Minireningsverk är en förhållandevis ny företeelse i vattenvården. Ett problem är att de bedöms olika i olika kommuner. Det menar Carl-Johan Larm, MRV.
Vad är MRV?
– MRV är en branschorganisation för företag som arbetar på den svenska marknaden med prefabricerade enskilda avlopp. Det vill säga den typen av anläggningar som faller under den harmoniserade Europastandarden. Vi har ju en standard i Europa som talar om hur de här systemen ska se ut. Mot den så testas och verifieras den här typen av anläggningar.
– Vi har samlat de aktörer som vill vara med under MRV:s paraply där vi diskuterar frågeställningar kring marknad och regelverk i Sverige för minireningsverk.
Vilka frågor är viktiga idag när det gäller minireningsverk och enskilda avlopp i Sverige?
– Vi arbetar idag efter ett regelverk som togs fram av Naturvårdsverket 2006 och som sedan togs över av Havs- och vattenmyndigheten (Hav) och som länsstyrelserna och kommunerna arbetar efter. Där har situationen varit att metodiken över landet hur man jobbar med frågan är väldigt fragmenterad. Det kan skilja sig väldigt mycket från kommun till kommun hur man tolkar reglerna och det finns relativt svag juridisk förankring i regelverket i sig självt.
– Hav ska nu på uppdrag av miljödepartementet ta fram en lite starkare juridisk formulering till regelverket för att få en mer enhetlig bedömning över landet och en mer rättsäker behandling av ärendena som framförallt fastighetsägare lämnar in till sin kommun. De här anläggningarna är ju tillståndspliktiga enligt miljöbalken. Målet med Havs arbete är väl att få ett tydligare regelverk.
Finns det fler frågor ni jobbar med, det har ju varit lite diskussioner om effektiviteten hos minireningsverk?
– Ja precis. Det är en annan fråga som vi diskuterar. Frågan kring effektivitet är ju väldigt starkt förknippad med uppföljning och underhåll på den här typen av anläggningar. Eftersom vi har så höga miljökrav i Sverige så finns det en viss teknik för att uppnå den reningsnivå som det ställs krav på. Den tekniken kräver litegrann tillsyn. Har man inte någon bra struktur för att hantera det eller om anläggningar står helt utan tillsyn och uppföljning så finns det alltid en risk att reningen avtar eller att något händer helt enkelt.
Vem är det som ska ta ansvar för det? Är det verkligen företagen?
– Vi försöker att arbeta i den riktningen. De flesta företag har serviceinstallationer och tillsyn på den installerade basen idag. Det har hänt väldigt mycket på de senaste sex-sju åren på det området. Förut fanns det problem med eftersatt uppföljning som gav problem med reningen. Sedan har vi arbetat mycket för att företagen ska erbjuda en effektiv och kostnadsmässigt rimlig uppföljning. Det är naturligtvis en fråga om att man har någon som kan åka ut och se till en anläggning med ett visst intervall.
– Vi har upplevt att fastighetsägarna är positiva till det. De förstår sitt ansvar och tycker att det är viktigt att rena sitt avloppsvatten innan man släpper ut det i naturen. Vi har traditionellt inte haft anläggningar i Sverige av den här typen. Backar man tillbaka 20 år är den stora mängden anläggningar som vi har i Sverige inte av den här typen. Det är istället en två- eller trekammarbrunn som bara behöver slampumpas och det sköter kommunen. Det har inte funnits någon struktur eller regelverk som har hängt med sedan man tog in de här nya kraven 2006 då de allmänna råden formaliserades. Framförallt fosforrening behöver någon sorts teknologi.
Nu ska ni ha ett seminarium om de här frågorna?
– Det heter »Avloppsrening – nu och i framtiden«. Bakgrunden är en situation med olika tolkningar av regelverket. Det vi vill belysa är bland annat exempel från andra delar av Europa där man haft samma situation som vi tidigare men där man nått framgång på metodsidan. Vi vill också belysa decentraliserad avloppsrening som en framtid inte bara för enstaka hushåll. Seminariet hålls 15 – 16 februari.
