra beskedet att allt skulle vara löst till våren 2008.

Tji fick vi.

Trots att de ansvariga vid Sahlgrenska akademin redan i februari kallat ärendet för ”brådskande” har man alltså inte lyckats skapa en kurs för våren 2008. Samtidigt har man erbjudit utbildningsdepartementet att utöka läkarutbildningen genom att ta emot 20 studenter extra varje termin (protokoll i PDF).

Om de nya studenterna inte är alltför nyfikna på världen utanför Västra Götaland och säger till i god tid innan de planerar att gå i pension så blir det säkert toppen.

Jag löser problemen i svensk sjukvård - del 1

2007-09-18T18:57:00.000+02:00

Vet du vad meningen ”Vid behov av tolk, meddela mottagningen i förväg” heter på persiska? Turkiska? Ryska? Arabiska?

Sannolikt inte. Däremot förväntas personer som inte kan svenska, men kanske något av de betydligt mer spridda språken ovan, kunna förstå just den meningen på ett språk de inte kan.

Alla som söker vård och inte behärskar svenska har rätt till en tolk. Med lite framförhållning brukar det inte vara något problem att ordna en specialutbildad tolk, kunnig i språk man knappt hört talas om.

I det tättskrivna A4-papper som utgör kallelse till en specialistläkarmottagning finns därför uppmaningen att beställa tolk i förväg, inklämd bland infomation om brist parkeringsplatser och regler för uteblivet besök.

Det fungerar sådär.

Trots att jag knappt har passerat praoelev-status i vårdhierarkin har jag flera gånger varit med om situationer där patienter, efter flera månders väntetid, äntligen fått komma till mottagningen men fått boka ett nytt besök eftersom läkare och patient inte förstår varandra.

Medföljande anhöriga gör sitt bästa för att översätta, men om inte heller de behärskar svenska riskerar de att stjälpa mer än hjälpa. Sällan är det så viktigt med korrekt översättning och ömsesidig förståelse som när det handlar om medicinsk behandling.

Mitt förslag till lösning: Tryck en A4-sida med information om tolkbeställning översatt till våra vanligaste invandrarspråk. Bifoga den med samtliga kallelser, kanske går det att skriva ut kallelserna på det förtryckta pappret? Om Olle och Omar får samma information spelar ingen roll - man kan inte bedöma behovet av tolk enbart efter en persons namn.

Produktion och distribution av detta papper kostar säkerligen många tusenlappar. Men i relation till vad ett läkarbesök kostar är det småpengar. Jag hittar ingen siffra för Västra Götaland vid en snabb Google-sökning, men i Region Skåne kostar ett besök hos en specialistläkare skattebetalarna drygt 2400 kronor och summan i övriga landet borde ligga däromkring.

Jag återkommer självfallet med lösning på de övriga problemen i svensk sjukvård.

Sundbyberg - bakfullast i Sverige

2007-09-16T16:54:00.000+02:00

7-Eleven på Nybergs torg i Sundbyberg är svenska mästare i att sälja bakfyllebruset Revigör.

De lyckades sälja mest i förhållande till antalet kunder och personalen belönas därför med en skidweekend i Hemavan. Hoppas bara att den välförtjänta skidresan blir av, för företaget bakom Revigör brukar inte alltid hålla vad de lovar.

På Revigörs hemsida finns en fantastisk bild där den överlycklige vinnaren gör tummen-upp, flankerad av herrtidningar och en rejäl trave Revigör. Av upphovsrättsliga skäl lägger jag inte ut bilden här men om ni någonsin har undrat hur äkta, oförfalskad glädje yttrar sig i Sundbyberg så klicka här.

Återigen, grattis Sumpan!

Jag kan inte skrämmas till tystnad

2007-09-11T21:11:00.000+02:00

När jag just hade bestämt mig för att inte inleda ett fjärde blogginlägg i följd med ”när” föll det ner genom brevinkastet.

Brevet som visar att kampen inte är över.

Som ett slags ”vi vet var du bor” väljer Ica Kvantum i Kungsbacka att skicka mig ett erbjudande om att köpa billig felstavad ost. De verkar tro att de kan få mig att ge upp, att jag ska sluta att tala om för världen att de inte kan stava rätt till chèvre.

Tänk så fel man kan ha.

Sportkrönikörer - en kirurgisk riskgrupp

2007-09-07T19:59:00.000+02:00

När Expressens Mats Olsson mådde kass i slutet av förra året trodde han först att det var vinterkräksjuka. Sex veckor senare och en gallblåsa fattigare gjorde han comeback i spalterna med en målande sjukdomsskildring som sannolikt blev den första krönikan i svensk presshistoria om gallblåseinflammation (cholecystit).

I dag var det dags för näste sportkrönikör att lägga sig på operationsbordet.

Tv4:s Patrick Ekwall berättar i sin blogg att Olof Lundh, tidigare kollega till Olsson (och mig), drabbats av blindtarmsinflammation och blivit akut opererad.

Om jag vore Ekwall skulle jag känna efter lite extra nästa gång det gör ont i magen.

Ett löfte som ger baksmälla

2007-09-05T19:43:00.000+02:00

När det började storma kring bakfyllebruset Revigör i somras lovade företaget bakom produkten att ändra formuleringarna i sin marknadsföring, efter påtryckningar från läkemedelsverket.

”Vi har tagit bort en del medicinska påståenden, till exempel att Revigör skulle bota huvudvärk”, sa vd Claes Julin till Dagens Media.

Genom att påstå att brustabletterna lindrar ”alkoholrelaterade dagen-efter-besvär” snarare än huvudvärk får företaget Scandinavian Healthy Brands fortsätta att sälja dem, eftersom de betraktas som kosttillskott och inte läkemedel med medicinska effekter. Alla nöjda, eller?

Problemet är att Claes Julins påstående är lögn.

Revigör säljes fortfarande med hjälp av olagliga påståenden. Testa själv att googla huvudvärk eller Revigör och se vilka formuleringar som Scandinavian Healthy Brands använder i sin marknadsföring. De har även köpt reklam kopplad till sökordet bakfull, men där är formuleringen mer lagenlig eftersom den handlar om ”alkoholrelaterade bakfyllebesvär”.

Det kan förstås vara så att företaget råkat glömma att ändra sina formuleringar i Google-annonserna. I så fall är saken ännu mer pinsam, eftersom de själva skriver att de satsar på e-handel. Ett börsnoterat företag som sysslar med e-handel och inte har koll på sina sökord hos Google borde sälja sina varor på torget i stället.

Så antingen handlar det om en högst medveten gangstring och ett långfinger till läkemedelsverket - eller en pinsam tabbe som avslöjar hur usel koll företaget har på sin marknadsföring. Vilket som är mest allvarligt får betraktaren avgöra själv.

Samtidigt fortsätter Staffan Svensson och hans kolleger på Sahlgrenska universitetssjukhuset att kritisera Revigör ur ett mer vetenskapligt perspektiv. I dagens GP skriver de om senaste turerna kring den opublicerade studien som Revigör åberopar i sin marknadsföring.

Jag har också försökt att få tag på den omtalade studien, utan resultat. Desto lättare är det att få tag på Revigör. Det finns att köpa i Pressbyråkiosken i kulvertplanet på Sahlgrenska.

Kontrollbehov kan vara dold sjukdom

2007-09-04T19:00:00.000+02:00

När Carl-Adam Nycop grundade Expressen 1944 var hans mantra ”väcka, oroa och förarga”. Få artiklar i nutidens kvällstidningar lever upp till de orden lika väl som de med rubrik enligt mallen ”(symtom) kan vara dold sjukdom”.

I dagens Journalisten tar Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi vid Karolinska Institutet, upp ”dold sjukdom”-artiklar som exempel på oetisk medicinjournalistik . Han har vissa poänger i sitt resonemang, men när han jämför de krav som ställs på hanteringen av försöksdjur med de regler som gäller för media är han ute på djupt vatten:

”Mössens hälsa befinner sig således genom kontroll av svensk lagstiftning under uppsikt, medan hälsopåverkan på de människor som mår illa av felaktigt baserade medicinska larm, i syfte att sälja tidningar replierande på folks ohälsa och oro, inte står under uppsikt av någon etisk kontroll eller instans.”

Media står visst under uppsikt av såväl svenska lagar som etiska kontroller, även de inte är inriktade på att granska korrektheten just i medicinska påståenden. Professor Ingelman-Sundberg, som för övrigt är civilingenjör och inte läkare, vill därför ”sanera” medicinjournalistiken ytterligare. ”Det gäller att hitta verktyg och instanser som på ett adekvat och objektivt sätt kan utöva en sådan kontrollfunktion”, skriver han.

Tyvärr slutar debattartikeln där, för det hade varit intressant att se förslag på hur en sådan kontrollfunktion ska se ut. Ska sakkunniga granska redan publicerade artiklar och se om det finns fog för att skriva ”Blödande tandkött kan vara dold sjukdom ”? Ska de pressetiska reglerna få en särskild paragraf om medicinsk information? Vem ska i så fall anmäla en artikel till granskning? Någon som läst artikeln, blivit orolig men sedan visat sig vara fullt frisk?

Eller ska redaktionerna skicka opublicerat material till experter för förhandsgranskning, på samma vis som i vetenskapliga tidskrifter? Vad händer i så fall om man ändå trycker en löpsedel med den ”dolda sjukdomen” trots att expertpanelen med epidemiologiska data som stöd inte tycker att det platsar på löpet?

Medicinska forskare och löpsedelsmakare kommer nog aldrig att vara helt överens - men det är nog bäst för alla om de inte byter jobb med varandra.

Till sjöss med havets stadsjeep

2007-09-01T23:13:00.000+02:00

I Göteborg är det poppis att lufta däcken på stadsjeepar som en slags protest mot deras miljöpåverkan.

Om aktivisterna hade attackerat den flytande motsvarigheten med samma teknik skulle min lördagsutflykt med RIB blivit inställd med kort varsel.

Förkortningen utläses ’rigid inflatable boat’ och precis som sina kusiner på land drar de ohemult mycket bränsle, är sällan till någon praktisk nytta och för dessutom ett himla oväsen.

Till skillnad från stadsjeepar är de däremot roliga att åka med. Att iklädd flytoverall susa fram i 40 knop någon halvmeter från vattenytan när det blåser tio meter per sekund är garanterat häftigare än att åka Volvo XC90 i asfaltsdjungeln.

Turen startade vid Operan långt inne Göteborgs hamn och den sympatiske skepparen, en blond yngling med dyr klocka och misstänkt inlandsdialekt, guidade mig och de fyra övriga passagerarna genom hamninloppet och dess sevärdheter.

Precis som i de flesta andra turistguidningar var det siffror och ’ååååh’-framkallande bonusinformation som var tricket.

När skepparen pekade på vad som påstås vara världens enda flytande parkeringshus sade han:
– Det är till salu för 56 miljoner kronor. Det är ganska mycket det!

När vi passerade bananpiren:
– I Sverige äter vi sju bananer per sekund. Det är ganska mycket det!

När vi mötte danmarksfärjan Stena Jutlandica:
– Den tar 2000 passagerare. Det är ganska mycket det!
Med tillägget:
– Den är i Danmark på 3,5 timmar. Det är inte så mycket! Och det går att åka ännu snabbare med höghastighetsfärja!

Turen gick mot Vinga och norra skärgården som badade i sensommarsol. Tyvärr var det svårt att fotografera eftersom vi översköljdes av ljummet saltvatten med jämna mellanrum. Därför är bilden här intill tagen med båten vid kaj. I bakgrunden skymtar motorn med 225 hästkrafter.

Det är ganska mycket det!

Boken som ger huvudvärk - och botar den

2007-08-27T22:13:00.001+02:00

Lila cirklar och vit text på gul botten.

Lika oläsligt som huvudvärksframkallande. Kan förstöra nattsömnen för alla med intresse för formgivning.

Lösning: läs kapitel 22 om huvudvärk och avsluta med kapitel 28 om sömnrubbningar.

När bredbandet kostade 11000 kronor i månaden

2007-08-25T21:52:00.000+02:00

”Det världsomspännande datanätet Internet är ett verktyg för utveckling av affärer och annan verksamhet. Det växer mycket snabbt, allt fler upptäcker att de har nytta av Internet - ungefär som de har nytta av sina telefoner och datorer. Kanske har ni också det?”

Jotack, jag har till och med mer nytta av Internet än av min fasta telefon.

Fast det var nog inte lätt för Telia att förutse när de 1994 producerade broschyren ”Kontakt med informationssamhället”, där citatet ovan är hämtat. Broschyren hittade jag tillsammans med en hel del annan it-retro när jag rensade gamla kartonger häromdagen och den är förstås intressant läsning.

Det är lätt att så här 13 år senare skratta åt formuleringar (”Mycket av infomationen är kostnadsfri. Information som inte är rykande färsk, kan erbjudas till reapris”) och säljargument (”Det finns nu över 5000 aktiva diskussionsgrupper!”). Men det mest slående är att flera av de tjänster som marknadsfördes hårt vid Internets kommersiella genombrott i princip är passé i dag. Den enda skärmbilden i Telias broschyr visar Usenet news med grupperna swnet.pryltorg och alt.business.import-export. De som hoppades att nyhetsgrupper skulle bli den stora e-handelsplatsen är säkert besvikna i dag.

I broschyren hittade jag ett lösblad med prislista för Internetuppkoppling. Vad sägs om ett lockade erbjudande med en timmes fri uppkoppling per dag för en månadsavgift på 375 kronor, eller fast uppkoppling på 512 kbit/s för 11 000 kronor per månad? Hela prislistan finns här (PDF 1,1 Mb) för den intresserade.

Klippet med Internetadresser är hämtat från Göteborgs-Posten, 22 september 1994. Det är möjligt att någon av adresserna inte fungerar längre.

Jag hjälper fattiga i Afrika - och Aftonbladet

2007-08-23T21:13:00.000+02:00

Om ni ser tv-bilder från det svältande Afrika och någon måttligt undernärd individ med en svart t-shirt med Aftonbladets webbadress syns i bild, ja då är allt mitt fel.

Jag har nämligen skänkt större delen av min samling webbadressförsedda reklamkläder till välgörande ändamål.

I samlingen ingick bland annat reklam för nedlagda musiktidningen Topp40, konkursade kameraförsäljaren Kameradoktorn samt säljande budskap för svartvit negativ film med olika grad av känslighet.

Kanske kan min givmildhet hjälpa Aftonbladet ur krisen så att de inte går samma öde till mötes som andra företag som förärat mig reklamplagg.

Den svåra konsten att vinkla en text

2007-08-21T14:38:00.001+02:00

Klippet är hämtat från tidningen Journalistens sida med grodor ur svensk press. Exemplen därifrån har för övrigt blivit allt tristare, det är ont om riktigt huvudlösa rubriker och i stället handlar det mest om slagfel.

Antagligen ett gott tecken.

Makaber? Vem? Jag?!?

2007-08-13T12:45:00.001+02:00

Så här ser en hamburgare ut

2007-08-06T23:53:00.000+02:00

Jag gillar särskilt den pedagogiska pilen på Anders Lundins hals. Om man lägger till en stopp-skylt och en bild på Skansen blir det som en rebus - då behövs ingen text alls.

(Faksimiler från Expressen.se och Aftonbladet.se)

På ostfronten en hel del nytt

2007-08-05T14:26:00.000+02:00

Som jag tidigare har rapporterat pågår ett krig i all tysthet på Ica Kvantum i Kungsbacka. En hårdför ostätande kundfalang tycks inte acceptera den västsvenska stavningen chevré utan ändrar butikens reklamskyltar till obegriplig franska. Sedan min förra rapport har ytterligare en skyltkupp genomförts men snabbt slagits ner.

Nu har kampen gått in i en ny fas.

Ica Kvantum har inte bara sänkt priset på den accentförsedda osten med två kronor per hekto - de har även förklarat krig på särskrivningsfronten.

Jag är djupt bekymrad över denna upptrappning i konflikten.

Min hjälp till framtidens arkeologer

2007-08-02T00:07:00.001+02:00

Projekt friggebod närmar sig fulländning. Byggnadsfasen är avslutad, nu återstår bara måleri, golvläggning och enklare elarbeten.

När friggeboden river sig själv om tusen år eller så kommer arkeologerna säkert fundera över vilka som ligger bakom denna fantastiska byggnad. För att slippa spekulationer liknande dem som drabbat Stonehenge och Påsköns statyer har jag därför skrivit ett meddelande till framtiden och gömt det bakom en vägg.

Däremot skrev jag inte adressen till denna blogg, för då hade ju arkeologernas arbete blivit alldeles för enkelt.

Bert Karlssons största hemlighet

2007-07-30T18:21:00.000+02:00

Vad har Kvällspostens chefredaktör Staffan Erfors, tv-mannen Hasse Aro och Rumäniens förre diktator Nicolae Ceausescu gemensamt?

Förhoppningsvis inget mer än att de förekommer i Bert Karlssons självbiografi ”Mitt liv som Bert” - med sina namn felstavade.

När man läser en självbiografi som uppges vara skriven av huvudpersonen själv uppstår ofta frågan om det i själva verket är en spökskrivare som ligger bakom. Bert Karlsson undanröjer på egen hand alla misstankar om inhyrda proffs genom att konsekvent stava kända personers namn fel i sin bok.

Med undantag av felstavningarna och några språkfel så är det en stor fördel att ingen annan har varit inne och petat i Berts manus. Här får han breda ut sig med förutsägbar kritik (Laila Freivalds) och oförutsägbar namedroppning (en rättstavad Ralph Peeker!) utan att någon försöker nyansera hans ord. Allt är väldigt Bert.

Bert Karlsson hör till det fåtal i Sverige som är så känd att han ibland bara förekommer med förnamnet på löpsedeln. I min barndom var han ”Skara-Bert”, numera räcker det med Bert. Jag tillhör de medskyldiga, eftersom jag liksom de flesta andra som arbetat åtminstone ett par år på en kvällstidning haft anledning att skriva om honom. Vid minst tre tillfällen har vårt samtal följt samma mönster:

Vi talar om det dagsaktuella ämnet som står på antingen min eller hans agenda. Det brukar vara snabbt avklarat och resultera i rubrikvänliga citat.
Samtalet fortsätter med att Bert kritiserar medias bevakning av dansbandsmusik. Han förklarar hur inkompetenta recensenterna är och jag lyssnar utan att säga emot.
Vi övergår till att prata om det som är vårt stora (enda?) gemensamma intresse: svampplockning. Jag har flera gånger förgäves försökt att komma över närmare positionsangivelser till hans största hemlighet - de omtalade kantarellställena i norra Bohuslän.

Om Bert inkluderar en svampkarta i nästa upplaga av boken så kommer hans nystartade bokförlag bli större än Kikki Danielsson.

Mediebevakning när den är som mest inträngande

2007-07-22T14:49:00.000+02:00

Expressens Ingvar Hedlund avslöjade för snart 30 år sedan att dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin opererats för hemorrojder. Fälldin svarade med att bojkotta Hedlund och om man får tro Hedlunds anekdotbok är Expressenreporten ännu ej förlåten.

När president George W. Bush i helgen genomgick en koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, berättade Vita Husets pressavdelning i förväg om ingreppet och meddelade även resultatet efteråt. Hela världen vet nu att fem polyper avlägsnats från presidentens tjocktarm och att dessa ska undersökas i mikroskop.

Bush lämnade för ett par timmar över makten och kärnvapenkoderna till vicepresident Cheney. Därför är det lätt att argumentera för allmänintresset i fråga om presidentens tarmundersökning. Tjocktarmscancer är dessutom en av de vanligaste cancerformerna (nummer tre i Sverige) och får knappast medieuppmärksamhet därefter. Tarmar verkar inte vara något man vill höra om i tv-nyheterna medan man äter middag.

Jag har läst några hundra rubriker i Google News om Bushs koloskopi och glädjande nog har rubrikmakarna inte varit så kreativa som de skulle kunna ha varit. Det rör sig trots allt om en undersökning för att utesluta en dödlig sjukdom och det finns bättre tillfällen att välja om man vill vara vitsig eller sprida anti-Bushstämning . Amerikanska Axcess News är undantaget som bekräftar regeln.

Slutligen något icke tarmrelaterat: Denna blogg finns numera på cirkulation.se

Därför smakar hostmedicin bättre än choklad

2007-07-18T22:58:00.001+02:00

Varje dag publiceras i genomsnitt 1700 vetenskapliga artiklar med nya rön inom det medicinska området. Hur ska en enskild läkare filtrera den informationen och överföra den till nytta för sina patienter?

Så här mitt i juli har en av forskningsexplosionens svåraste frågor blivit högaktuell, tack vare doktor Laszlo Sinkvist på Östertulls vårdcentral i Norrköping.

Lokala medier uppmärksammar att Sinkvist ordinerar mörk choklad i stället för hostmedicin mot rethosta. Han grundar sin ordination på studier som visar att de traditionella hostmedicinerna är ineffektiva. Samtidigt visar annan forskning att teobromin, som finns i mörk choklad och kakao, är högeffektivt mot just rethosta.

”Jag rekommenderar hellre god choklad än ineffektiv hostmedicin”, säger Sinkvist till Folkbladet.

Jaha, vad är då problemet? En påläst läkare som agerar med stöd av aktuell forskning, skattebetalare som slipper lägga pengar på ineffektiv medicin och patienter som - åtminstone enligt doktorn själv - är nöjda. För vem skulle inte bli nöjd om doktorn ordinerade god choklad i stället för hostmedicin som man dessutom kan bli illamående av?

Problemet är att Sinkvist har flyttat forskningsfronten till sitt eget mottagningsrum. Jag vet inte var forskningsfronten egentligen ligger, men den ligger åtminstone inte i Östertulls vårdcentral. Sinkvists jobb är inte att på eget initiativ testa nya, oetablerade behandlingsmetoder.

Det är mycket möjligt att den omskrivne norrköpingsläkaren har rätt i sina slutsatser. Kanske kommer teobrominpiller vara förstahandsbehandlingen mot rethosta den dagen då jag själv har samma erfarenhet som Sinkvist har i dag. Kanske är det så att patienterna med rethosta på Östertulls vårdcentral får framtidens behandling redan i dag.

Men för att få reda på det krävs stora, kostsamma studier med ett patientunderlag vida överstigande doktor Sinkvists rethostepopulation i Norrköping. Vilken dos är bäst? Vad händer om man tar för mycket? Är det farligt för barn? För gravida? Hur länge ska man behandla? Är det verkligen bättre än placebo? Vad händer om man äter andra mediciner samtidigt?

I väntan på svaren på dessa frågor känns smaken av hostmedicin godare än choklad - åtminstone vid rethosta.

Jag - en maktfaktor i den kommunala VA-världen

2007-07-17T16:16:00.000+02:00

Vilken succé!

Efter knappt tre veckor har denna blogg redan etablerat sig som något av ett branschorgan för den kommunala VA-världen.

De män och kvinnor som dagligen förser oss med dricksvatten och tar hand om vårt avlopp har uppenbarligen fattat tycke för mina knivskarpa analyser av deras spännande verksamhet.

Någon annan slutsats kan jag inte dra av att jag just fick ett mejl av en vikarierande VA-chef på en västsvensk kommun. Han bifogade en platsannons för publicering här i början av augusti, ”enligt ök per telefon”. Dessutom beställde han en prenumeration på Cirkulation.

Tyvärr har jag inte hunnit färdigställa prislistan för vare sig platsannonser eller prenumerationer på min blogg. I egenskap av nykomling i branschen tänker jag lägga mig något under kollegerna på tidskriften Cirkulation, som är min huvudkonkurrent i kampen om läsare i den kommunala VA-världen.

Till sist vill jag härmed utbringa en skål i kylskåpskallt kommunalt dricksvatten och tacka alla mina läsare för förtroendet!

Hej Victoria! Grattis på födelsedagen!

2007-07-14T21:19:00.001+02:00

Vi är nästan lika gamla, du och jag. Jag firade min 30-årsdag för knappt två veckor sedan med en hallontårta. Som tur var kom varken Idol-Måns eller Sanna Nielsen till mitt firande men jag hoppas att de förgyller din dag.

Henke Larsson var inte heller här när jag fyllde år, men han hade gärna fått komma. Vi hade kunnat snacka en hel del om fotboll och om det hade blivit långtråkigt så har jag ganska många Kalle Anka-pocketar att låna ut. Gillar du också Kalle Anka, Victoria?

Jag läste att du precis har tagit examen från UD:s diplomatprogram. Det verkar vara en intressant utbildning, om jag var några yngre och hade rätt akademisk bakgrund hade jag kanske också sökt dit. Å andra sidan är det inte säkert att jag hade klarat inträdesprovet – jag hade till exempel bara fyra av sex rätt på frågan där man ska placera rätt museum i rätt stad. Det måste ha varit skönt för dig att få bli antagen utan att göra det kluriga provet!

Ibland tänker jag på hur jobbigt det måste vara att vara kronprinsessa. Till exempel att inte ha samma rättigheter som andra svenskar. När du blir statschef måste du ju till exempel vara kristen och bekänna dig till den lutherska läran. Jag är konfirmerad i Svenska Kyrkan men valde att gå ur kyrkan så snart jag blev myndig. Synd att inte du kan göra det! Om inte annat så sparar man en slant i kyrkoskatt på att inte vara medlem. Det kan bli långt över tusen kronor per år om man har en hygglig lön!

En annan sak som måste vara jobbig är att ständigt vara påpassad av journalister. En gång var jag utsänd för att rapportera om dig, det var när du var på ett bröllop i Nederländerna för några år sedan. Jag tror inte att du kommer ihåg mig, men jag och en fotograf stod vid avspärrningarna utanför kyrkan precis när du gick in. Fotografen tog några bilder men jag fick tyvärr inte ställa några frågor. Jag skrev en artikel ändå, hoppas att det inte gjorde något. Typiskt journalister att skriva om folk utan att ens ha pratat med dem!

När du tar över efter din pappa hoppas jag att du fortsätter att göra reklam för Sverige och hjälper våra företag att lyckas i utlandet. Det hade nog inte varit många som köpt Volvo-bilar och telefonväxlar från Ericsson om inte ni hade varit så duktiga på marknadsföring! Ni gör ett jättejobb när ni representerar Sverige och visar hur moderna vi är i vårt land!

Nu har jag skrivit tillräckligt långt, hoppas att du inte tröttnade.

Återigen, grattis på 30-årsdagen från mig!

PS. Jag råkade visst skriva ”du” i mitt brev. De flesta brukar skriva så, hoppas att det är okej för dig också!

PS2. Om du startar en blogg så kan vi byta länkar med varandra!

Bondfångeriet bakom bakfyllemedlet

2007-07-12T16:44:00.000+02:00

Det är inte ofta läkare kritiserar kolleger offentligt och när det väl händer brukar det vara med väldigt tama ord.

Därför är det uppiggande att läsa debattartikeln i GP där tre läkare från Sahlgrenska i Göteborg med Staffan Svensson i spetsen sågar bakfyllekuren Revigör med ord som ”luredrejeri”, ”bondfångare” och ”bluff”.

Revigör säljs för en femtiolapp per kur på omkring 1000 försäljningsställen i Sverige. På hemsidan finns ett diagram som bekriver ”Revigöreffekten” mot baksmälla och det står att Revigör är resultatet av svensk forskning. Läkaren och medicine doktorn Olle Haglund i Uppsala presenteras som preparatets uppfinnare och det står att han bedrivit forskning om alkohol och skrivit flera artiklar i ämnet.

Det finns sju träffar på artiklar skrivna av Olle Haglund i den internationella forskningsdatabasen PubMed. Den senaste publiceringen är från 1999 och liksom flertalet andra artiklar av Haglund handlar den om fiskolja. Intressant nog är ordet alkohol överhuvudtaget aldrig nämnt i något av hans publicerade forskningsarbeten.

Den ”svenska forskning” som ligger till grund för Revigör beskrivs som en ”dubbelblind placebokontrollerad studie genomförd av läkare från Karolinska Institutet och Uppsala Universitet”. Det låter förtroendeingivande, men några närmare referenser till studien saknas. Författarna till GP-artikeln har bett om att få ta del av studien men fick beskedet ”Tyvärr, ger vi endast ut studien till våra samarbetspartners”.

Det finns alltså ingen vetenskaplig grund - åtminstone inte någon som företaget bakom vill redovisa - till att Revigör fungerar. Visserligen är substanserna som ingår i Revigör (vitaminer, mineraler, koffein etc.) kända för att hjälpa mot allehanda bekymmer men varför man ska betala en femtiolapp för Revigör i stället för att ta billigare vitamintabletter får vi inte veta.

Debattörerna i GP begränsar sig till det medicinska området i sin kritik mot Revigör. Bondfångeriet sträcker sig dock bortom hälsokostbutiker och Pressbyråkiosker och når ända till finansmarknaden.

Företaget som säljer Revigör heter Scandinavian Healthy Brands och senare i sommar noteras bolaget på NGM-börsen. Revigör är bolagets huvudprodukt och man planerar att sälja bakfylletabletter för 4-5 miljoner kronor per år. I prospektet (PDF-länk) inför deras nyligen genomföra nyemission presenteras Olle Haglund som rådgivare till företaget och beskrivs som ”en av Sveriges ledande forskare” inom alkohol.

Emissionen övertecknades med 60% och prospektet hjälpte till att dra in nio miljoner kronor till bolaget.

Allt tack vare en produkt som bygger på svensk forskning man inte vill redovisa, en forskare som inte publicerat några resultat på åtta år och som aldrig använt ordet alkohol i sin forskning trots att han presenteras för investerare som ”en av Sveriges ledande” inom alkoholforskning.

Man kan få huvudvärk för mindre.

Mitt svek mot det litterära Sverige

2007-07-09T17:21:00.001+02:00

Idén var lysande.

Jag skulle skriva en slags ”Who's who” om den svenska Internetbranschen, uppdatera den fyra gånger per år och sedan köpa en karibisk ögrupp för royaltyintäkterna. Eftersom varje exemplar av boken trycktes ”on demand” skulle inga osålda exemplar existera och materialet skulle vara busenkelt att uppdatera. Ingen sättning, ingen repro - bara att trycka på print.

Det var vid IT-yrans zenit hösten 1999 och min affärsidé om världsherravälde genom en tryckt personkatalog hörde till de mer sansade i branschen just då.

Om man vill vara snäll kan man säga att det inte var långa köer i landets bokaffärer när första delen av ”Who is IT - vem är vem i Internetsverige” släpptes strax före millennieskiftet.

Fram till dags dato är det bara två personer som efterfrågat en uppdatering av boken. Den första var en bibliotekarie vid något universitetsbibliotek som ringde en morgon 2003 och frågade varför de inte fått några nya exemplar sedan 2000. De hade tydligen beställt någon slags prenumeration. Vem som lyckades sälja och dessutom ta betalt för den tjänsten är fortfarande höljt i dunkel.

Den andra efterfrågan om uppdatering kom för knappt en månad sedan, i en anonym kommentar i internetpionjären Johan Siwers blogg. Siwers hittade ett exemplar av ”Who is IT” i en källarstädning och skrev en nostalgisk betraktelse om några av personerna i boken. Kul läsning, även om vi tycks ha olika uppfattning om allmänintresset i det där luciatåget med Johan Staël von Holstein.

Jag vill härmed ta tillfället i akt att meddela den okände bibliotekarien samt den anonyme bloggkommentatorn att det inte är någon uppdatering på gång.

Dessvärre inte heller någon karibisk ögrupp.

Tillägg: Tack till länktipsaren för länktipset!

Konsten att inte locka läsare

2007-07-08T01:35:00.001+02:00

Så här ser förstasidan på GP.se ut när jag skriver detta.

Vad handlar det om? Dejting? Telefoner? Något om hjärtan? Ögon?!? Är det någon slags nyhet?

Rubriken riktigt suger tag i mig och jag kan knappt stilla min nyfikenhet.

Boka en hälsoresa till Hyderabad!

2007-07-06T19:50:00.000+02:00

Om det svider när du kissar kan det vara läge att fundera på en resa till Indiens sjätte största stad Hyderabad.

Deras avloppsvatten kan nämligen göra underverk mot såväl urinvägsinfektioner som högt blodtryck och depression.

I Hyderabads omgivningar finns över 90 fabriker som tillverkar generiska läkemedel. Generiska läkemedel är medicinens motsvarighet till operativsystemet Linux - produkter som fungerar utmärkt men som inte har någon upphovsman som kräver ersättning. Originalpatenten har gått ut och det är fritt fram att massproducera läkemedlet och sälja billigt, till exempel på svenska apotek.

Problemet är att fabrikerna inte bara producerar läkemedel för export. Oroväckande mycket av substanserna hamnar också i avloppsvattnet.

Joakim Larsson och hans kolleger vid Göteborgs universitet har med hjälp av vattenprover skickade från Indien upptäckt att koncentrationen av läkemedel i avloppsvattnet är så höga att de skulle räcka för att behandla människor. Halten av ciprofloxacin, ett antibiotikum som används vid svårare urinvägsinfektioner, är högre än den maximala koncentration som tolereras i mänskligt blod vid behandling. Koncentrationen är tusenfalt högre än vad som krävs för att döda vissa bakterietyper.

Förutom ciprofloxacin har bland annat höga halter av citalopram (används mot depression), diklofenak (mot värk, finns i Voltaren) och metoprolol (mot högt blodtryck) uppmätts.

Forskarna har även roat sig med ett räkneexempel. Den mängd läkemedel (av de elva kontrollerade) som släpps ut varje dygn i Hyderabads avloppsvatten skulle kosta över 900000 kronor på ett apotek i Sverige. Världens mest värdefulla avloppsvatten?

Så vad är då nyheten här? Ännu ett i raden av u-länder som producerar varor åt den rika världen till priset av dålig miljö?

Det kan tyvärr bli värre än så.

Höga halter av antibiotika i avloppsvatten gör att bakterier lättare blir resistenta. Bakterier kan utbyta information med varandra för att bli extra motståndskraftiga och avloppet i Hyderabad ser ut att vara en utmärkt grogrund för nya bakteriestammar som vill undgå våra kraftfullaste antibiotika.

Hur de övriga läkemedlen i avloppsvatten påverkar naturen vet vi ännu så länge lite om. Vi vet att citalopram i högre doserpåverkar fiskars beteende och att könshormoner från p-piller påverkar fortplantningen hos fiskar - men mycket återstår att upptäcka.

Joakim Larsson höll en föreläsning för vår kurs under någon av de tidiga terminerna. Då påstods att vi var den första medicinarkursen någonsin som fick en föreläsning om läkemedlens påverkan på miljön. Exemplet vi fick höra då handlade om fiskar i Gråbotrakten och konsekvenser av rester från p-piller i avloppet.

Problemet i Gråbo ter sig plötsligt minimalt jämfört med Hyderabad.

Kliv av om det går för fort

2007-07-06T15:47:00.001+02:00

På fredagar har Ulf Stenberg en egen sida i Göteborgs-Posten. Sidans namn är Sport & Spel, vilket inte ska misstas för en beskrivning av dess innehåll.

Stenbergs sida brukar däremot alltid innehålla något av följande, sorterat i fallande ordning efter sannolikhet:

Kritik mot Patrick Ekwall
Kritik mot moderna företeelser som inte kommer från Göteborg (Ekwall!)
Kritik mot kvällspressen (där Ekwall uttalar sig för ofta, enligt Stenberg)
”Det var bättre förr”-anekdoter om sportjournalistik (före Ekwalls tid)
Hyllningar av Edsbyn, Chelsea och Stenmark (oklar koppling till Ekwall)

Kanske platsar jag själv på Stenbergs anti-lista, eftersom han i dagens spalt antyder att det skrivs och talas alldeles för mycket om vad som händer i media:

I Sverige matchar TV4 Peter Jihdes byte av arbetsgivare på allmän nyhetsplats och bloggredaktör Ekwalls slentrianmässiga SVT-kritik på det egna klotterplanket ger stora rubriker i Expressen. Någon Nora byter från TV4 till Canal Plus och den svenska ankdammen svämmar över av hänförda och djupsinniga analyser.
Stoppa (media)världen, det är många som vill kliva av.

Lysande förslag det där sista, Ulf. Vi stannar gärna till ett tag för din skull.

Lögnen om läkarlönerna

2007-07-04T17:37:00.000+02:00

Läkare tjänar bäst är rubriken på Aftonbladets hemsida och i ingressen står att läkare har en snittlön på över 56000 kronor i månaden.

Det låter ju som en intressant nyhet, inte minst för sommarlediga läkarstudenter utan studiemedel.

Problemet är att det inte är sant.

Nyheten, som tas upp i flera medier, bygger på statistik från tjänsteföretagsorganisationen (puh!) Almega. Deras siffror visar att de 813 läkare som är anställda bland medlemsföretagen har en genomsnittlig månadslön på 56872 kronor. Därmed är läkarna i topp bland tjänsteyrken, enligt Almega.

Vad som inte framgår är att det är en mycket liten andel av Sveriges läkare som arbetar i tjänsteföretag. Den absoluta majoriteten arbetar i landstingen. Läkarförbundet har inte mindre än 23899 medlemar som arbetar i landsting, alltså drygt 29 gånger fler än antalet läkare som arbetar i tjänsteföretag.

Medellönen för landstingsanställda läkare är 47825 kronor i månaden enligt Sacos statistiksystem lönesök. Det är visserligen också en rejäl slant - men drygt 9000 lägre än den siffra som i riksmedia presenteras som en genomsnittlig läkarlön.

Om man i stället antar att siffran 47825 kronor ligger betydligt närmare medellönen för läkare faller hela resonemanget om att läkare tjänar bäst. Då blir landets doktorer slagna av såväl IT-chefer, försäljningschefer och marknadschefer. Åtminstone av dem som arbetar i Almega-ansluta företag.

Vad kan vi då lära oss av denna räkneövning? Här är tre förslag:

En händelselös onsdag i juli är en bra dag att presentera nyheter om man vill ha uppmärksamhet kring sin egen organisation. Om man bifogar siffror och staplar så att det ser genomarbetat ut så publiceras det med stor sannolikhet utan större analys och källkritik.
Det är inte så svårt att som journalist hitta svagheter i källmaterial om man ägnar några minuter åt att fundera. Är det rimligt att 813 läkare anställda i privata företag är en representativ del av läkarkåren vad gäller ålder, kompetens och inkomst?
Det är dumt att lägga tid på att utbilda sig till läkare om man bara vill ha hög lön.

Därför vill Björn Hellberg se mig död

2007-07-03T23:23:00.000+02:00

Slår på tv:n för att se på tennis och det hinner inte gå mer än tre minuter förrän regn avbryter spelet.

Då blir jag plötsligt påmind om min egen dödlighet.

Under mina veckor som tennisreporter i Wimbledon i seklets början blev jag nämligen vittne till en rad händelser som får mig att frukta för mitt liv.

I presscentret hade jag lyckan att få platsen jämte den jovialiske Björn Hellberg. Under drygt två veckors tid vid den minimala arbetsplatsen med en 14-tums tv med direktsändning från samtliga banor, en vit telefon i plast och min Macintosh G3 utan bredband behövde jag därför aldrig slå i statistikböckerna för att få reda på någon uppgift. Det var ju bara att fråga herren bredvid, som tacksamt delade med sig av sina kunskaper.

Till skillnad från oss andra verkade Björn inte ha någon större press från hemmaredaktionen. Han var officiellt utsänd för tidningen Svensk Tennis, men de hade ytterligare en reporter på plats som stod för den dagliga bevakningen.

Den pinsamma frågan som ingen av oss andra reportrar på plats vågade ställa var given: Vad gör egentligen Björn Hellberg här?
Svaret kom i andra omgången (herrsingel).

Hellberg var inte i Wimbledon bara för att hjälpa stackars okunniga korrespondenter med frågor av typen ”Hur många gånger har en svensk dam tagit sig till fjärde omgången?”.

Han var i Wimbledon för att planera mord.

En dag under första veckan satt vi vid någon av de mindre banorna och tittade på en match med svenskintresse. Med lite övertalningsförmåga kunde jag få nattredaktionen i Stockholm att ta in 600 tecken om svenskens högst eventuella framgångar, så det gällde att hänga med.

Under ett spelavbrott pekade Björn Hellberg plötsligt mot en av linjedomarna, en smal tunnhårig man i 55-årsåldern med runda glasögon som såg uttråkad ut.

– Se på mannen där. Typiskt bibliotekarieutseende, men bakom fasaden döljer sig en mördare. Han har säkert planer på att ha ihjäl sin fru.

Först blev jag lätt chockad över Hellbergs kunskaper om linjedomarnas privatliv. Snart insåg jag till min lättnad att tennisoraklet hade övergått till sin roll som deckarförfattare och fortsatte att fabulera mordhistorier kring alla han såg omkring sig. Vid matchens slut hade läktaren mitt emot vår en mördartäthet vida överstigande Midsomer, St Mary Mead och alla andra deckarsamhällen tillsammans.

Sedan kom regnet.

Det regnade så länge, mycket och ihållande att finalen i herrsingel inte kunde spelas som planerat. För första gången någonsin skulle matchen inledas en dag då turneringen normalt skulle vara över.

Mig gjorde det inget – jag bodde ju ändå i stan och behövde inte boka om hotell och flygbiljett. Men Björn Hellberg och resten av de svenska journalisterna på plats missade turneringens höjdpunkt.

Så Hellberg, mannen som vigt sitt liv åt att bevaka tennis, fanns inte på plats när Goran Ivanisevic bjöd på champagne efter ”folkets final”. Däremot fick jag som ensam svensk reporter uppleva tennishistoria utan att riktigt förstå hur stort det var.

Därför ska ni inte bli förvånade om ni läser en Hellberg-deckare och mordoffret visar sig vara en ung kvällstidningsmurvel som inte kan något om tennis.

Ni förstår ju varför författaren ville att just han skulle dö.

Chevrédesmod i matbutiken

2007-07-02T16:05:00.000+02:00

Det finns en fransk ost som är känd i hela världen under namnet chèvre, förutom i Västsverige där den heter chevré. I såväl matbutiker som restauranger är den alternativa stavningen etablerad och ostens namn uttalas här ofta med betoning på sista bokstaven.

Häromdagen var det någon (utsocknes, får man förmoda) som tog mod till sig och revolterade mot den västsvenska stavningen på Ica Kvantum i Kungsbacka. Med hjälp av en bläckpenna ändrade accentaktivisten helt fräckt skylten så att resultatet blev som på bilden här bredvid.

Lyckligtvis lyckades den alerta personalen på Ica Kvantum stävja upproret i sin linda. Två dagar senare fanns det en ny skylt utan pretentiöst kladd över det första e:et. Det är snabba insatser som dessa som hjälpt Ica Kvantum att få titeln ”Västsveriges bästa matbutik”!

Hjältekirurgen som brädar Blomkvist

2007-07-01T17:30:00.000+02:00

Mikael Blomkvist är den officielle hjälten i Stieg Larssons hyllade Millenium-trilogi. Med närmast total avsaknad av dåliga sidor löser han mysterier och förför kvinnor så framgångsrikt att det var tänkt att räcka till tio romaner om inte författarens kranskärl hade sagt stopp.

Alla recensenter verkar dock ha missat den riktige superhjälten i ”Luftslottet som sprängdes”: Läkaren Anders Jonasson på Sahlgrenska i Göteborg.

Jonasson är både patolog och akutläkare och förutom att vara primärjour på kirurgakuten hinner han dessutom med att ronda en intensivvårdsavdelning och vara neurokirurg. Han har inställningen att ingen patient ”ska dö på hans skift” och har tydligen lyckats med det under 20 år som läkare.

Jisses.

Förutom det osannolika att Jonasson arbetar inom fyra-fem olika specialiteter på ett universitetssjukhus så torde hans livräddarfacit vara världsunikt. De flesta läkare spräcker ”nollan” (Larssons uttryck) redan under grundutbildningen - även om de flesta förhoppningsvis har positiv målskillnad om man nu ska fortsätta att beskriva döden med sportlingo.

Visst, Larssons böcker gör knappast anspråk på att vara dokumentära. Och det finns få saker som är så tröttsamma som förståsigpåare som letar faktafel i film och litteratur som inte har annat syfte än att underhålla.

Men till skillnad från många andra böcker i samma genre så bygger de flesta av Larssons miljöskildringar på grundlig research och erfarenhet. Hans skildringar av tidningsredaktioner och domstolsinteriörer stämmer väl med verkligheten så som jag upplevt den. Därför är det trist att beskrivningen av sjukhusmiljön och personerna i den inte håller samma höga klass.

Jag tror att min hjälte doktor Jonasson skulle ha klarat det mycket bättre.

Uffe, Calle och negrerna

2007-06-30T22:40:00.000+02:00

Jaha, då försöker jag vara modern och framtidsorienterad genom att starta en blogg. Och så handlar mitt första riktiga inlägg om Ulf Adelsohn.

Jag har just läst hans dagbok från åren som moderat partiledare 1981-1986 och den är på flera sätt en resa bakåt i tiden. Ubåtar och löntagarfonder blandas med utfall mot Palme och stackars Carl Bildt kallas flera gånger för ’Calle’.

Ett stycke i boken, daterat 29 augusti 1985, visar tydligt att det hänt en del sedan mitten av 1980-talet:

Vid resan i Bergslagen sa jag vid något tillfälle på en fabrik att om man bojkottar sydafrikanska varor blir frånsidan av den medaljen att de stackars negrer som har de jobben blir arbetslösa.

Uttalandet väckte reaktioner som Adelsohn inte verkade förstå:

Man får nämligen inte säga negrer i Sverige utan bara ”svarta”. Gud vet vad man säger om negresser och än mindre begriper jag vad man säger om indianer.

Kanske borde Ulf Adelsohn teckna en prenumeration på Kungsbacka Tidning.

Tioårsjubileum - och premiär

2007-06-30T21:45:00.000+02:00

Hej, det var ett tag sedan sist.

För nästan exakt tio år sedan började jag att skriva det som i brist på bättre kallades webbdagbok. Då var 'blogg' fortfarande ett okänt ord och jag var ett par år före de flesta med att skriva personliga betraktelser på Internet.

Nu är blogg ett lika etablerat begrepp som engångsgrill, lådvin och digitalbox och jag är hopplöst efter. Fast om man räknar ut ett slags genomsnitt på hur mycket före jag var då och hur mycket efter jag är nu så är jag väl... tja, genomsnittlig.

Jag funderade i närmare 15 minuter på vad jag skulle kalla min blogg. Kanske något elegant latinskt ord (det är många sådana nu) eller ett snärtigt namn med dubbla z i mitten som skulle ha varit jättehäftigt på 1980-talet.

Så småningom föll jag för Cirkulation.